Den 6 oktober avled Árpád Göncz, Ungerns förste president som ledde landet mot demokrati när enpartistaten avskaffades 1989. Att han ännu är populär framgick av de skaror som kom till parlamentet för att hylla honom dagen efter hans död.
Göncz föddes i Budapest 1922 och tog examen i juridik där (vid det nuvarande Eötvös Lórand-universitetet) 1944. Efter andra världskrigets slut blev han ordförande för Småbrukarpartiets ungdomsrörelse. Småbrukarpartiet – ett parti för bönder och småföretagare – var på den tiden Ungerns största parti, men det upplöstes 1948, när enpartistaten infördes. Efter några års arbete studerade han vid lantbruksuniversitetet i Gödöllő, strax utanför Budapest, mellan 1952 och 1956. Under revolten 1956 var han aktiv i en oberoende bonderörelse. Han stod åtalad tillsammans med bl.a. István Bibó för sina aktiviteter under revolten och dömdes till livstids fängelse 1958. Vid en generell amnesti 1963 frigavs han. När han inte kunde avsluta sina studier i Gödöllő började han istället arbeta som frilansande översättare och författare i mitten av 1960-talet.
Bland de böcker som Göncz översatt från engelska till ungerska märks Sagan om ringen-trilogin, Malcolm Lowrys Under vulkanen, Colleen McCulloughs Törnfåglarna, Arthur C. Clarkes 2001 – En rymdodyssé, Mary Shelleys Frankenstein och John Updikes Häxorna i Eastwick. Han skrev också egna teaterpjäser, noveller och romaner, som gavs ut underjordiskt och så småningom på etablerade ungerska förlag.
Göncz tillhörde den organiserade ungerska Demokratiska oppositionen som bildades på 1970-talet. Han var också med om att bilda det liberala partiet Fridemokraternas allians 1988, när det hade blivit tillåtet att bilda fler partier i Ungern. Fridemokraterna var ett av de partier som förhandlade med det styrande Ungerns socialistiska arbetarparti om övergången till ett demokratiskt flerpartisystem, men eftersom fridemokraterna inte var nöjda med förhandlingsresultatet lyckades partiet hösten 1989 få till stånd en folkomröstning som framför allt handlade om hur presidenten skulle väljas. Vid den här tiden var praktiskt taget inga oppositionspolitiker kända bland allmänheten, så om näste president skulle väljas direkt av de ungerska väljarna skulle det sannolikt bli någon välkänd politiker från arbetarpartiet. Oppositionens kandidat skulle ha en bättre chans om presidenten valdes av parlamentet, där oppositionen väntades få majoritet. I folkomröstningen röstade en knapp majoritet för att parlamentet skulle välja president. Efter parlamentsvalen 1990 valdes Göncz till Ungerns president, ett uppdrag han hade i den maximala ämbetstiden 10 år.
Som president blev Göncz snabbt en av Ungerns mest kända politiker och den i särklass mest populäre politikern i Ungern – hans popularitetssiffror låg oftast långt över 70 %. Målmedvetet och med övertygelse försvarade han mediernas oberoende av politiker, inte minst när olika regeringar försökte att tillsätta regeringslojala chefer i ledningen för Ungerns public service-radio och -TV. Eftersom många utnämningar och lagar behövde presidentens underskrift för att träda i kraft så hade Göncz stora möjligheter att påverka den politiska utvecklingen i Ungern under 1990-talet och bidrog därmed till demokratins utveckling under denna viktiga tid.
Att ungrarna förstod att uppskatta Göncz även långt efter hans tid som president visas av alla de som kom till parlamentet dagen efter hans död för att lägga ner vita rosor till hans minne.
Göncz mottog under och efter sin tid som president flera utmärkelser, både ungerska och utländska. Bland annat var han hedersmedborgare i Budapest, men han fick också flera ordnar från länder som Estland, Litauen, Polen, Tjeckien och Slovakien samt Storbritannien. Dessutom var han hedersdoktor vid flera universitet, bl.a. Oxford.
Göncz efterlämnar hustrun Mária Zsuzsanna Göntér samt två döttrar och två söner. Mest känd av hans barn är dottern Kinga Göncz, som var ungersk utrikesminister 2006-09. Med anledning av hans 90-årsdag år 2012 bildade hans barn en stiftelse, Árpád Göncz-stiftelsen, för att påminna om hans liv, hans verksamhet inom kultur och politik och de liberala traditionerna i Ungern. Han begravdes den 6 november på Óbuda-kyrkogården där flera andra framstående deltagare i revolten 1956 ligger begravda, bl.a. István Bibó.