Hoppa till innehåll

Rapport från ASEEES 48th Annual Convention

I ett valchockat Washington DC ägde den årliga ASEEES-konferensen rum den 17–20 november 2016. ASEEES, som står för Association for Slavic, East European, & Eurasian Studies, är en år 1948 bildad vetenskaplig organisation med målet att främja forskning och kunskapsspridning om Östeuropa, Ryssland, Kaukasus och Centralasien — alltså Sällskapets intresseområden.  Arrangemanget var det 48:e i ordningen och ett av de senaste årens allra största: på hotell Marriott Wardman Park i nordvästra stadskärnan hade drygt 2500 forskare samlats för att delta i de över 600 sessionerna, mingla och nätverka. Trots sin nordamerikanska bas har konferensen alltid ett stort internationellt inslag med deltagare från såväl sina ”objektsländer” som övriga Europa och Asien.

Årets tema var ”Global Conversations” och det något vaga anslaget öppnade som vanligt för en betydande ämnesmässig spridning: Ukrainas ekonomi, mat och dryck i Östeuropa under kalla kriget, ekologi och rysk kultur, Uzbekistan efter Karimov, islam i Östeuropa och Eurasien, ras och biopolitik på dagens Balkan, katolicism i Polen under nazism och kommunism — ja, möjligheterna att bilda sig var närmast oöverskådliga.  Det är svårt att peka ut några särskilda tendenser, men historia, cultural studies och samtidspolitik dominerade i programmet. Många punkter handlade liksom föregående år om minne, identitet och nationsbyggande i regionen. De mest prestigefulla bokpriserna gick denna gång till Ronald Grigor Suny för hans studie av det armeniska folkmordet, ”They Can Live in the Desert but Nowhere Else”: A History of the Armenian Genocide (Princeton University Press) och till Stephen Lovell för hans Russia in the Microphone Age: A History of the Soviet Radio, 1919–1970 (Oxford University Press).

Från Sverige deltog forskare från flera universitet och högskolor, inte minst från Rysslandscentret i Uppsala. Ett större arrangemang var den serie om tio paneler och runda-bordssamtal med översättningstematik som hade satts samman av Julie Hansen och som var en fortsättning på det internationella samarbete som inleddes vid vår konferens om översättning i ryska kontexter som hölls i vid Uppsala universitet i juni 2014. Översättning låter sig kanske i högre grad än mycket annat betraktas just som ”global konversation”, även om det ofta är fråga om mer dynamiska processer än vad en sådan neutral beteckning ger vid handen när det handlar om att ta emot det främmande genom översättning.  Ämnena spände över ett vitt fält från översättning i Kiev-Rus och tjeckisk pseudoöversättning under 1800-talet till transspråkig litteratur (skriven av exilförfattare på språket i deras nya länder) och de vägar rysk litteratur tagit till Kina under 1900-talet. Själv deltog jag i en panel om översättning av västklassiker till ryska under sovjettiden med ett föredrag om Michail Lozinskijs översättning av Dantes Divina Commedia, som utfördes åren 1939 –1945 och belönades med Stalinpriset. Föredraget byggde bl.a. på forskning i Stalinpriskommitténs arkiv. Med tanke på att det pågick ett 50-tal paneler samtidigt var publiksiffrorna för översättningsserien ganska bra.

Den ojämförligt mest välbesökta programpunkten var ett rundabordssamtal ägnat 25-årsminnet av Sovjetunionens upplösning. Mycket berodde det säkert på deltagarna. På podiet i den sprängfyllda salen satt huvudpersonerna bakom det som kommit att gå till historien som Belavezja-överenskommelsen — det avtal som i december 1991 formellt upplöste unionen och ledde till bildandet av Oberoende staters samvälde (OSS).  Ja, åtminstone tre av dem: den dåvarande vitryske ledaren Stanislav Sjusjkevitj, hans ukrainske kollega Leonid Kravtjuk och Gennadij Burbulis, Boris Jeltsins utrikesminister.  Burbulis inledde och presenterade skämtsamt gruppen som ”de tre tenorerna”. De hade uppenbarligen framträtt frekvent under senare tid och var mycket samspelta med tydligt utmejslade roller, inbördes smågnabb och effektfulla oneliners.  Annars var deras ambition seriös: att återupprätta Belavezja-episoden som den historiska milstolpe den är, slutpunkten för det mest ominösa imperiet i mänsklighetens historia, som Burbulis uttryckte saken.  De menade att den kommit att omges av rykten och felaktiga föreställningar som trivialiserat och förlöjligat vad som hände då de på behörigt avstånd från Gorbatjov hade samlats i den vitryska ledningens lantresidens i nationalparken Belavezjskaja Pusjtja för att överlägga om situationen efter raden av självständighetsförklaringar bland unionsrepublikerna under hösten 1991. Det har bl.a. insinuerats att Jeltsin skulle ha bjudits in till ett jaktparti och att dokumentet skulle ha tillkommit i fyllan och villan, vilket tillbakavisades med stor kraft. Sjusjkevitj berättade livfullt om hur texten till överenskommelsen utarbetades under en natt och därefter antogs enhälligt, ”inte under någon demokratisk centralism”.  Besvikelsen på västländerna som de upplevde brast i sitt stöd vid detta tillfälle sken igenom, liksom en frustration över den sovjetmentalitet som präglar den nuvarande ledningen i såväl Vitryssland som Ryssland. Det brände till när Kravtjuk påpekade att omröstningen om Ukrainas självständighet den 1 december 1991 hade haft ett massivt valdeltagande och att folket röstat ja till 90 %,  ”inte som nu under bajonetthot” (med hänvisning till den olagliga folkomröstning som  genomfördes på det av Ryssland ockuperade Krim 2014).

img_8482

Nästa ASEEES-konferens hålls 9–12 november 2017 i Chicago med det övergripande temat ”Transgressions” och ser med nuvarande världspolitiska utveckling ut att bli ett högaktuellt arrangemang. För den intresserade är deadline 15 februari (http://aseees.org/convention).

Vänligen logga in för att kommentera.