Vi är Europas gaullister, utropade Ungerns regeringschef Viktor Orbán på sitt traditionella nationalistiska sommartal för unga ungrare i juli i år. Detta skedde i Transsylvanien i Rumänien! Även om det bor en och en halv miljon ungrare i Transsylvanien så är det ändå magstarkt att ett annat lands ledare håller brandtal där.
Men det där med de Gaulle är inte ointressant. Den minnesgode erinrar sig hur Frankrikes president de Gaulle vid ett statsbesök i Kanada 1967 avslutade ett massmöte i Montreal med orden: Vive le Québec libre! Och därmed blandade sig i den infekterade striden om Québecs status i Kanada.
Riktigt så långt gick nu inte Orbán. Hans ärende var framför allt att framställa Ungern som landet som står upp för nationernas självbestämmanderätt i EU. Han har tidigare sagt att Bryssel med sina diktat är ”det nya Moskva” – men samtidigt erkänner han i vissa sammanhang, som nu i sommartalet, att EU är en framgång för fred och välfärd. Problemet är att EU har förvandlats till en ideologisk organisation som arbetar för en övernationell stat.
Det var sådant de Gaulle var emot på 1960-talet – eller som Storbritanniens regering och de alltfler nationalistiska partierna inom EU också protesterar emot.
På så sätt är Viktor Orbán och hans parti Fidesz inte unikt i sin konservativt-nationella och populistiska agenda. Men alltsedan partiets brakseger 2010 – över ett djupt korrumperat socialistparti med ekonomiskt misslyckande i bagaget – har han styrt Ungern i en klart auktoritär riktning. En diktatur är det ännu inte. Men som Miklos Dérer uttryckte det, en av talarna vid ett alternativt seminarium om Ungerns civilsamhälle i anslutning till Bokmässan i Göteborg för en tid sedan (anordnat av Sällskapet och OSSE-nätverket):
- Ungern är en toppstyrd demokrati. Kritiker får säga vad de vill men de kommer aldrig att kunna vinna ett val.
Hur kan Dérer säga så? Jo, den nya författningen är skriven så att det praktiskt taget är omöjligt att föra en annan politik än Fidesz politik. Den innehåller nämligen inte bara regler om styrelsen av riket utan också om sakfrågor, t ex om skatter. Och författningen kan bara ändras med 2/3 majoritet – något som en möjlig framtida alternativ regering knappast kan uppnå.
Den ”illiberala” stat som Orbán vill skapa bygger på Nationen, inte på individernas rättigheter, som Zsuszanna Szelényi, liberal parlamentsledamot, skriver i den nykomna lilla skriften Hej herr diktator (Silcs förlag). Det är de som företräder Nationens intressen som naturligt sett ska styra. Skulle de råka förlora ser de detta som ett ”misstag”. Nationen kan ju inte vara i opposition, som Orbán uttryckt det. Så skedde dock, mot högre makter, då Fidesz förlorade regeringsmakten 2002.
Ekonomin ska tjäna Nationen och därför ska de nationella krafterna inom näringslivet favoriseras. Ett sådant tankesystem leder naturligtvis till styrningar och korruption, ekonomi och politik smälter samman. Medierna ska förstås också verka i Nationens intresse vilket underlättas av att många ägs av Fidesztrogna grupperingar. Någon likriktning av pressen är det dock (ännu) inte fråga om.
Den liberala staten har misslyckats, förklarade Orbán i sitt sommartal. Den kan inte försvara de allmänna tillgångarna, inte försvara familjerna och heller inte upprätthålla den globala konkurrenskraften. Den illiberala staten kan göra detta, hävdade han – men kan alltjämt vara en demokrati.
Bakom detta resonemang döljer sig inte bara traditionell konservatism utan också ett tvivel på västdemokratiernas livskraft. Väst mister alltmer sin dynamik, det är från Öst som kraften kommer. Ödespessimism a la Spengler svävar över hans föreställningsvärld.
Något motsägelsefullt är det därför att Viktor Orbán med sådan kraft och brutalitet har satt sig emot immigrationsvågen. Den hotar nämligen, enligt honom, våra europeiska och kristna värden. Det gäller antingen vår överlevnad eller en utrotning av dessa värden. Immigrationen öppnar för terrorism, kriminalitet och arbetslöshet, summerade han i sommartalet.
Men Öst, hoppet för Ungern, står ju knappast för dessa ”europeiska värden”.
Ungerns omvandling till illiberal stat har gått raskt. År 2012 togs de stora besluten: en ny grundlag slår fast att Ungern är ett land för ungrare; en ny vallag gynnar majoriteten; en ny medielag centraliserar public service, inrättar en ny regeringsstyrd mediemyndighet och vill motverka statskritisk journalistik; därtill kom försvagning av Högsta domstolen, utnämning av regimtrogna domare och kulturchefer, en lag om hård styrning av utbildningsväsendet osv.
Ett ganska allomfattande paket, alltså, mycket väl skildrat i Gabriel Byströms bok Tystnadens triumf (Ordfront, nu i ny upplaga). Boken ger skakande inblickar i hur regimanhängarna arbetar, hur våldet mot romerna breder ut sig och hur de demokratiskt sinnade känner sig trängda. Byström är mycket oroad över vart denna nya nationalism kommer att föra, den bygger murar, ökar misstron, söndrar i stället för att ena. Hans genomgående analys är ännu mer pessimistisk än ungrarnas på Göteborgsseminariet.
Men hur kan det komma sig att Fidesz lyckats genomföra allt detta utan större motstånd? Besvikelse, menade sociologiprofessorn Pál Tamás vid Göteborgsseminariet.
Ungern var ett ekonomiskt framgångsland under 1990-talet, hade ett bättre utgångsläge än de andra tidigare kommuniststaterna. Det hade ju varit ”den lyckligaste baracken i lägret” som det sades. Man hade fört en ganska marknadsanpassad ekonomisk politik med utrymme för privat företagande. Folk trodde att det skulle bli lätt att nå västeuropeisk standard och man kom en bit på väg.
Men så inträffade en inhemsk krasch 2006, sedan världsfinanskrisen 2008 och eurokrisen 2010. Den då regerande vänsterregeringen fick skulden – och Fidesz 2/3 majoritet i protestvalet 2010. Näststörsta parti blev det högerextremistiska Jobbik. I valet 2014 gick Fidesz visserligen något tillbaka och Jobbik något framåt (till 20 procent). Med 45 procent av rösterna fick Fidesz ändå 2/3 av mandaten i parlamentet.
Kommer opinionen att svänga? Det ser inte så ut, ansåg sociologen Pál Támas. Han påpekade att minst 20 procent av väljarkåren har högerextrema åsikter. Fidesz har inget att hämta på att dämpa sin politik, tvärtom måste Orbán se till att inte förlora fler väljare till Jobbik.
Orbáns vision är att skapa ett auktoritärt styrt land med ett idogt arbetande folk. Själv talar Orbán ofta om Singapore som ett föredöme men också om Turkiet och Kina. Märkligt nog nämner han också Ryssland som knappast har en effektiv ekonomi.
Problemet för Orbán är att Ungern inte är ett Singapore. Vi är ju inte arbetsamma kineser, sade Pál Tamás, och inte har vi bra exporthamnar heller!
Dessutom är ungrarna inte aktiva samhällsmedborgare, tillade han. Hela 80 procent har aldrig deltagit i någon gemensam samhällsaktivitet. Därtill finns det en stor misstro mot utomstående.
Ungern är ett av de länder som fallit mest i listor som mäter demokrati i Europa och Centralasien. Den brutala hanteringen av flyktingarna söderifrån visar också att staten helt saknar humanitär anständighet. Fikonlövet är att ”skydda de europeiska värdena”…
Det finns dock en liberal och socialistisk opposition och många enskilda människor som aktivt har motsatt sig regimens antiimmigrationspolitik. Orbán svarar: Vänstern älskar inte det ungerska folket!
Vad kan man då göra utifrån? Särskilt från EU, vars Europafördrag kräver att medlemsstaterna står för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. EU har nöjt sig med att kritisera – men har inte givit det kraftiga stöd till de civila organisationerna, som Lydia Gall, social aktivist, efterlyser i Hej herr diktator.
Förra Europaministern Birgitta Ohlsson föreslår i samma bok att EU ska kunna hota med att dra tillbaka sitt stöd till jordbruk och regionutveckling. Liberalerna, de gröna och vänstern i Europaparlamentet har i höst försökt att få EU att vidta åtgärder mot Ungern, detta med hänvisning till artikel 7 i Europafördraget som öppnar för ingrepp mot medlemsstater som bryter mot EU:s grundläggande värden. Konservativa och socialdemokrater röstade dock emot påtagliga åtgärder.
Birgitta Ohlsson lanserar också en idé att EU i varje medlemsland borde inrätta särskilda ombud för mänskliga rättigheter. EU-kommissionen har faktiskt nyligen tagit ett steg i den riktningen: nu ska årliga granskningar göras av läget för de mänskliga rättigheterna.
Flyktingkrisen har riktat uppmärksamheten på Ungerns nationalistiska och främlingsfientliga politik. Men detta är bara en del av problemet Ungern. Samhällsomvandlingen från en demokrati under uppbyggnad till en auktoritär illiberal stat har gått långt – utan särskilt stor uppmärksamhet från omvärlden. Men intresset för modellen Ungern sprider sig.
Valsegraren i det polska valet, det nationalkonservativa partiet PiS, har visat sympatier för Fidesz nationalstatstänkande. De till namnet socialdemokratiskt styrda Tjeckien och Slovakien är inte heller opåverkade och har särskilt i flyktingpolitiken marknadsfört häpnadsväckande flyktingfientlig agitation.
Utvecklingen mot en antidemokrati i Ungern får inte fortgå. Smittan sprider sig. EU har ett ansvar att stå upp för sina ideal och se till att de inte förvrängs i några medlemsstater.