Den här texten börjar inte bra. När jag i helgen just satt mig att skriva om intryck från ett besök i Georgiens huvudstad Tbilisi kommer tragiska nyheter därifrån. Minst 18 människor dog när en flodvåg plötsligt fyllde en dalgång i norra delen av staden. Nio saknas fortfarande. Flera mindre bostadshus förstördes och på sina ställen ligger bilar i drivor.
I stadens zoo som ligger i dalen drunknade flera djur, även simmande fåglar som pingviner. Bland de omkring 30 som försvann ur hägnet fanns en flodhäst, flera björnar, lejon, tigrar, och jaguarer, tretton vargar och en alligator. Några få fångades in. I dag dödades en person och skadades en annan av en förrymd tiger. Nästan alla övriga kattdjur och flera vargar har hittats drunknade eller skjutna. Strax intill dränktes 350 hundar medan 150 kunde räddas från en anläggning för hemlösa djur. Ett team från Prags zoo har anlänt till Georgien för att dela med sig av erfarenheter från när deras djurpark översvämmades för femton respektive två år sen.
Efter att det vita lejonet Shumba och några andra djur hittats ihjälskjutna
vädjade zoochefen Zurab Gurielidze via medierna att man bara skulle använda vapen om någon människa hotades.
Katastrofen som enligt borgmästaren Irakly Lekvinadze orsakat skador för minst 80 miljoner kronor kan förklaras med både Georgiens speciella väderförhållanden och brister i stadsplaneringen. I de bergigare delarna av landet kan det hastigt uppstå oväder med stora mängder nederbörd över en liten yta. Den här gången föll regnet väster om den georgiska huvudstaden och samlades upp i ån Vere. Den mynnar i själva Tbilisi ut i den betydligt större floden Mtkvari längs vilken staden breder ut sig på båda sidor.
Inte långt från mynningen öppnades för några år sen en motorväg med en påfartskarusell som nu kom att fungera som en propp när vattenmassorna rusade fram. För ett par år sen promenerade jag på en gångbro längs en av påfarterna och såg då långt nedanför mig lejonen och tigrarna vanka av och an i sina burar. Avgaserna från den framrusande trafiken vällde ner över dem. Det finns ett färdigt koncept för att ge djuren betydligt frikostigare utrymmen i en ny djurpark i utkanten av staden men den miljard som behövs för att förverkliga planerna finns ännu inte i budgeten.
Det var alltså egentligen en helt annan historia om Tbilisi som jag satt mig för att skriva. Under ett par decennier har jag gjort flera resor i högt tempo för att genomföra intervjuer i olika delar av landet. Nu hade jag unnat mig att i stilla takt vandra genom den stad som jag först lärde känna för 37 år sen. 1991 användes tunga vapen mitt på huvudgatan och mer än hundra människor dödades när landets förste president Zviad Gamzachurdia tvingades bort från makten. Under de följande åren kollapsade några bostadshus i andra delar av staden på grund av bristande underhåll. Här och var uppfördes i gengäld high-tech-byggnationer som snarast framhävde det omgivande förfallet.
Nu såg jag plötsligt en helt annan stad. Byggen som jag rusat förbi genom åren var bitar i ett pussel som nu börjar bli begripligt. Renoveringar har läkt såren i centrum. Planteringar och intelligenta trafiklösningar för flanörer har integrerat den italienske arkitekten Massimiliano Fuksas plåtburksliknande teater och utställningslokal vid Mtkvari med omgivningen. Michele de Lucchis plastiga glasbro över floden knyter ihop stadsdelar på båda sidor och döljer samtidigt det av slam alltid gråa vattnet under sitt friskt böljande blåa tak. Om natten förvandlas bron genom tusentals inbyggda lysdioder till ett spännande ljusspel komponerat av fransmannen Philippe Martinaud.
Innehavarna av de pittoreska men ruffiga husen ovanför baden vid de svavelosande källorna som betraktas som stadens ursprung har fått pengar av kommunen för en pietetsfull renovering. Bara några kvarter längre bort möter jag igen hus med spruckna fasader och sättningar i väggarna. Det kommer att dröja länge innan hela Georgien totalrenoverats men det som redan gjorts är ett viktigt steg. Tbilisi har blivit en prisvärd sevärdhet och gågatorna med restauranger och hotellmarknaden expanderar.
Men just därför framstår översvämningskatastrofen som dubbelt tragisk. Nu behövs pengar till husvilla människor, nallar och kattdjur.
Och en smula hyfs. En elegant klädd georgisk kvinna i övre medelåldern knyter ihop plastpåsen med matsäcksavfall och svingar ut den över Mtkvari just där statyn med stadens grundare kung Vachtang I av Iberien blickar ut över floden.
De flesta och högsta skyskraporna har dock vuxit upp i landets näst största stad, Batumi, som ligger vid Svarta havet. Ofta finns turkiskt kapital bakom investeringarna. Att man skojar om Las Vegas beror också på kasinoverksamheten. Fredskasinot heter ett av etablissemangen.
Än så länge finns dock också den gamla stadskärnan kvar med sina turkiska, armeniska och georgiska kvarter. Den varierande kyrkoarkitekturen vittnar om att det här var en i högsta grad internationell stad fram till första världskriget. Både i gamla stan och vid strandpromenaden serveras traditionella georgiska rätter och färskfångad fisk för en spottstyver. Bara ett par kvarter från Sheraton bor jag med utsikt över hamnen för ett par hundralappar natten. Ingången leder från en sjabbig bakgård med tvättlinor mellan fönstren på de övre våningarna. Tre trappor upp utan hiss har en parlamentsledamot hyrt ut sin etagevåning på tre år till en familj som driver hotellrörelse. Dottern är direktör, mamman stryker lakan och pappan som är pensionerad officer är livvakt.
”Det är inte för att hon riskerar att bli rånad som jag alltid följer med henne till banken”, säger pappan. ”Det är för att göra klart att hon har en beskyddare. Om jag inte visade upp mig skulle någon annan kräva att få bli det. Tyvärr ser det så ut för småföretagarna i Georgien.”
De nya vägarna som byggts med EU-stöd och kortat restiderna mellan huvudstad och regioner med flera timmar har jag redan provat under mina arbetsresor. I stället tar jag tåget från Batumi till Tbilisi. För tio år sen försvann tågrånarna, nu är också de rullande kaféerna som drogs genom vagnarna och tidningsförsäljarna borta. I deras ställe finns kaffeautomater och wifi.
Längs sträckan ligger Josef Stalins födelsestad Gori. Statyn över stadens son plockades ner efter kriget 2008 då ryska trupper intog Gori för en tid. Museet vid hans hem sägs officiellt inte längre vara ett museum över Sovjetdiktatorn. Men utställningen ser i princip ut som förr och museibutiken säljer Stalinmuggar och tallrikar och byster av Ledaren. Det nya är en liten skrubb på bottenvåningen som guiden låser upp under stort hemlighetsmakeri. ”Ni förstår”, säger hon nästan viskande, ”det fanns ett hemligt avtal som kallas Molotov–Ribbentrop-pakten…”
Georgien håller på med sin perestrojka som var det ord den siste Sovjetledaren Michail Gorbatjov använde för ombyggnad och renovering. Men mycket återstår.