En bok som just nu av en rad vänsterkritiker i Sverige och utomlands hyllas som ett akademiskt pionjärverk är Frontlinje Ukraina. Krisen i gränslandet mellan Ryssland och Europeiska Unionen (Karneval förlag 2015). Även respekterade bedömare rekommenderar den till läsning. Författaren Richard Sakwa är professor i historia vid Kent University i Storbritannien och en av de mest kända och mest produktiva Rysslandsforskarna i väst. Boken är obestridligen idé- och informationsrik med många citat och fotnoter men enligt min mening också ett försåtligt försvar för officiell rysk utrikespolitik och en ensidig kritik av västlig och ukrainsk politik.
Genomgående talar Sakwa om en konflikt mellan monistiska och pluralistiska statsbyggnadstraditioner, där den första bygger på enspråkighet och nationella traditioner och den senare på mångfald, flerspråkighet och inkludering. Folket på Majdan-torget i Kiev och deras vänner i väst kallas monister, medan Rysslands ledare och ”rebellerna” i Donbas anses vara pluralister.
Sakwa vill inte tala om repression, kleptokrati eller en inneboende tendens till despoti i Ryssland utan hävdar att Putin förfäktar en evolutionär väg till demokrati och rättsstatlighet. Först på sida 212 nämner han att det finns en nationalistisk våg i Ryssland, som Putin fogade sig efter från 2012.
Enligt Sakwa är Ryssland varken imperialistiskt eller aggressivt, vill inte ändra gränser, ha en ny världsordning eller bygga block mot väst. Som klent belägg anfört han att Putin t.ex. inte tagit chansen att införliva Transnistrien, den östligaste remsan av Moldavien, i Ryssland. Putin hävdas bara eftersträva ett Storeuropa, ett strategiskt partnerskap, där Ryssland är en integrerad del.
Sakwa ser dock en övergång till ”nyrevisionism”, som går ut på ökat oberoende, motstånd mot USA:s hegemoni och krav på att bli en av de ledande staterna i världspolitiken. Han medger också att Ryssland eftersträvar integration mellan postsovjetiska stater under sin ledning, främst genom Eurasiska ekonomiska unionen. Stympandet av Georgien 2008 ser han som en varning mot att landet ansluts till Nato. Ukraina ser han som en existentiell fråga för Ryssland, som anser det tillhöra sin säkerhetszon.
Sakwa menar att revolutionen i Kiev var en olaglig kupp, där radikala ”monister” tog makten med våld efter att ha beskjutit sina egna. Han framhäver USA:s inblandning men förtiger Rysslands roll. ”Kuppen” ledde enligt honom främst till utrensning av den förra regimens folk och ökat inflytande för oligarkerna. Men Sakwa medger att Porosjenkos seger i presidentvalet vittnade om pluralistisk kultur och noterar att de högerradikala fick få röster.
Angående Krim, som Sakwa kallar den ryska nationens hjärta, tillstår han att dess folkomröstning om självständighet i mars 2014 var olaglig och att de ryska styrkorna ”utplacerades” (dvs. tog kontrollen) över halvön i strid med avtalet om flottbasen i Sevastopol från 1997. Men han hävdar att också överföringen av Krim till Sovjet-Ukraina 1954 var olaglig och att Putins oro för att Sevastopol skulle bli en Natobas och att krimryssarnas liv hotades av Kievkuppen inte var ogrundade. Efter införlivandet i Ryssland fick krimtatarerna bättre status, anser han men antyder vissa ”spänningar”. I själva verket var och är de emot den ryska annekteringen och utsätts nu för allt värre förföljelse.
”Upproret” i östligaste Ukraina riktade sig enligt Sakwa mot ”monisterna” i Kiev och genomfördes av lokala frivilliga med demokratiska mål. När Kiev grep till vapenmakt för att krossa det, ”tvingades” Ryssland ingripa genom att sända först ”rådgivare” som den ”effektive” översten Girkin (en rysk ultranationalist som deltagit i många inbördeskrig) och sedan tunga vapen. Trots en ”folkomröstning” om självständighet vill Sakwa inte tala om separatister. Han betvivlar uppgifter om reguljära ryska soldaters deltagande i striderna.
Nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet i juli 2014 med Buk-missiler kallar han för en ”fruktansvärd blunder” och anser att det var ”oansvarigt” av Ryssland att lämna sådana vapen till rebellerna, men även Kiev och Washington anses ha viss skuld genom att underblåsa kriget. Han påminner om USA:s nedskjutning av ett iranskt plan 1988 (som USA dock erkände).
Boven i Sakwas drama är förstås USA och Nato, där vissa östeuropeiska stater som har erfarenhet av Ryssland/Sovjet, också är pådrivande russofober. EU, dess östutvidgning och det Östliga partnerskapet anses vara led i ett kallt krig mot Ryssland utan hänsyn till dess intressen. Sedan 1989, påstår Sakwa, har alla nya EU-medlemmar gått in i Nato! Det ”aggressiva” främjandet av västlig ”demokratism” i bl.a. Ukraina ses som hot mot Rysslands suveränitet. USA påstås ha tvingat EU införa sanktioner mot Ryssland för att störta Putin. EU:s Ukrainapolitik betecknas som dess andra självmord efter första världskrigets utbrott. Som lösning föreslår Sakwa federalisering av och neutralitet för Ukraina samt en vilja till dialog på alla sidor och en försoningsprocess. Han vill inte riktigt fatta att Rysslands aggression inget annat enat Ukraina som nation, medan ryssarna i gemen, till följd av propagandan, tror att allt är västmakternas fel.
Sakwas bok är ett skolexempel på hur man med snett urval och vantolkning av oftast korrekta fakta kan ge en ytterst partisk bild, som kan användas politiskt av Ryssland och dess sympatisörer i väst. Sakwa har sålunda inbjudits till och deltagit i både Putins Valdajkonferenser och kanalen RT:s vinklade teveprogram för en västlig publik. Som korrektiv till Sakwas bok vill jag föreslå Peter Johnssons tjocka bok Ukraina i historien (Carlssons förlag 2015) som sorgligt förbisetts i svensk press.