Ryssland får även i år en god spannmålsskörd och kan fortsätta som betydande exportör. Embargot mot import av livsmedel från EU och USA m.fl. har lett till brist på mejerivaror. I fråga om kött har import från Sydamerika i stort sett täckt kompletteringsbehovet. Kombinationen av rubelns halverade värde, inflationen och konsumenternas minskade köpkraft är nu ett väl så starkt importhinder som embargot.
Skördar
Den preliminära siffran för den ryska skörden säger 101 miljoner ton. Detta kan jämföras med förra årets 105 och femårsgenomsnittet 85 milj. ton. Exportutrymmet beräknas till 25 milj. ton. Den ökande inhemska produktionen av gris- och fjäderfäkött kräver alltmer fodersäd. Ryska jordbruksministeriet spår en ökning av den inhemska spannmålsförbrukningen från 70 milj. ton för några år sen till 85 år 2025. Detta är intressant som räkneexempel. Ukrainas skörd anges till 52 milj. ton, något under förra årets 54 och femårsgenomsnittet 53 milj. ton. Här har djurantalet och produktionen av kött m.m. sjunkit cirka 5 procent.
Embargo och rubelfall
Rysslands importstopp för livsmedel från EU, USA, m.fl. i augusti 2014 fick omedelbara effekter. Halveringen (nästan) av rubelns värde mot de flesta andra valutor har fått långsammare men väl så starka följder för import och konsumtion. Rubelns fall får ju samma effekt som att lägga på en 90-procentig importtull. Den allmänna inflationen i Ryssland i år skattas till 15 procent. Inom livsmedel är prisstegringarna 25 procent, med rätt stor spridning. Där inhemska råvaror dominerar, t.ex. bröd, pasta, etc. , är prisstegringarna små. För gris- och kycklingkött, med cirka 90 procents självförsörjning, är de måttliga. Importdominerade varugrupper som frukt och grönt kan ligga på 35 procent. Psykologi och tradition är också faktorer: den 25 september gick jordbruksministeriet ut med meddelandet att skörden av det ikoniska bovetet skulle täcka behovet till 115 procent. Det skedde på förekommen anledning, man hade registrerat en prisökning på 90 procent.
Läget på den ryska köttmarknaden är splittrat. Minskad köpkraft väntas leda till 5 procents nedgång av köttkonsumtionen, för första gången sedan sekelskiftet. Importen av griskött och kyckling har minskat, men på grund av den nu höga självförsörjningsgraden är effekterna begränsade. Importen av nötkött, den stora deficitsektorn, sägs ha minskat 30 procent. Priser och köpmotstånd har starkt påverkat efterfrågan. Importen av mjölk och mejeriprodukter har minskat 40 procent. Minskningen gäller framförallt ost och här råder en tydlig varubrist. Importsubstitution är ett ord på allas läppar, särskilt överhetens. Det har rapporterats om nystartade mejerier, men det innebär ju inte att det finns mer mjölkråvara. De ”ostar” som under det senaste året har producerats av alltför kreativa ystare har täckt en skala från ”mindre aptitlig” till ”hälsovådlig”. Bland ingredienserna intar palmolja en framträdande plats.
Köttimporten har, som planerat, täckts främst från Sydamerika. Särskilt Brasilien har svarat för stora mängder nötkött, men också griskött och kyckling. Den märkliga situationen att Indien i våras började exportera nötkött till Ryssland upphörde i oktober på grund av mul- och klövsjukesmitta i ett slakteri. Köttet var av buffel, som inte omfattas av de heliga kornas skyddade ställning. Den förutsedda grisköttsimporten från Kina har inte blivit av. När det gäller mjölk och mejeriprodukter har Vitryssland fått en ledande roll. Nya Zeeland har fortsatt som permanent leverantör. Till det har kommit en rad nya leverantörer som Turkiet och Serbien. Turkiet har täckt de flesta varugrupper : nötkött, mejeriprodukter, socker och framför allt frukt och grönt. Chile har levererat lax. Potatis har kommit från Vitryssland (traditionell storproducent), Ecuador, Egypten och Pakistan.
Uppgifterna om självförsörjningsgrad har varit talrika och starkt varierande. Det beror dels på olika intressen hos importörer, producenter och politiker, dels på verkliga beräkningssvårigheter. För produktion och konsumtion av kött tillämpas i internationella jämförelser en konvention om att utgå från hela slaktkroppar. Det ger en entydig mätpunkt och jämförelse. Men importen mäts i tullen och gäller oftast renskuret kött som biffar och filéer. En rimligare beräkning av självförsörjning skulle kräva att den inhemska produktionen också räknas ner till rent kött. Eller tvärtom, att importen räknas upp med motsvarande faktor. Meat and Livestock Australia har tidigare försökt sig på kalkylen och räknade upp importstatistiken med 70 procent (för ben och diverse som går bort vid styckningen). Med denna metod sänks 80 procents självförsörjning till 70 procent.
Mjölk importeras till största delen i form av produkter som ost, smör och mjölkpulver. Här blir omräkningsproblemen för jämförelse med importlandets mjölkproduktionsstatistik ännu svårare. Hur mycket mjölk har det gått åt för de olika produkterna? För olika osttyper varierar mjölkåtgången mellan 10 och 20 liter mjölk för 1 kilo ost. Och ett kilo smör kräver c:a 25 liter mjölk. Skall skummjölken enligt äldre begrepp räknas som avfall (=foder)? Eller, i lättprodukternas tidevarv, som annan livsmedelsanvändning?
Begreppet självförsörjningsgrad blir dessutom problematiskt när konsumtionen sjunker, som av kött 5 procent i år. Den ryska köttmarknaden beskrivs nu i stort sett som i balans. Men en del talar redan om en överskottssituation, om konsumenternas köpkraft fortsätter att urholkas.
Produktionen
Gris- och kycklingsektorn ligger i stort sett vid självförsörjning. Men mjölkproduktionen, som under nittiotalet sjönk till 60 procent av den sovjetiska nivån, visar inga tecken på att återhämta sig. Bakom ligger långa produktionscykler, stora investeringsbehov och, dessvärre, kompetensbrist på många nivåer. Vid nyåret rapporterades att ”den sjunkande trenden hejdats och vänts till en ökning”. Med 1 promille. Hushållsjordbruken svarar för hälften av produktionen. De sköts övervägande av äldre människor, som är underkastade naturlig avgång. Därigenom minskar totalproduktionen årligen med 1,7 procent. Storjordbruken (och de medelstora familjejordbruken) har hittills inte kunnat kompensera för detta. Produktionen av nötkött är kopplad till mjölkproduktionen och därmed denna negativa utveckling. Specialiserad nötköttsproduktion, med särskilda köttraser, har en mycket liten roll i det ryska jordbruket.
Vad göra?
En åtgärd på kort sikt diskuteras nu i regeringen: ett system för att subventionera de fattigaste konsumenternas inköp av mat, främst kött. Det förutses omfatta 15-16 miljoner medborgare. Det har som förebild det sedan länge existerande amerikanska Food Stamp-systemet. Liksom den moderniserade amerikanska förlagan skall det inte bygga på papperskuponger utan ett slags bankkort, utdelat av de sociala myndigheterna. Det gäller bara ryska produkter. Finansieringen skall delas mellan federala och regionala budgetar. Men med tanke på att de senare beskrivs som nära kollaps blir frågetecknen många. Och den federala budgetens resurser är också ansträngda.
Budgetmedel till jordbrukets fortsatta modernisering står givetvis högst på jordbruksministerns önskelista. Ministeriet har hittills fått nöja sig med ett löfte att undgå nedskärningar. Men i ett slags linjetal i början av oktober, med presidenten som den främste bland åhörarna, pläderade han för mer pengar till mjölkproduktionen. Utan särskilda åtgärder är den dömd att fortsätta falla, framhöll han.
Jordbrukets modernisering sker nu delvis genom import av utländska insatsvaror, t.ex. holländsk utrustning för djurstallar, svenska mjölkkor eller amerikanska jordbruksmaskiner. Patriotiska röster har i embargoanda höjts för att förbjuda detta, vilket vore högst kontraproduktivt. Rubelns fall blir ändå ett stort hinder. De ryska motsvarigheterna håller ofta inte måttet. Och det gäller inte bara utrustningen, utan system, attityder och rutiner kring den. Ett exempel: en tröska som går sönder och står stilla under skördetid kan ge stora förluster. En storjordbrukschef nära Tula berättade om sina två stortröskor, en amerikansk och en rysk. Båda gick sönder. Den amerikanska firman fick fram reservdelen från sitt centrallager i Chicago på 4 dagar. Den ryska behövde 16 dagar från Voronezj i sydvästra Ryssland.
I kommentarerna direkt efter embargots införande i augusti 2014 lades stor vikt vid att man måste skapa kanaler för att leda hushållsjordbrukens stora produktion av grönsaker, potatis och frukt till konsumenterna. Jordbruksministeriet har gjort vissa satsningar på logistikcentra. Det är bra, men de tycks alla ligga nära de stora koncentrationerna av konsumenter. Hur handeln ska organiseras nära producenterna där varorna ska samlas in är en olöst fråga. Ministern hänvisade i sitt tal åter till den demografiska utvecklingen: den småskaliga produktionen försvinner. Det som behövs, menar han, är storskaliga ”mjölkkomplex”, feed-lots av amerikansk modell för nötkött och tusentals hektar nya växthus och fruktodlingar för att få fram grönsaker och frukt.