Oleg Grinevskij, f.d. ambassadör i Sverige, beskriver i ett arbete i detalj Gustav III:s plan på ett giftermål mellan hans son Gustav IV, som då var 17 år gammal, och Alexandra Pavlovna, eller Sasjenka, ett barnbarn till Katarina, född 1783. På grund av hennes låga ålder var det inte aktuellt med ett omedelbart giftermål, men en förlovning ville också Katarina få till stånd.
Planerna ledde till en brevväxling där Katarina på alla sätt ville få Sasjenka att verka åtråvärd. Hon skrev bland annat: Jag känner inte till någon annan furstinna som kan mäta sig med Alexandra. Kanske finns det någon vackrare, men omöjligen någon mer förtjusande, öm och på alla sätt charmerande. Snart kom en officiell inbjudan från Katarina.
Redan i augusti 1796 dök grevarna av Haga och Vasa upp i Petersburg med en svit på 140 personer. Alla visste att under dessa namn dolde sig hertig Karl av Södermanland och kung Gustav IV. Gustav var till sin karaktär tystlåten och inbunden, men han och Sasjenka tycks ändå blivit förälskade vid första ögonkastet.
Gustav gjorde också ett gott intryck på Katarina som skrev: Greven av Haga framkallade genast inte bara hänförelse utan rentav kärlek. Han är väldigt utsökt, storslagen och mjuk, hans intagande ansikte uttrycker förstånd och vänlighet. Det är en ung man av allra högsta värde och tvivelsutan skulle varje tron i Europa berömma sig av att där satt en person som inger så mycket hopp… Lite senare skriver hon i ett annat brev: Jag vet inte hur det kom sig, om det var i ren förströelse eller om det hade andra orsaker, men vår förälskade unge man tryckte sin utvaldas hand under dansen. Hon blev likblek och sa till sin guvernant: ”Jag besvärjer er, kan Ni tänka er vad han just gjorde? Han tryckte min hand när vi dansade. Jag vet inte vad det ska bli med mig. ” En annan damfrågade henne: ”Och vad gjorde ni?” Hon svarade: ”Jag blev så rädd att jag nästan föll omkull. ”
Gustav intogs av denna oskuld. Utan att rådgöra med någon störtade han iväg till kejsarinnan och förklarade upprört att han älskade Alexandra och anhöll om hennes hand. Katarina sa: Lova mig, monsieur Gustav, att Alexandra får behålla sin ortodoxa tro och han svarade: Jag lovar högtidligen att inte hindra henne från att följa den tro hon själv finner för gott.
Frågan var viktig för Katarina, i Ryssland betraktades avfall från den ortodoxa läran som liktydigt med landsförräderi. Men hon litade inte på Gustav utan befallde att man skulle ge akt på varje ord de två utbytte. Och det visade sig klokt: när de två trodde sig vara ensamma viskade Gustav inte kärleksord i Sasjenkas öron utan försökte omvända henne till lutherdomen och lovade själv läsa bibeln för henne och förklara dogmerna. Den förälskade flickan svarade att det bara gällde att Katarina inte hade några invändningar. Kejsarinnan krävde att man i äktenskapsavtalet skulle skriva in inte bara att Alexandra fick behålla sin tro, utan också att hon skulle få en ortodox kyrka i Stockholm och en egen präst. Svenskarna försökte argumentera mot men gav till sist med sig. Men man meddelade inte Gustav detta utan kom överens om att berätta det för honom i sista ögonblicket, när det redan skulle vara för sent att backa ur.
Förlovningstillfället utsattes till en måndagskväll när ärkebiskopen själv skulle förkunna att paret var förlovat och sen skulle det bli en stor bal i tronsalen.
Klockan sju på kvällen den 11 september 1796 fylldes den stora tronsalen i Vinterpalatset av hovfolk. Kejsardömets hela elit hade kommit resande. Och mitt i detta storslagna skådespel tronade Katarina den Stora magnifikt under en tronhimmel med cerisefärgad baldakin, prydd med den tvehövdade örnen. Till höger om henne satt tronföljaren, storfurst Pavel, till vänster hennes älskling, sonsonen Alexander. Och på en liten stol vid hennes fötter satt den bleka bruden, iförd vit klänning av den typ som brukades vid bröllop och broderad med silvertråd. En orkester satt beredd på en estrad för att spela fanfarer när kungen trädde in. Men då satt han just och läste med förvåning igenom formuleringarna i det bröllopskontrakt som till sist hade förelagts honom. Där hade man skickligt fogat in några rader om att Alexandra skulle få behålla sin ortodoxa tro och att hon skulle få sin kyrka och sin präst i Stockholm.
Kungen läste lugn igenom dokumentet, vek ihop det och lade det i fickan. ”Nej, nej, ”, sa den unge monarken, ”det där skriver jag inte under. Jag har gett kejsarinnan mitt ord, det räcker. ” De uppskrämda svenska och ryska diplomaterna turades om att försöka övertala Gustav att just på den punkten skulle Katarina aldrig ge med sig. Det var för sent att backa ur. Det var inte bara en förtjusande brud som väntade på Gustav bakom dörren, där fanns hela hovet, hela Ryssland, ja, hela Europa, som redan kände till förlovningen. Tänk då på följderna av er hårdnackade hållning, både för er själv och for Sverige – det här är ju en ren skam for Katarina själv.
Men allt var förgäves. Medan budbärare rusade fram och tillbaka i sina försök att skjuta upp avgörandet växte otåligheten i Vinterpalatsets tronsal till panik. Bruden såg bedjande på kejsarinnan i hopp om hjälp. Kejsarinnan hade stelnat som en marmorstod. men de som kände henne såg att vreden växte bakom det yttre lugnet. Minuterna släpade sig fram under tryckande tystnad.
Till sist slogs dörren upp, och en suck av lättnad gick genom salen. Dirigenten lyfte taktpinnen för att ge sin länge väntade signal till fanfarerna. Men vad är det här? Katarinas gamle betjänt Platon Zubov – ensam, blek, förvirrad. Men var är kungen? Vad har hänt? Zubov gled förbi hovmännen med sina rynkade pannor och började viska något i kejsarinnas öra. Katarinas tunga ansikte förblev orörligt. Blicken blev till is. Alexandra tittade bedjande på henne. Det var dödstyst i salen. Desto tydligare hördes hur hon muttrade: ”Jag ska ge den där gröngölingen en läxa. ” Det hela var ett tungt slag för Katarina. Att bli förnedrad i salongen var värre än att lida ett nederlag på slagfältet.
Zubov gav henne ett glas vatten som hon drack ur i ett svep. Efter en lång paus sa hon med en röst som var så slapp att den inte stod att känna igen: ”Hans kungliga höghet Gustav IV har oväntat insjuknat. Förlovningen uppskjuts. ” Därefter reste hon sig mödosamt, stödde sig på sin älskling Alexanders arm och lämnade salen. Den tilltänkta bruden svimmade och bars ut.
Katarina tvingades inse, att den här gången kunde hon inte få sin vilja fram. När kungen och hans följe reste tillbaks till Sverige blev avskedsaudiensen kort och kylig. Två månader senare dog Katarina i ett slaganfall; vid hovet sades det att hon ända till sin död starkt hade grämt sig över det inställda bröllopet. Den unga Sasjenka, som tog väldigt hårt vid sig av, gifte sig senare med den österrikiske ärkehertigen Josef, men dog i barnsäng i Wien redan 1801.