Ungerska valet: supermajoritet för Fidesz-KDNP
Många undrar hur det är möjligt att Fidesz-KDNP fick ett sådant massivt stöd i valet. Oppositionen hoppades att det skulle gå att bryta Fidesz-KDNPs makt efter åtta år. Oberoende opinionsundersökningar, som en utförd av Index i januari, visade att fler ungrare ville byta ut regeringen än att den skulle fortsätta. Ändå blev regeringen kvar vid makten. Varför?
Med 49 procent av rösterna till 2/3 av mandaten
Valsystemet modifierades 2011 efter att Fidesz-KDNP (Unga Demokrater och Kristna Demokrater) kom till makten 2010 för andra gången sedan fria val infördes 1989. Innan dess hade de politiska regimerna växlat från höger till vänster/liberal (MDF till MSZP/SZDSZ till Fidesz till MSZP/SZDSZ). Modifieringen av valsystemet betydde att valet avgörs i en kombination av enmansvalkretsar med majoritetsröster (106 av parlamentets 199 ledamöter) och partival för resten av platserna. Ett sådant valsystem anses gynna stora partier över små, eftersom stora partier har fördelen att kunna ställa upp med kandidater i så gott som alla valkretsar. Fidesz-KDNP innehar en sådan position på den ungerska politiska spelplanen. Det var enbart Fidesz-KDNP och Jobbik som lyckades erbjuda en kandidat i alla valkretsar i detta val. Av de 106 personliga mandaten gick 91 till Fidesz-KDNP. Dessutom får det parti vars kandidat vinner en personkrets en bonus genom att det kan räkna de röster som de inte behövde för att vinna kretsen till sitt partival. Något som gynnar dem som vinner många personkretsar.
Ett sådant system innebär att röster som inte gynnar en vinnande kandidat försvinner. Trots att Fidesz-KDNP enbart fick 49 procent av rösterna så har de erövrat mer än 2/3 av mandaten i parlamentet. Av 5,2 miljonergiltiga röster fick Fidesz-KDNP 2,559 miljoner. I jämförelse hade 2,7 miljoner(2,6 miljoner om vi bara räknar oppositionella partier som fick mandat) inte röstat på Fidesz-KDNP. Trots detta vann Fidesz-KDNP en överväldigande majoritet av personvalen, särskilt i Ungerns 300 småstäder och 3 000 000 mindre orter. Där hålls 88 av de 106 personvalen och Fidesz vann 85 av dessa. Oppositionen har framförallt lyckats vinna i Budapest och några i större städer.
Förutom ungerska medborgare bosatta i Ungern fick även ungerska medborgare i utlandet rösta. Över 300 000 röstberättigade registrerades från två grupper: först ungerska minoriteter i grannländerna som fått ungerskt medborgarskap utan att ha varit bosatta i Ungern. De allra flesta av dessa är ungrare från Rumänien, därefter Serbien. Deras röster föll till 94 procent på Fidesz och gav ytterligare ett mandat, något som kan avgöra frågan om supermajoritet. Den andra gruppen är de upp emot 700000 ungerska medborgare som har en registrerad adress i Ungern men befinner sig utomlands (vanligen gästarbetare). Dessa tenderar att rösta i högre grad på oppositionen, men väldigt få av dem röstar. I mitten av februari hade bara 3 256 personer registrerat sig i Tyskland, 1274 i USA, 685 i Storbritannien och 550 i Sverige. Jämfört med den förra gruppen, som kunde rösta per post, var dessa ungerska medborgare i utlandet tvungna att rösta på ambassaden vilket försvårade deras deltagande. Antalet giltiga utlandsröster som helhet var dessutom lägre än förväntat.
En fjättrad politisk palett efter valet 2010
Efter mandatperioden 2002-2010 förlorade koalitionen MSZP/SZDSZ (Ungerska Socialistpartiet och Fria Demokrater) stort. Som följd därav upplöstes SZDSZ och med det också den tydligt liberala rösten i politiken. MSZP splittrades i flera olika partier. I sammanhanget är viktigt att påpeka att MSZP (Ungerska Socialistpartiet) inte var ett klassiskt socialistparti. Det har vuxit fram ur det statssocialismens partiet med samma namn och beskylldes delvis för att föra det ”kommunistiska” arvet vidare och delvis för att trots, eller tack vare, sitt förflutna driva en högerpolitik. En kritik som vänds mot några av MSZP:s ledare var att dessa har omvandlat sin politisk kapital från kommunismen till ekonomisk kapital i kapitalismen. Höger i bemärkelsen att den bidragit till massprivatiseringar och försvagande av välfärdssystemet bland annat på grund av påtryckningar från IMF och Världsbanken. Då denna ”vänster”-liberala koalition drev igenom impopulär högerpolitik som bidrog till fortsatt nedmontering av Ungerns produktionskapacitet och privatiseringar utfärdades korruptionsvarningar av motståndarna. Fidesz-KDNP kunde utnyttja väljarnas missnöje och framställa sig själv som försvarare av gemene mans och Ungerns nationella intressen. Vid denna tidpunkt bidrog även missnöjet med övergången från statssocialism till kapitalism, nedmontering av Ungerns produktionskapacitet, nedsatt sysselsättning och ökande sociala klyftor till ett generellt missnöje med EU. Denna bakgrund kan hjälpa till att förklara varför den intensivaste oppositionen mot Fidesz-KDNP inte kom från vänstern eller liberalt håll utan från Jobbik, ett parti som låg ännu mer till höger och gjorde öppet xenofobiska uttalanden. De ökande sociala klyftorna förklaras ömsom av externa krafter och av interna fienden, liksom med kulturifierade föreställningar om de ”oskötsamma” fattiga som bidragstagare och kriminella.
Efter MSZP-SZDSZ brakförlust påbörjade Fidesz-KNDP sin nya mandatperiod år 2010 med en splittrad och fjättrad opposition. Denna splittring ökade ända tills valet 2018. Flera nya småpartier (Együtt, Mandátum, Két farku kutya párt) klarade inte mandatgränsen, men har försvagat chansen att vinna enmanskretsar och genom det mandat för de mer ”etablerade” oppositionspartierna. Jobbik blev det andra största partiet och har inför detta val gjort en resa mot mitten. De har framställt sig som ett främlingsfientlig ’folkparti’, i mitten av den politiska skalan, och lyft många frågor i mitten av den politiska paletten (som företagande och miljö). Trots denna nya fasad har de inte lyckats vända opinionen mot Fidesz-KNDP. MSZP och DK (Gyurcsánys utbrytarparti Demokratikus Koalició) nådde en överenskommelse i november 2017 om vilka partier som ska ställa upp med kandidater i vilka distrikt, något som LMP (Det går att föra annan politik), som betraktas som Ungerns gröna parti, motsatt sig. LMP:s utgångspunkt har varit att inte kompromissa med etablerade partier. Att kunna samverka på personval var en förutsättning för att bekämpa Fidesz-KNDP. Valberäkningar visar att det har förekommit taktiskt röstande på varandras kandidater inom oppositionen, i flera distrikt framgångsrikt, men det har ändå inte varit tillräcklig för att komma till mål med flera oppositionskandidater Sociologen Àkos Róna-Tas ansåg att oppositionen kunde ha gjort en bredare överenskommelse där alla oppositionspartier kunde ha kommit överens om en minimilinje som hade räckt för att bryta maktmonopolet, och skapat nya förutsättningar för att utlysa nyval. En annan möjlighet hade varit att samarbeta kring observatörer. Det saknades observatörer från oppositionella partier i över 1000 distrikt.
Samtliga oppositionspartier har medelklassen som klassbas. Ingen av dem representerar den desintegrerande underklassen.
Ungerns klassamhälle och den politiska spelplanen
Även om fördelningen av mandaten efter valet inte avspeglar den politiska viljan i Ungern numerärt (fler röstade mot än för Orbán), tillräckligt många röstade på honom för att frågan om varför har han sådant massivt stöd i samhället ändå ska vara relevant. Med projektledaren Imre Kovách i spetsen har den ungerska Vetenskapsakademins Sociologiska Enhet gjort en nationell undersökning: Nationella Samverkanssystem som nystar i frågor om hur strukturella förändringar i det ungerska samhället hänger samman med förändringar i politisk identifikation. Det som undersökningen tar fasta på är något sedan länge känt, nämligen de ökande sociala klyftornas betydelse i Ungern: över 1/3 av samhället kan betraktas som ”desintegrerad” underklass. Denna klass motsvarar den förlust i sysselsättningsgrad som Ungern erfarit efter kommunismens fall. Var tredje arbetstillfälle försvann. Dessa 1, 5 miljoner människor har inte hittat vägen tillbaka till arbete. Orbánregimens respons till denna omfattande underklass har varit konservativ: om ni inte jobbar, ska ni inte heller få betalt. Min och andras forskning visar att landsomfattande kommunala arbetsprojekt (közmunka) gav småsamhällenas ledning medel att förvalta, medel som ska finansiera sysselsättningen av dessa långtidsarbetslösa. Därigenom fick lokala myndigheter tvångsmedel för att få de fattiga att jobba för kommunala mål för att klara sin försörjning. Medlen binder fattiga till lokala myndigheters välvilja, då det finns betydligt färre jobbmöjligheter än behövande. Bidragen är dessutom så låg att den inte är tillräcklig för att lyfta personen ur fattigdom. Inte heller leder sådana jobb till någon öppning på den verkliga arbetsmarknaden utan binder fast de fattiga till sina hemorter. Det beror även på att minilönerna i ’enkla jobb’ ligger på nivån av utvecklingsländer, som gör att med merkostnader av resa och uppehälle inräknad motiverar de inte långtidsarbetslösa att lämna ’kommunala jobb’. På så sätt har systemet hindrat massmigration av underprivilegierade till städerna och till rikare EU-länder.
Trots att denna underklass med sina 38% utgör en stor andel av befolkningen, och anses befinna sig i detta atomiserande tillstånd, har de underprivilegierades öde inte lyckats hitta vägen in i politikens hetluft. Detta stratum har ingen egen politisk representation. Samtidigt, regeringen har indirekt ’äskat’ deras välvilja med utbetalning av matkuponger under veckorna innan valet, i värdet motsvarande hälften av en månads socialbidrag.
Den ovannämnde Imre Kovách driver tesen att politiken siktar mot medelklassens horisont i stället för mot underklassens intressen. som tidigare påpekats anser att en av Orbánregimens historiska arv är den att trots sin retorik inte bidragit till framväxten av en ungersk nationell bourgeoisie som representerar inte enbart ekonomiska maktpositioner utan även kulturella och politiska värden. Istället har det ungerska samhället integrerats ovanifrån genom att medelklassen på olika sätt privilegierats, genom till exempel skattelättnader, segregerade skolor eller lönefördelar. Samtidigt klientiseras det borgerliga medelklassen. Genom lojalitetsband fördelas utvecklingsmedel. Dock är Kovách kritisk mot Bálint Magyars så kallade maffiastatsteori. Enligt Magyar har den ungerska staten blivit korrumperad genom sin makt att fördela medel till sitt klientel, i motsats till maffian i Italien, där den ekonomiska eliten infiltrerar staten genom mutor. Kovách tycker att det är svårt att bevisa att detta sker olagligt. Men, han anser att omfördelningens roll i samhällsbygget är exceptionell. Om man räknar EU-medel till det som fördelas av staten så är andelen sådana medel i nationens ekonomi näst intill lika hög som i en totalitär diktatur. Då tillväxten drivs genom fördelning uppifrån, hämmas tillväxten av oberoende krafter och även oberoende politiska röster.
Medelklassen känner sig hotad men har utbildningskapital. Stora delar av medelklassens yngre kohort har utvandrat till de rikare EU-länderna. 700 000 ungrare beräknas jobba utomlands. Många av dessa söker bosätta sig permanent i utlandet. Utan de medel som dessa utvandrare skickar hem hade situationen varit mycket svårare för ungrarna. Men denna utvandring betyder en fortsatt utarmning av landet genom att utbildade och yrkeskunniga människor förvinner. Inte heller omsätts deras kulturella kapital till politisk kapital och agerande.
Medelklassen, med sina privilegier under Orbánregimen, har enligt Kovách intresse av att bevara status quo. Det är bara på bekostnad av dess privilegier och relativt hög status som en mer dynamisk socialpolitik skulle kunna växa fram som tar itu med den disintegrerande underklassens problematik. Denna problematik har samtliga postsocialistiska regeringar lämnat olöst. Inte heller EU har erbjudit någon meningsfull socialpolitisk vision annat än marginella projektbaserade medel. Staten har abdikerat från sin funktion att stödja utslagna människor att komma tillbaka på banan. Dessa gruppers marginalisering cementeras i generationer och kommer att bidra till att sänka samhällets totala utvecklingspotential.
Denna splittring och det ökande gapet kan ses utmynna i en ökande konservatism bland medelklassen. Denna konservatism avskyr bidragsberoende och människor som inte jobbar för sitt uppehälle. Detta är en värdegrund som återspeglas även i Orbánregimens mest kraftfulla politiska propagandafigur, nämligen den lycksökande migranten.