Det måste sägas vara en bedrift att år efter år kunna förena ett givet tema, musik kring Östersjön, med internationell festivalklass på både medverkande och program. I det avseendet är Östersjöfestivalen ett ovanligt, för att inte säga unikt, inslag på den europeiska festivalkartan. Årets upplaga, den trettonde, höll sig på den nivån med rentav något höjd ribba.
Två av de inte mindre än sex medverkande symfoniorkestrarna var nykomlingar på festivalen. Wroclaws filharmoniker spelade med starkt engagemang alla Arvo Pärts symfonier under ledning av Radiokörens före detta chefsdirigent och tonsättarens landsman Tönu Kaljuste. Orkestern, bildad direkt efter stadens nations- och namnbyte 1945, fick ge en samlad bild av Pärts egentligen skiftande symfoniska skapande: de försiktiga försöken att pröva modernismen med solistiska intermezzon och kontraster mellan inåtvänt och expressivt i ettan från 1963, utvecklingen mot tonklungor och klangexperiment med bland annat leksaksinstrument i
den möjligen biografiskt inspirerade tvåan från 1963, den andliga nyorienteringen med klockinslag och hymniskt lugn hotat av trumvirvlar i trean från 1971.
Sedan är det ett långt steg i tid, karaktär och omfång till fjärde symfonin, ett beställningsverk för Los Angeles Philharmonic och Esa-Pekka Salonen från 2008: mer en summering än en tillbakablick. Klockorna finns, hymnerna också men även talande tystnader och ett imponerande slut: inte en procession utan en sökande vandring på osäkra ben mot en oviss framtid.
Nordic Symphony Orchestra är en ungdomsorkester bildad på estnisk-finsk bas av tvillingsystrarna Anu och Kadri Tali. Den består nu av musiker från 15 länder. Deras program var baltiskt före pausen, med Sergej Dogadin som solist med intensiv och bärande ton i letten Peters Vasks mycket omskrivna violinkonsert ”Distant light” från 1997, samma år som orkestern grundades. Anu Tali ledde sedan ett mycket starkt framförande med både stor bredd och brinnande intensitet av Sjostakovitjs tionde symfoni från Stalins dödsår 1953.
Från orkesterframträdandena kan annars noteras Göteborgssymfonikernas rena klang och bärande stråkar under Kent Naganos ledning i Berwaldhallen, kanske festivalens finaste orkesterinsats i Richard Strauss ”En Heldenleben” även om tolkningarna i Nielsen-Sibelius-jubileets tecken kunde diskuteras. Esa-Pekka Salonen gästade sin gamla orkester Radiosymfonikerna, också med Sibelius men även med det första svenska framförandet av sitt eget verk ”Karawane” som också inkluderade Radiokören och Mikaeli kammarkör. Det drar som en vind genom musiken som rentav antar proportionerna av jordskred innan de dadaistiska dialogerna bryter igenom för att samlas i körklangmattor. Hörvärt!
Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valerij Gergijev fyllde två kvällar med Tjajkovskij: en med prisvinnande solister från Tjajkovskijtävlingen och en med en orkesterversion av ”Nötknäpparen”. Det jag hörde av pristagarna efterlämnade intrycket av en segrande pianist , Dmitrij Maslejev, med fantastisk pondus och briljans men mindre djup och bredd, och en violinist som inte vann men kanske kunde ha gjort det, Pavel Miljukov. Orkesterspelet var förstås dramatiskt och engagerat men jag måste säga att Gergijev valde att tolka Tjajkovskij med mycket av braskande fanfar och á la marcia men mindre av bärande linjer.
Det kan vara värt att påminna om att Tjajkovskijtävlingen vid starten i Moskva 1958 blev ett forum för uppluckring, töväder och kulturutbyte under det kalla kriget med amerikanen Van Cliburns vinst i pianoklassen.
Östersjöfestivalens sista weekend kom på bästa sätt att aktualisera frågan om modernism och tradition. Kievs kammarkör lyfte på Musikaliska fram det både färgrika och textnära i hymnen ”Maidan-Kiev” av den ukrainska musikens nestor 77-årige Valentin Silvestrov. Tonspråket är förvisso inte ”nutida” men talar ändå till en nutida lyssnare.
I Arnold Schönbergs ”Gurrelieder” samlades i Konserthuset 300 medverkande: Stockholmsfilharmonikerna, Radiosymfonikerna, ovan nämnda svenska körer och notabla solister. Verket har ofta kallats senromantisk elefantiasis, en elefant som stupar före den sparsmakade modernismens genombrott. Det lysande framförandet under Esa-Pekka Salonens ledning sopade bort den sortens historieskrivning och visade verkets egenvärde genom betoningen av klarheten i storheten.
Och Östersjöfestivalen nästa år? Årets seminarier arrangerade av Utrikespolitiska institutet och Nordiska rådet bjöd på många vackra tankar om samarbete men få svar i en politisk verklighet. Går det verkligen att etablera ett fritt samarbete med alla slags musiker helt oberoende av vad makten säger? Hur är det med självcensuren hos diktaturens konstnärer? Därom rådde inte enighet bland debattörerna. Att Putinvännen Gergijev och hans orkester denna gång var konstnärligt umbärliga både när det gäller program och utförande är inget principiellt argument för framtiden. Däremot måste Esa-Pekka Salonen i alla avseenden anses oumbärlig för festivalen och det är nog ingen vågad gissning att han blir en nyckelfigur i ännu högre grad än nu, när det gäller den musikaliska nivån men också beträffande festivalens allmänna vägval.