Den ryska bokutgivningen under året som gått har givit många exempel på att historie(om)skrivningen är en av den nuvarande ryska ledningens främsta politiska teknologier. Inte oväntat är det ofta Krims historia som stått i fokus. En strid ström av nya publikationer lägger fast en tolkning där Rysslands annektering av halvön framstår som helt logisk och som en historisk nödvändighet. Ett exempel är duon Tjernjachovskij och Tjernjachovskajas bok Krims höjdpunkt. Krim i den ryska historien och Rysslands Krim-relaterade självidentifikation. Från antiken till våra dagar, utgiven på förlaget Knizjnyj mir (Bokvärlden) 2015. Den presenteras på följande vis:
I detta arbete visar författarna på Krims civilisatoriska och meningsskapande betydelse för den ryska historien: som ett av tre centra för det europeiska statsbyggandet vid sidan av Hellas och Rom och som äldsta centrum för det ryska statsbyggandet vid sidan av Novgorod och Kiev, och som en fundamental sociokulturell modell för integration av etniciteter och religioner för den tusenåriga ryska staten och som ett vittnesbörd om det nya Rysslands suveränitet och styrka.
Förlaget ger också ut titlar som Den ukrainska katastrofen: från amerikansk aggression till världskrig? och Putin: slutstenen i det ryska statsbyggandet. En bestseller är ett idolporträtt av Igor Strelkov, den ryske militäre underrättelseofficer som spelade en ledande roll i inledningen av rebellkriget i östra Ukraina. Han presenteras för övrigt som ”historiker” vilket öppnar för en helt ny och intressant ämnesbeteckning — ”tillämpad historia”.
Nyckelskeden i den ryska historien skall idag ges en passande retrospektiv belysning. I boken Hur Peter I kuvade Europa och Ukraina, eller Svensken vid Poltava (förlaget Algoritm, 2015) understryker författaren Bukejchanov att det stora nordiska kriget ”slutgiltigt gjorde Ukraina till en del av Ryssland” och visar på Poltavaslagets roll i ”normaliseringen av situationen i Ukraina”.
I motsats till vad som är fallet när det gäller dagspolitiken — där Kremls strategi, som bl.a. Peter Pomerantsev visat, går ut på att relativisera sanningar genom att pumpa ut en mängd skilda och gärna bisarra versioner av olika händelseförlopp — tycks historiepolitiken mer målinriktat enhetlig.
Försöken att upprätta och monopolisera en lämplig historisk sanning är något som man väl känner igen från sovjettiden. Få akademiska discipliner var mer instrumentaliserade än historievetenskapen, oavsett hur den officiella linjen svängde i olika frågor (och gjorde historien oförutsägbar). Vad som ändå skiljer dagens situation från den sovjetiska gårdagens är en viss pluralism. Samtidigt som de nya Krim-historierna översvämmar marknaden utkommer en bok med titeln Historikerna, ideologin och makten i Ryssland under 1900-talet, författad av Vitalij Tichonov vid ryska vetenskapsakademins institut för rysk historia (2014). Boken ”analyserar förhållandet mellan de professionella historikerna och statsmakten i Ryssland under 1900-talet” och ”blottlägger maktens inflytande över historikernas liv och vetenskapliga verksamhet i Ryska imperiet, Sovjetunionen och dagens Ryssland”. Särskilt uppmärksammas ”hur kunskapen om det förgångna har utnyttjats för politiska syften”.
Den akademiska forskningen i Ryssland tycks alltså kunna bjuda motstånd medan historierevisionen pågår främst i populära framställningar för massmarknaden. Boken Krims historia (Olma media group, 2014) uppges visserligen vara författad av ”ett kollektiv av synnerligen professionella historiker, doktorer och docenter” men har ingen angiven upphovsman. Som det står i förlagsinformationen: ”Krims återförening med Ryssland håller rätt inför våra ögon på att berika den ryska historiografin med intressanta och nödvändiga arbeten”.