Tobias Ljungvall har skrivit en lättläst och informativ skrift om den mörka baksidan av aktuell politik i Ryssland, en snabb och tänkvärd genomgång av bruket av politiska mord under Putin-epoken. Den finns tryckt och utgiven under rubriken I Kremls skugga: Mord som politisk metod, (Stockholm: Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, januari 2018) och är också tillgänglig elektroniskt på Östgruppens hemsida.
Tobias Ljungvall börjar med husbombningarna 1999 – i Moskva, i Bujnaksk i Dagestan, i Volgodonsk och, fast på suspekt vis avstyrt, i Rjazan – som vållade många dödsoffer och sände chockvågor genom den ryska allmänheten, men som sedan länge är mer eller mindre bortglömda. Han går igenom morden på dumaledamöterna Sergej Jusjenkov och Jurij Sjtjekotjichin, den internationellt kända journalisten Anna Politkovskaja och – mest utförligt – den avhoppade agenten Alexander Litvinenko, juristen Sergej Magnitskij, oppositionsledaren Boris Nemtsov och det obevisade mordet på alternativt självmordet av den välkände, men mycket kontroversielle exil-oligarken Boris Berezovskij. Talande nog har det sista avsnittet rubriken ”Vem står på tur?”
Jag arbetade själv i Moskva vid den här tiden och hade kontakt med både Sergej Jusjenkov och Jurij Sjtjekotjichin. Den sistnämnde, även känd som undersökande journalist, hade också en liten koppling till Sverige som ordförande i dumans vänförening Ryssland-Sverige. Att två av de tilltänkta gästerna på min avskedsmottagning när jag skulle flytta hem från Moskva fallit offer för politiska mord är något jag sent ska glömma.
Tobias Ljungvalls skrift är både pedagogisk och välskriven. Den hade förtjänat ett korrekturvarv till för att bli kvitt en del slarvfel och konstiga avstavningar. Då hade helhetsintrycket blivit ännu något bättre.