Ordet imperium blev populärt i Ryssland i början av 1990-talet. Det påminde om en historisk period som i motsats till den ekonomiska krisen och landets låga internationella prestige efter kommunismens fall kunde ge en känsla av storhet och vikt vad gäller geopolitisk makt.
Samtidigt som postkoloniala teorier intog en allt viktigare plats bland akademiska institutioner runt om i världen hamnade rekonstruktionen av imperiets historia i centrum för många ryska akademiker och vanliga människors intresse. Många folkgrupper i Ryssland (liksom i de nya självständiga nationerna på det forna Sovjetunionens europeiska och asiatiska territorier) försökte utforska och belysa hur de förtryckts under det ryska imperiet. I samband med det lyfte man också fram nationella antiimperialistiska rörelser i början av 1900-talet och motståndet mot sovjetiseringen. Inte desto mindre kom glorifieringen av imperiet att på ett påtagligt sätt stå i centrum för den offentliga diskussionen i Ryssland.
I detta inlägg vill jag dra uppmärksamhet till några problem kring hur det ryska imperiets historia beskrivs i dag samt visa på en diskrepans mellan hur man lokalt och centralt har sett på det ryska imperiets och Sovjetmaktens nationalitetspolitik.
Begreppen inorodtsy (människor av annan etnicitet än rysk) och inovertsy (människor med annan religiös tro än den rysk-ortodoxa) var en viktig del i imperiets maktkonstruktion. De som skilde sig från den ryska, ortodoxa och slaviska majoriteten i imperiet räknades till ”de andra”. De kunde till en viss grad leva enligt egna sedvänjor (till exempel i fråga om klädsel eller straffutmätning för mindre allvarliga brott) men betraktades i varierande grad som främlingar och objekt för ”kristifiering” och russifiering. Det senare presenterades ofta som en hjälp till moralisk och ekonomisk utveckling och modernisering. Den imperialistiska politiken ledde till motståndsrörelser av olika slag.
Ett exempel är de muslimska folken i Volga-Uralregionen (främst tatarer och bashkirer). Koloniseringen av regionen inleddes efter Kazankhanatets erövring på 1500-talet. I början av 1900-talet betraktades tatarerna och, i mindre utsträckning, bashkirerna som integrerade i många av imperiets strukturer och kom att hjälpa till vid vidare kolonisering och forskning av Asien.
Samtidigt blev Volga-Uralregionen under denna period (liksom Krim och en del av Centralasien) en viktigt region för utvecklingen av jadidism – en rörelse som till en början hade modernisering av den islamiska skolundervisningen på programmet. Rörelsen kom att få många, ibland kontroversiella, riktningar (den är väl utforskad i publikationer av Adeeb Khalid, Dmitrii Iskhakov och många andra). Bland annat gjordes försök att modernisera det muslimska (först och främst det tatariska) samhället för att det skulle kunna motstå det kulturella trycket från imperiets centrumet.
Utbildning för kvinnor och en förstärkning av kvinnans position i samhället var en viktig del av jadidismens idéer. Publikationer av tatariska forskare som Alta Makhmutova, Tamina Biktimirova och Rafilia Gimazova visar att många muslimska kvinnor blev inspirerade till studier, började öppna skolor för flickor och deltog i olika välgörenhetsorganisationer. Makhmutova beskriver en sån flickskola i byn Iz-Bobja som organiserades av Mukhlissa Bubi (Bobinskaja i rysk stavning). Skolan utsattes för repression av imperiets tjänare som var misstänksamma mot jadidistiska program (som ofta förknippades dem med panturkism). Skolan stängdes av den ryska regeringen år 1912.
Muslimerna hade en egen sammanslutning redan i första Duman (1906). Rörelsen för ökade rättigheter och självbestämmande för muslimer blev särskilt aktiv efter den liberala revolutionen i Ryssland i februari 1917. Det ryska imperiets muslimska kvinnor organiserade en egen kongress i Kazan i april 1917. Efter bolsjevikernas revolution i oktober 1917 deklarerade deras ledare att imperiet avskaffats och lovade frihet till alla nationer som tidigare ansågs ha levt i ett ”imperialistiskt fängelse”. Samtidigt avskaffades ”inorodtsy” som en särskild kategori av befolkningen. Muslimska politiska organisationer samt andra organisationer som stödde nationella rörelser var dock förbjudna och många av deras ledare emigrerade.
Före detta inorodtsy ansågs av den sovjetiska regeringen som viktiga allierade till centralmakten och en antikolonial vokabulär blev en viktig del av det politiska språket. Arvet från imperiet skulle vara borta och alla diskriminerade folkgrupper skulle få stöd av den nya makten för sin utveckling.
Min forskning i det ryska statsarkivet visar dock att emancipationen var mycket motsägelsefull i den unga Sovjetstaten. År 1926 skapades exempelvis en Kommission för emancipation av kvinnor från imperiets periferi (Kommissia po ulutjsjeniju truda i byta zjensjtjin); ett av de viktiga målen handlade om kvinnors rättigheter och utbildning för kvinnor. Men kommissionens dokument visar inte bara att arbetet havererade på grund av bristande finanser och, ofta, vilja och erfarenhet utan också att kommissionen arbetade enligt gammaldags mallar.
Termer som Natsionalka (kvinna av regional ickerysk etnicitet) och vostotjnitsa (”österländska”) introducerades (motsvarigheten för män var natsional och vostotjnik) och beskrevs i dokumenten mest utifrån vad de saknade. Det handlade i hög grad om den sortens orientalistiska perspektiv som beskrivits av Edward Said vilka skapade hinder för socialismen och moderniseringen av det sovjetiska landet. Det ledde till och med till att kommissionen inofficiellt kom att kallas ”Kommissionen för förbättring av arbete och levnadsförhållanden för kvinnor bland kulturellt underutvecklade folk” (kulturno-otstalych narodnostej). Därmed kan man säga att kommissionen samtidigt som man bedrev upplysning blåste nytt liv i föreställningen om ”de andra” – de som följde gammaldags traditioner, bar ohygieniska kläder och inte gick att anställa på grund att de saknade både allmän och professionell utbildning.
Den senare sovjetiska repressionen mot olika folkgrupper och nationell intelligentsia är mera känd. Det är dock viktigt att inte missa att också under den period då sovjetisk antiimperialism var som starkast levde föreställningar om en högre civilisations mission och imperialistiskt tänkande om ”de andra” kvar i retoriken och politiken.
Det imperialistiska tänkandets utbredning i dag visar sig tydligt inte bara i populära historieprogram utan också i skolböcker. En textbok i historia för årskurs 9 (A.A.Danilov, L.G.Kosulina, M.Yu.Brandt, Istoria Rossii XX-nachalo XXIgo veka, Prosveschenie 2014) har redan hunnit inkludera ”den frivilliga anslutningen av Krim”, men är sparsam med att beskriva det ryska imperiets diskriminering av olika folkgrupper, nationella rörelser liksom den sovjetiska nationalpolitikens problem. Man stöter där inte på vare sig ordet ”inorodtsy” eller beskrivningar av russifieringspolitiken (men en kort redogörelse för antisemitism); inte heller får man läsa om nationella rörelsers aktiviteter före och under revolutionsperioden. Bolsjevikernas nationella politik – inklusive i samband med Sovjetunionens grundade – presenteras först och främst från ett utrikespolitiskt perspektiv. Rysslands ledande plats bland andra stormakter presenteras som ett avstamp för en inrikespolitik där privilegier eller deportationer utvärderas utifrån vad som var bra eller dåligt för Sovjet (-imperiet?). 1920-talets nationalitetspolitik framställs som en gåva till de ickeryska folken: behandlingen av nationella språk, hänsyn till traditioner (hos exempelvis nordiska folkgrupper), utbildning och allmän utveckling beskrivs som positiva resultat av sovjetpolitiken. Självständighetsrörelser som uppstod i samband med den siste Sovjetledaren Gorbatjovs perestrojka presenteras i boken som hot. Inga egna röster från periferin (till exempel som dem som man kan hitta i de böcker från Volga-Uralregionen som jag nämner ovan) inkluderas och problem som rör olika folkgruppers rättigheter tystas ned.
I stället fortsätter en sån här skolbok att utveckla en positiv bild av det ryska imperiet. Därmed bidrar den inte till att på allvar stötta forskning om de problematiska delarna av det ryska imperiets historia och transformationer under och efter Sovjettiden.