Häromveckan utkom på Medströms Bokförlag boken Utan rätt att dö av den armeniske författaren Zori Balajan (förlaget transkriberar hans namn Balayan). Här följer en presentation av boken som i stort sett sammanfaller med det förord jag skrivit. Boken har underrubriken En armenisk historia. Balajans berättelse är förvisso En armenisk historia. Men den är mycket mer än så, den är en skildring av ett stycke 1900-talshistoria som har allmängiltiga implikationer. Den är samtidigt en skildring med djupt lokal förankring i Nagorno-Karabach i Södra Kaukasien, eller Artsach som landet heter på armeniska. En stor del av handlingen utspelar sig i huvudstaden Stepanakert.
Få svenskar har väl sett ett mullbärsträd. På sin höjd känner vi till det från Bibeln. Det skulle ha kunnat vara om oss som författaren skriver när han beskriver hur han äntligen får äta sig ”proppmätt på mullbär. Jag hade ju vuxit upp på dessa solglänsande, honungsmättade frukter. Men sedan hade livet gestaltat sig så att jag flyttade från Karabach och levde ett kvartssekel på platser där folk aldrig hade smakat dessa gudomliga bär eller någonsin ens hört talas om dem.” Redan i prologens andra mening stöter vi på mullbärsträdet: ”Jag ramlade handlöst i marken från toppen av ett högt mullbärsträd.” Många av de samtal som redogörs för i boken ägde rum under ett mullbärsträd. Ty ”i Karabach tror jag inte man kan hitta en enda ort där inte ingången till huset pryds av ett mullbärsträd. Det är en gammal tradition. Mullbärsträdet är en symbol för livet och hälsans väktare. … Mullbärsträdet är också arbetsgivare åt ortens folk. Under många årtionden var det viktigaste företaget i Stepanakert det berömda silkesspinneriet.”
Boken är en hyllning till Balajans föräldrar. Fadern arresterades 1937 och dog några år senare i ett arbetsläger i den autonoma republiken Komi i norra Ryssland. Som hustru till en s.k. folkfiende skickades modern till Sibirien och bosatte sig sedan till Uzbekistan, dit i stort sett hela hennes släkt förvisats. Pojken Zori växte upp hos de få släktingar som kunnat stanna i Karabach. Efter en barndom som i praktiken föräldralös har Balajan som vuxen velat återfinna sin far och skildra moderns liv som änka. Samtidigt är det en kärleksförklaring till hembygden i Karabach.
Balajan för armeniernas talan gentemot utländska förtryckare och påpekar att armenierna mycket väl skulle ha kunnat få ”dela öde med assyrierna och fenicierna”, dvs. blivit en förgäten folkspillra utan eget land. Han redogör i förbigående för Karabachkonfliktens upprinnelse och förlopp och påminner om hur bolsjevikerna år 1921, efter turkiska påtryckningar, överlämnade de två armeniska områdena Nachitjevan och Nagorno-Karabach till den nybildade sovjetrepubliken Azerbajdzjan inom ramen för Lenins politik för export av revolutionen till det muslimska Östern. Han erinrar om Lenins sammansvärjning mot Armenien med Atatürk, en turkisk ledare som hoppades ”kunna förinta den armeniska armén och den armeniska staten liksom bölder som blivit kvar på vårt lands kropp”. Han visar hur denna antiarmeniska, panturkiska handlingsplan fortlever både i Turkiet och i Azerbajdzjan. Redan före Sovjetunionens sammanbrott började emellertid armenierna i Nagorno-Karabach att verka för en återförening med moderlandet Armenien. Inbördeskrig utbröt. Det utvecklades sedan till ett krig mellan Armenien och Azerbajdzjan. Den armeniska sidan segrade så småningom och Nagorno-Karabach anslöts i praktiken till Armenien. Eldupphör råder sedan 1994, men Azerbajdzjan hävdar att man ämnar återerövra området ”antingen med fredliga medel, eller med våld”.
Balajan menar att Lenin gynnade muslimska folk på de kristnas bekostnad, dels av taktiska, geopolitiska skäl, dels därför att han ”var en ursinnig fiende till kristendomen och till ortodoxin i synnerhet”. Medan Lenin ansåg islam vara ”en bundsförvant när det gäller att sprida världsrevolutionen till Österns länder”, ville han förinta kristendomen och befallde att kyrkorna skulle raseras, klostren stängas och prästerna terroriseras, deporteras eller fängslas och så många som möjligt skulle ”likvideras, mördas, skjutas, förintas”: ”Ju fler representanter för … prästerskapet vi lyckas arkebusera … desto bättre”. Denna barbariska förföljelse drabbade Armenien hårt, eftersom den armeniska identiteten är intimt förknippad med den kristna kyrkan. Balajan skriver: ”Mitt kloka folk var först med att anta kristendomen som statsreligion, utan vilken det armeniska hos armenierna knappast hade kunnat räddas”. Balajan kommer till slutsatsen att hans far, trots att han var kommunist, insåg att den hånfulla gudlösheten och det militanta avståndstagandet från kristen moral oundvikligen skulle leda till Sovjetunionens sönderfall.
Underrubriken till boken hade också kunnat lyda En sovjetisk historia: ”I mammas faktiska liv avspeglades verkligen hela Artsachs, hela Armeniens och hela före detta Sovjetunionens öde”. Handlingen utspelar sig på många olika håll i Sovjetunionen: i Baku och Tbilisi i Armeniens grannrepubliker Azerbajdzjan resp. Georgien, i Andizjan och Tasjkent i Uzbekistan och i många städer i Ryssland: i Moskva, Rjazan, Kaliningrad, Groznyj, Uchta och Magadan samt på Kamtjatka. Sovjetiska politiker som Trotskij, Chrusjtjov och Gorbatjov passerar revy. Inte minst intressant är redogörelsen för Balajans timslånga möte med den legendariske f.d. utrikesministern Molotov och dennes hustru. Den ryska litteraturens stora författare bildar den självklara referensramen: Pusjkin, Lermontov, Gogol, Tolstoj. Solzjenitsyns verk diskuteras och författarens ”respekterade vän Tjingis Ajtmatov” citeras. Balajan umgicks även med familjen Michalkov, såväl med fadern Sergej och hans hustru Natalja Kontjalovskaja som med sonen Nikita, en av de berömdaste familjerna i den sovjetiska intelligentsian.
Balajan vill veta vad som egentligen hände med hans föräldrar och varför. ”Ingen av oss misstänkte att det i 70 års tid hade pågått en sådan total förfalskning av historien”, erkänner han. Han vill att sanningen äntligen skall komma fram. Därför för han ”samtal med det förflutna”, som han själv definierar sin genre, en genre som för tankarna till Svetlana Aleksijevitj. Han beskriver det sovjetiska förtrycket, ”där alla institutioner verkade mot den tänkande människan”. Han drar slutsatsen att själva systemet var sjukt och gjorde hela folket sjukt, hypnotiserat och lamslaget av skräck. Lenin var en ondskefull och blodtörstig tyrann. Stalin förvandlade människorna till slavar och begick massmord på sitt eget folk. ”En kvarts miljon armenier sköts, deporterades och drevs i döden i lägren”, konstaterar han. Och denna hårresande siffra hänför sig alltså till endast en av de 15 sovjetrepublikerna och en av de minsta av dem. ”Den verklige folkfienden var inte min far … utan Stalin själv”, blir utslaget.
Tyskland blev efter andra världskriget tvunget att företa en hälsosam Vergangenheitsbewältigung. Någon liknande uppgörelse med sitt totalitära förflutna har Ryssland och vissa av de andra f.d. sovjetrepublikerna inte förmått sig till i någon nämnvärd utsträckning. Det förgångna har satt djupa spår, skräcken har endast delvis släppt sitt grepp om människorna. Feghet, likgiltighet inför medmänniskors tragiska öden och ibland även egen delaktighet i förbrytelserna har också spelat in. Men Balajan inser att glömskan innebär en risk för fortsättning av övergreppen: det gäller att ”minnas för alltid. För att inte någons grymhet eller kanske mentala ohälsa återigen skall bli orsak till miljoner oskyldiga människors död”. Han återger ett samtal med en klok kvinna som förklarar: ”Ett kort minne har förmågan att hämnas brutalt … Att glömma sin historia, särskilt dess mörka sidor, feghet och rädsla för den historiska sanningen – allt detta leder till upprepning av det förflutnas tragedier, till nya lidanden”. Balajan fylls av sorg och vrede när han ser hur Lenin och Stalin åter börjar hyllas i dagens Ryssland.
Balajan är inte en helt okontroversiell person, han har ibland uppfattats som en hätsk armenisk nationalist. Hans perspektiv kan kompletteras med andra ståndpunkter. Utan rätt att dö är under alla omständigheter en fängslande skildring av den sovjetiska verkligheten. Denna armeniska historia är ett viktigt bidrag till bearbetningen av det sovjetiska förflutna, så att nya generationer skall kunna frigöra sig från det förgångna och dra lärdom av begångna misstag. Det är också en varning till oss alla att vara på vår vakt mot frälsningsläror som hävdar att ändamålen helgar medlen, mot ideologier som utger sig för att vilja föra människosläktet mot en ljusnande framtid utan att ha en människosyn i botten i vilken även andliga värden ingår. Ingen har uttryckt sitt förakt för falska profeter bättre än bokens huvudperson, Balajans mor: ”Åt helsike med Karl Marx, exploderade hon. Det är han som har förstört mitt liv … Det är den där skäggige uslingen som är skuld till allt”.