Östersjöfestivalen i Stockholm 2018 var helt koncentrerad till Berwaldhallen. Och den expanderade något jämfört med 2017, från tio till elva konserter och från nio till elva dagar, 22 augusti till 1 september.
Det var samtidigt en tack- och avskedsföreställning för Michael Tydén, general manager för festivalen. Att han i slutet av förra årtusendet väckte idén till den tillsammans med dirigenterna Esa-Pekka Salonen och Valerij Gergijev vid ett möte i S:t Petersburg är närmast symboliskt för de möjligheter som då öppnades för kulturutbyte över Östersjön.
Jubileer kanske kan ses som årtalsexercis som i sig saknar betydelse. Men de kan ge anledning till återblickar och påminnelser i angelägna frågor. Konserterna i år kretsade bland annat kring hundraårsminnena av de tre baltiska staternas självständighet och av Ingmar Bergmans och Eric Ericsons födelse, dessutom femtioårsminnet av jazzlegendaren Jan Johanssons död.
Ännu ett kännetecken för årets evenemang pekade Sveriges Radios utmärkta programpresentatör Boel Adler på: hon talade om ”den sjungande festivalen”. Och frågan är om den inte fick sin främsta exponent i Finlands nationaloperas gästspel med Sebastian Fagerholms opera ”Höstsonaten”, till Gunilla Hemmings text byggd på Ingmar Bergmans film med samma namn.
Filmen får sägas vara ett kammarspel där konsertpianisten Charlotte, med Ingrid Bergman i rollen, återser och konfronteras med sina döttrar. Pianot är viktigaste musikaliska beståndsdel och dramats kärna. Operan har ett helt annat perspektiv. Kören får rollen som publik och spegel i Charlottes förflutna. Hennes roll sjungs med inåtvänt djup, tragik och återblickande reflektion av Anne Sofie von Otter medan Erika Sunnegårdh och Helena Juntunen gestaltar döttrarna i samma anda.
Framförandet är konsertant på ett sätt som snarast förstärker operans episka karaktär men skildras också i bilder som vad jag förstår delvis hämtats från scenografin. Att operan är svenskspråkig är intressant mot bakgrunden av att det som kallats ”det finska operaundret” hade sin grund i finskspråkiga operor, med Erik Bergmans ”Det sjungande trädet” som undantag. Det kan tilläggas att Fagerholms tidigare opera ”Döbeln” framförts på Konserthuset i Stockholm i ett gästspel av Karlebyfestivalen.
Körer i huvudroller framträdde också när körmästaren Eric Ericsons hundraårsdag uppmärksammades av tre körer från Östersjöområdet: svenska Radiokören, Lettiska radiokören och Estlands filharmoniska kammarkör, tillsammans eller var för sig under ledning av Tönu Kaljuste och Sigvards Klava. På konserten återfanns flera moderna körklassiker, som Veljo Tormis brännande ”Järnets förbannelse”, Ingvar Lidholms undersköna ”…a riveder le stelle” – där stämningen kunde ha förhöjts av en riktigt eterisk sångsolist – och Arnold Schönbergs ”Friede auf Erden”.
Redan på denna konsert gick det att i ett kort nyskrivet verk få en försmak av den litauiska tonsättaren Raminta Serksnytes skapande men hennes huvudnummer, det imponerande vokalverket ”Songs of Sunset and Dawn”, presenterades vid en konsert av Litauens nationella symfoniorkester, svenska Radiokören och fem sångsolister med Giedre Slekyte som dirigent. Texterna är litauiska översättningar av Nobelpristagaren Rabindranath Tagores texter: en tidsresa genom dygnet med klanglig färg och närmast arkaisk tematik, inre känslostämningar fjärran från tonmåleri eller nationalromantiska tongångar.
En rent instrumental konsert kallad ”Jubileum för Baltikum” byggde bland annat på den originella och lockande idén att låta Tallinns kammarorkester och Sinfonietta Riga samverka i några av de verkliga klassikerna i 1900-talerts modernism: Bohuslav Martinus konsert för två stråkorkestrar, piano och pukor och Béla Bartóks ”Musik för stränginstrument, slagverk och celesta”. Det var välspelade framföranden men för likartade; det uppmärksammades inte att det är fråga om klangligt olikartade verk. Behållningen blev nu främst ett senare verk på väg att bli klassiker: Peteris Vasks violinkonsert ”Distant Light” med den fenomenala solisten Mark Bouchkov.
Under senare delen av festivalen framträdde Esa-Pekka Salonen som tonsättare, dirigent och välförtjänt 60-årsjubilar; den långa vägen från snillrik begåvning till meriterad maestro har gått fort. I Jesper Nordins nu uruppförda, mer än timslånga och spektakulära ”Emerging from Currents and Waves” får Radiosymfonikern bistånd både av sig själva i återkoppling, 50 högtalare och en bildsättning som pendlar mellan orgelpipor, åskblixtar och vertikal ocillograf, onekligen ett bidrag till omväxling.
Salonens egen pianokonsert med Andrius Zlabys som solist tillsammans den litauiska orkestern fick sin profil av första satsens melodiska uppfinningsrikedom och stämning av comedia dell´arte.
Festivalens anslutande seminarier i Radiohuset i arrangemang av Utrikespolitiska institutet och Sveriges Radio anslog mörkare tongångar, såsom hoten mot den fria journalistiken och mot världens framtid generellt. Ambassadör Börje Ljunggren frammanade en bild av en multipolär värld där alla tänker alltmer olika i frågor som mänskliga rättigheter, makt, jämlikhet och klimat. Är det något som musik och kultur generellt kan påverka, till sitt innehåll och redan genom kontakter över gränser? Oavsett vad man tilltror Östersjöfestivalen i detta avseende måste dess profil vara eftersträvansvärd.