Kommer ledaren för Centralasiens enda tillåtna muslimska parti att fängslas på lördag? Det skulle i så fall innebära att Tadzjikistans president Emomali Rahmon öppet demonstrerar att han nu totalt nonchalerar det fredsavtal som han skrev under i Moskva för 18 år sen i närvaro av Rysslands president Jeltsin.
Avtalet satte punkt för det blodigaste inbördeskriget efter Sovjets upplösning näst Tjetjenien. Minst 50.000 människor, möjligen dubbelt så många, hade förlorat sina liv. Dagen för undertecknandet, den 27 juni, har sedan dess högtidlighållits som en allmän helgdag, Den nationella enighetens dag.
Fredsavtalet ingav hopp om att Tadzjikistan skulle lyckas slå in på en väg mot politisk pluralism medan parterna i en rad andra konflikter i det forna Sovjet hade fastnat i klinch. En viktig del av uppgörelsen bestod i att en tredjedel av posterna i regeringen och administrationen skulle överlåtas till oppositionen.
Personer som närvarat under den utdragna förhandlingsprocessen berättade för mig att mötena ofta inleddes
med en middag där representanterna frågade varandra hur det stod till med deras anhöriga. Många kände varandra sedan före kriget och skämdes över att tadzjiker stod mot tadzjiker. På just detta skulle freden byggas – det här hade inte varit en etnisk konflikt.
I själva verket hade företrädare för olika regionala och andra intressen tvingats att välja den ena eller andra sidan. I samband med upplösningen av Sovjetunionen återvände Rahmon Nabijev, som avpolletterats av den siste Sovjetledaren Gorbatjov, till makten. Nabijev inledde en våldsam klappjakt på oppositionella som drev det nya islamska partiet, opolitiska muslimer och sekulära nationalister i famnen på varandra. Han sågs snart som en belastning av alla och avsattes av sin egen livvakt. Kort därefter enades den regerande nomenklaturan om Emomali Rahmon som hans ersättare. Men då hade kriget redan brutit ut.
Två månader före fredsavtalet intervjuade jag chefen för regeringssidans elitstyrka Suchrob Kasymov. Han menade att utländska staters inblandning hade förvärrat kriget.
”Om Ryssland och Uzbekistan velat ha fred hade vi kunnat få det på fem minuter”, sa han.
Inte bara oppositionen utan också regeringssidan hade under kriget bestått av löst sammanhållna intressegrupper. Ett par dagar före min intervju med Kasymov hade en yngling slängt en handgranat mot ett sällskap där flera dog. Förmodade mål för attentatet var presidenten eller tullchefen Yaqub Salimov men båda klarade sig helskinnade. Kort efteråt anklagades Salimov för att ha försökt iscensätta en statskupp. Han flydde utomlands men utlämnades för tolv år sen från Ryssland och sitter sen dess i fängelse i Tadzjikistan. Innehavare av det lukrativa ämbetet som tullchef är numera president Rahmons son.
Sedan dess har flera av Rahmons forna allierade och företrädare för oppositionen fängslats eller mött en våldsam död. Inte heller har oppositionen fått sina 30 procent av landets inflytelserika poster.
Femårsjubileet av fredsavtalet högtidlighölls med en konferens som inleddes av presidenten i hans eget sammanträdesrum. Efter sitt tal gick Rahmon runt och hälsade. Jag noterade att han stannade upp och omfamnade det Islamska förnyelsepartiets ledare Sayid Abdulloh Nuri, en man som fängslats för sin tro under Sovjettiden och som varit ledare för den förenade oppositionen under inbördeskriget. Strax innan hade Pakistans ambassadör anförtrott mig att Nuri sagt att presidenten inte talat med honom under de två senaste åren.
Nuri höll inget anförande, däremot den partilöse Akbar Turajonzoda, landets officielle andlige ledare under Sovjetåren som också tvingats i exil under kriget. Han hade efter freden utsetts till förste vice premiärminister, enligt vissa källor i utbyte mot ett löfte om att inte utmana Rahmon i presidentvalet. Tre år efter konferensen lämnade han regeringen där han suttit isolerad. När jag intervjuade honom för fem år sen var han direktör för sin egen bomullsfabrik. Ett år senare förstördes fabriken i en mordbrand.
Under många år har de mindre oppositionspartierna eliminerats genom valfusk, infiltration eller förbud. Kommunisterna utgör med sina två mandat en underdånig opposition. Av Rahmons två huvudutmanare vid presidentvalet 2013 dömdes den ene till 26 års fängelse och den andra hindrades från att samla in de 210.000 namnunderskrifter som krävs för nominering. Inför årets parlamentsval dömdes det Socialdemokratiska partiets vice ordförande till nio års frihetsberövande.
Den sista riktiga oppositionen, Islamska förnyelsepartiet, försvann samtidigt ur parlamentet då det inte tillerkändes ett enda mandat. Stödet för partiet varierar starkt i olika delar av landet men skulle uppenbarligen ha räckt för flera mandat. I ett av dess starkaste fästen i landets centrala delar sade mig för några år sen flera valfunktionärer på länsnivå att det faktiska väljarstödet låg på några tiotal procent. Under de senaste dagarna har ett antal personer framträtt i sociala medier och sagt att de liksom de flesta andra lämnar partiet eftersom det saknar framtidsperspektiv. Kampanjen är av allt att döma ett resultat av påtryckningar från regimen.
Partiledningen har nu varnat sin ordförande Muhiddin Kabiri, som varit dess ledare sedan Nuri dog 2006, för att återvända till Tadzjikistan efter en utlandsresa. Medan Nuri var en välkänd teolog har Kabiri agerat ungefär som en ledare för ett modernt kristdemokratiskt parti. Nyligen har han anklagats i tadzjikiska medier för att ha varit inblandad i en olaglig fastighetsaffär för 17 år sen. Anklagelserna förs fram på ett sätt som påminner om när presidentkandidaten Zaid Saidov dömdes till 26 års fängelse för två år sen. För mindre än en vecka sen sa dock Kabiri, som befann sig i Moskva, i en intervju att han tänker återvända till Tadzjikistan inför högtidsdagen.
Tadzjikisk politik har under självständighetsperioden präglats av konkurrens mellan oligarker liksom i andra forna Sovjetrepubliker men också av motsättningar mellan regionerna i det bergiga landet. Flera av dem kom inte att styras från Moskva i mer än 70 år och har bevarat sina särarter. Det gäller inte minst det av ismailiter (shiamuslimer) befolkade Gorno-Badachsjan längst i öster och det angränsande Gharm med konservativa islamska traditioner.
En röd tråd genom Rahmons 23 år vid makten har varit en ambition att ställa religionen under statlig kontroll. Fredsåret 1997 for han på pilgrimsresa till Mecka och betygade därmed sin vördnad för landets traditioner. Men samtidigt har han förbjudit minderåriga att besöka moskéer och tillåter där endast statsanställda mullor. Under senare tid har det Islamska förnyelsepartiet anklagats för att utgöra en rekryteringsbas för Isis.
När chefen för Tadzjikistans insatsstyrkor inom polisen, överste Gulmurod Khalimov, nyligen hoppade av till Isis visade det dock att det snarare är Rahmons egen repressiva politik som lockat ett fåtal tadzjiker till den militanta rörelsen. Omvärldens rädsla för rapporter om ett ökat antal talibaner och Isissympatisörer i norra Afghanistan innebär mellertid att både grannstaterna och andra uppfattar Rahmons Tadzjikistan som ett bålverk mot militant islamism.
Om Rahmon upphäver den sista resten av fredsavtalet behövs dock ingen invasion av talibaner för att landet ska riskera att hamna i en spiral av ökande våld.