Gustav Öhrström begav sig våren 1812 till Moskvas universitet för att studera ryska. Redan samma år blev han tvungen att fly undan Napoleon och hamnade i Nizjnij Novgorod, dit man evakuerat Moskvauniversitetet. Gustav förde en detaljerad dagbok med åtskilliga träffande iakttagelser om skillnaderna mellan svenskt och ryskt vardagsliv i början av 1800-talet.
I dagbokens första avsnitt har han just tillsammans med en annan student, Petrov, tittat in på en krog i den första byn de passerade:
Petrov, som gick före mig, öppnade en liten dörr och vi befann oss i Bacchus tempel. På golvet stod en rad tunnor och mellan dem var vägen till disken bakom vilken ägaren och hans medhjälpare skänkte drickandets glädje till alla som så önskade. Så fort vi slagit oss ner på bänken dök det framför oss upp en enögd man med enorm näsa, ägaren själv
– Nå hur är det, har du bra öl? frågade Petrov. – Helt enkelt förträffligt! Vad önskar mitt herrskap? Ivan! Ta hit öl! – Vänta, bror! Har ni mjöd också? – Javisst. – Hur är det då, bra? – Jo, det är ett fantastiskt smakligt mjöd. Något liknande hittar ni inte i Moskva.
Det mjöd vi fick smakade faktiskt gott men gick förstås inte att jämföra med det man får i Moskva. Sen frågade krögaren: – Vad nytt från Moskva? – Inget särskilt. Vi lämnade staden i går kväll och då var allt lugnt.
– Men vad tror ni själva? Kommer fransoserna att inta Moskva? .. – Må Gud bevara oss från det, men det är inte omöjligt. – Men jag säger att det inte blir så, förklarade krögaren. Nära kan de komma, men aldrig in i stan. – Och varför det? – Det finns så många heliga kyrkor i Moskva, att Gud själv inte släpper in de hädarna i stan. Fransoserna är ju hedningar. Och de gör korstecknet från vänster till höger, som om de vore förbannade, och inte från höger till vänster, som alla äkta kristna.
Under förmiddagen kom vi till byn Mozjki. Där såg vi 200 franska krigsfångar som bevakades av skäggprydda soldater ur folkuppbådet, beväpnade med lansar. Det var intressant att titta på dem, men jag tyckte samtidigt synd om dem. Här fanns flera nationer representerade – fransmän, spanjorer, engelsmän, tyskar, polacker, italienare, schweizare, man sa att det t.o.m. fanns finnar och svenskar.
Jag kände stark lust att säga några tröstens ord till mina landsmän, som säkert blivit tillfångatagna i Pommern, där de blivit Napoleons offer, men jag vågade i alla fall inte vända mig till några av fångarna.
Polackerna såg rädda ut och vågade nästan inte prata med varandra. Ryssarna hatar dem mycket mer än fransmännen och önskar polackerna döden. Spanjorerna såg allvarliga ut och var fåordiga. Tyskarna däremot, som fått tillbaks sina rökpipor, puffade ut rök och samtalade otvunget med varandra. Man behandlade dem och spanjorerna bäst. Fransmännen tycktes hurtiga och glada. De pratade oavbrutet och så vitt jag förstod av deras ord skämtade de då och då om sin omgivning.
Vid jultid blir Gustav bekant med flera ryska jullekar: Nästan alla var pantlekar. Panten bestod vanligen i en kyss. Jag måste säga att under de här dagarna kysstes jag så ofta med flickorna i Nizjnij Novgorod att jag inte längre kände att jag hade några läppar. I allmänhet undviker ryska herrskapsfröknar att kyssas, men de gör ett undantag vid jultid …
När Gustav återvände från Ryssland blev han snart en stor kännare av det ryska språket. Hans böcker om rysk grammatik trycktes i flera upplagor. Det gav dock små inkomster och Öhrström återvände till Ryssland och blev präst i den svenska Katarinakyrkan i St Petersburg. Församlingen bestod vid den här tiden av c:a 4.000 personer. Han dog 44 gammal i tyfus. Dagboken låg gömd i ungefär 150 år innan en av hans ättlingar hittade den.