Fyra år har gått sen premiären för vår blogg Världen Österut och det är dags för mig att lämna redaktörskapet.
Under den här perioden hittade 37.000 läsare till oss varav 41 procent fann det värt att återkomma flera gånger. Med dagens teknik vet vi rätt mycket om dem. Många finns på myndigheter, institutioner och företag som arbetar med länder i det forna Sovjet och andra länder som förr räknades till det politiska Öst. Men de finns också bland gymnasister, studenter och en nyfiken allmänhet.
Läsarna svek oss aldrig. Tillströmningen pekade stadigt uppåt och trenden förstärktes av det intresse för regionen som uppstått i samband med de senaste årens dramatiska utveckling i och kring Ukraina. Däremot har sen drygt ett år tillbaka tillflödet av texter minskat från den förening som står bakom initiativet, Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien. Den självklara slutsatsen blir att vi visat på ett behov av bred och lättillgänglig information om ett område i vår närhet vars i historia och kulturer de flesta svenskar vet lite om och som våra medier inte uppdaterar oss om löpande.
Samtidigt kan man inte förvänta sig att en förening med 200 medlemmar för all tid ska orka driva en omfattande publikationsverksamhet. Vi betalar de tekniska kostnaderna ur egen ficka och som oavlönad redaktör har jag lagt ner mycket tid på teknikunderhåll, marknadsföring, att engagera skribenter och sist och slutligen själva redaktörsarbetet kring de inlägg som publicerats.
Bloggen har först och främst varit ett uttryck för den lobbyverksamhet som är en del av föreningens syfte: Att påminna det svenska samhället om den kompetens om världen österut som finns spridd över många olikartade arbetsplatser i landet. Uppe till höger i varje inlägg, också det här, finns en liten ruta med länkar till respektive författares arbetsplats, kontaktuppgifter och ett urval av publikationer.
En av många frågor som avhandlats i svensk debatt under de två senaste åren är informationssäkerhet – varifrån får vi kunskap för att fatta rationella beslut och hur skyddar vi oss mot desinformation? En institution liknande den gamla Styrelsen för psykologiskt försvar kan aldrig kompensera brister i utbildningssystemet eller inom medierna. Sedan länge erkänner vi att Västeuropas forna kolonier har en egen historia men godtar (i brist på annan kunskap) den officiella ryska historiesynen på utvecklingen i Ukraina och andra tidigare delar av det ryska imperiet.
Den nu pågående medieutredningen har i ett delbetänkande insiktsfullt beskrivit hur hårt trängda våra resursfattiga svenska medier är av det svulstiga tyckandet i sociala medier. Se gärna Världen Österut som ett uppslag att spinna vidare på. Ett sätt att för redaktionerna att bevaka vårt närområde är att bättre utnyttja kompetens som finns på annat håll. Kanske är stöd riktat till frilansande utrikesreportrar och externa kommentatorer ett alternativ till dagens generella bidrag till medieföretagen. Institutioner som Foi och Utrikespolitiska institutet är själva kompetenta att visa upp sin kunskap för omvärlden medan det kunde göras mer för att få universiteten att dela med sig av vad de vet till sina finansiärer, det vill säga skattebetalarna.
Det kommer nu att bli en paus i den här bloggens verksamhet och om det i framtiden blir någon fortsättning i modifierad form ligger inte i mina händer. Oavsett det fortsätter de 225 inlägg som vi publicerat att ha ett läsvärde under lång tid framöver. Många texter om historia och kultur är tidlösa. De analyser som skrivits i anslutning till den politiska och ekonomiska utvecklingen i olika länder sätter in den i ett långsiktigt sammanhang. Välj gärna avancerad sökning uppe till höger på sidan för att få en överblick över vad vi har att erbjuda.
Själv kommer jag att framöver att skriva då och då på bloggen Mellan Minsk och Samarkand.
Tack för den tid och energi du har lagt ner som redaktör för den här intressanta bloggen!