Det segdragna fallet Batyrov speglar hur kirgiziska makthavare och byråkrater ofta ägnar sig mer åt att svärta ned kritiker än att hantera samhällsutmaningar. Smeknamnet ”Centralasiens enda demokrati” klingar sedan länge ihåligt.
I veckan satt OSSE och den kirgiziska regeringen i förhandlingar om huruvida den mellanstatliga stabilitets- och demokratiorganisationens verksamhet i landet ska kringskäras.
I affären är än en gång Sverige en av spelplanerna. Här har en regional kirgizistansk, och etniskt uzbekisk, exilledare fått en tillflyktsort och han säger sig sitta på känslig information om den nuvarande ledningen i huvudstaden Bisjkek.
Kontroversen, som drivit president Atambajev med kollegor till ett ovanligt destruktivt gräl, härrör från en av de få händelser i Centralasien som trängde igenom nyhetsskuggan från väst: revolutionen i april 2010 och dess efterspel. Men låt oss välja hösten 2016 som tidpunkt för denna historia.
President Almaz Atamabajev for den 31 augusti 2016 ut i anklagelser mot sina tidigare revolutionskollegor om att dessa skulle ha hjälpt en etniskt uzbekisk klanledare att fly landet trots att denne anklagas för delaktighet i uppvigling till den etniska rensningen i juni 2010.
Kadyrdjon Batyrov var en inflytelserik affärsman och offentlig aktör i den sydliga staden Djalal-Abad och en av de tyngsta informella ledarna för den uzbekiska minoriteten i regionen. Han har i flera oberoende undersökningar (se t ex epilogen i min bok ”Andreas och Kirgizistans hemlighet”) befunnits oskyldig till anklagelser om att ha bidragit till våldet den 10-14 juni 2010, då uppskattningsvis 500 människor dödades. Han fick hösten 2011 asyl i Sverige och dömdes strax därpå i sin frånvaro till livstids fängelse i Kirgizistan.
President Atambajevs utspel — och en utredning om medhjälp till skyddande av brottsling — tolkades av oberoende kommentatorer som ett försök att svartmåla sina tidigare kollegor i den kirgiziska interimsregeringen som opatriotiska och korrupta och utmåla sig själv som motsatsen.
Roza Otunbajeva, en i väst ansedd före detta diplomat som ledde interimsregeringen och senare blev president, tågade i vredesmod ut från det offentliga möte där Atambajev gjorde sitt utspel. Övriga indirekt anklagade, med namn som Sverigebekante Edil Baisalov, Emil Kaptagajev och Omur Tekebajev, sågade anklagelserna som just politiskt motiverade och anklagade istället presidenten för att, när det begav sig, själv ha ansvarat för säkerheten i landet och ofta suttit i möten med just Batyrov.
Den 21 september 2016 reser så Batyrov från Sverige till Warsawa för att deltaga i en OSSE-konferens om mänskliga rättigheter och demokrati. Den kirgiziska representationen försöker stoppa hans framträdande, vilket leder till uppståndelse i lokalen. I en intervju med RFE/RL efteråt hävdar Batyrov att han 2010 inte alls flydde från Kirgizistan, utan lämnade landet på direkt inrådan från interimsregeringen.
”De sade ’Kadyrdjon, vi har ett knivigt läge, händelserna på hästkapplöpningsbanan har skadat vår auktoritet, hjälp oss att vinna tid: lämna Kirgizistan. Då kan vi ena kirgizerna och sen återvänder ni och så ska vi samarbeta’”.
Den 19 maj 2010 försökte en mobb, under kirgizisk-nationalistiska slagord, storma det uzbek-dominerade universit som Batyrov ägde i Djalal-Abad. Mobben utgick från en hästkapplöpningsbana. En schism mellan den kirgiziska majoriteten och den uzbekiska minoriteten i södra Kirgizistan hade uppstått i kölvattnet av revolutionen 6-10 april samma år, då uzbekerna i ett maktvakuum i södern tog ställning för interimsregeringen. Bland annat anklagades Batyrov för att den 14 maj ha låtit sticka den störtade presidenten Bakievs residens i brand, en anklagelse som dock aldrig substantierats.
I RFE/RL-intervjun den 6 oktober i år säger Batyrov att interimsregeringen svek sina löften och i stället för att låta honom återvända gjorde honom till syndabock för den etniska rensning som följde. Han antyder också att han sitter på känslig information från flera möten med både Atambajev och Otunbajeva innan han lämnade landet.
”Som ni vet delade Kurmanbek Bakijevs bröder upp länen Osj, Djalal-Abad och Batken mellan sig under hans regim. Vi talade om att istället för dem tillsätta folk från kirgizerna och uzbekerna, personer som stödde revolutionen och hade folks stöd.”
Batyrov får dock viss kritik av en, enligt egen uppgift, före detta nära bundsförvant: en etnisk uzbekisk samhällsaktör i södra Kirgizistan som vill vara anonym. Hen menar att Batyrov envisades med att blanda sig i politiska frågor. Hundratals uzbeker fick betala för Batyrovs ”ogenomtänkta handlande” som ledde till att han utnyttjades och svartmålades, enligt källan.
Enligt vissa bedömare har Batyrov numera förlorat all reell betydelse i Kirgizistan. Men påverkar gör han oavsett: Efter förödmjukelsen på OSSE-konferensen slog Kirgizistan den 27 september 2016 tillbaka med en not om att OSSE-centret i Bisjkek ska förminskas till ett ”programkontor”.
Förändringen skulle ha trätt i kraft vid nyår men fortfarande i veckan satt sidorna i förhandlingar.
Tillsammans med den mer akut tragiska historien om den livstidsdömde och torterade människorättsaktivisten Azimdjon Askarov — en likaledes uzbekiskättad dissident som i dagarna inledde en hungerstrejk efter att ha fått sin dom bekräftad trots stöd från FN, EU och USA — visar fallet Batyrov hur trängda kirgiziska politiker fastnat i etnonationaliska gester istället för att ta itu med sitt samhälles skriande inhemska reformbehov och storartade möjligheter.