Europa sjuder av olösta konflikter. I armenisk politik är både Rysslands färska annekteringar i Ukraina och folkmordet i Turkiet för hundra år sen högaktuella.
Nyligen döptes Armeniens bidrag i årets Eurovision Song Contest om från Förneka inte till Möt skuggan. Anledningen var att Turkiet och Azerbajdzjan hävdat att den ursprungliga titeln var en förtäckt kampanj för att fördrivningen av Turkiets armenier 1915 ska klassas som folkmord. Bland annat har sextetten som framför sången i en video poserat i kläder enligt tidigt 1900-talsmode. Politiska budskap är förbjudna i sångtexterna.
Den ottomanska regeringen genomförde för hundra år sen massakrer och skickade stora skaror på en lång vandring mot Syrien under vilken många dog av hunger, törst och andra umbäranden. Enligt olika beräkningar dog mellan 800 000 och 1,5 miljoner armenier. Under fredsförhandlingarna efter första världskriget hölls under tre år några tiotal turkiska politiker och militärer som fångar på det engelskkontrollerade Malta i avvaktan
på att ställas inför en internationell tribunal. De släpptes dock, enligt de brittiska myndigheterna därför att de inte personligen kunde bindas till armeniernas död. Men en viktig förklaring var också att turkarna utväxlades mot brittiska krigsfångar i Turkiet.
Inför upplösningen av Sovjetunionen i början av 1990-talet skrev Armenien in i sin självständighetsförklaring att landet ska verka för ett internationellt erkännande av att det som hände 2015 var ett folkmord.
Upphovsmännen till det armeniska tävlingsbidraget hävdar att man inte tänkt speciellt på folkmordet utan att texten handlar generellt om fred och att man ska minnas sina rötter. Oavsett vad som är sant har den offentliga kritiken gett uppmärksamhet åt Armeniens politiska mål. Dessutom kommer sångarna fortfarande att sjunga ”Förneka inte” i refrängen.
Turerna kring bidraget till melodifestivalen är på många sätt typiskt för armenisk politik: Man säger vad man tycker, försvarar det men backar diplomatiskt när man riskerar en konflikt. Det gäller också Armeniens relation till Ryssland.
När det nuvarande Armenien blev självständigt för 23 år sedan hade det, med undantag för ett par år under första världskriget, gått drygt sexhundra år sen det senast fanns en suverän armenisk stat. Det innebär att dagens Armenien är bärare av en uråldrig kultur som också avsatt spår i civilsamhället. De egna institutionella traditionerna har däremot förbleknat. Även om Armenien u bygger ett nytt samhälle är det starkt påverkat av de politiska och rättsliga institutioner som ärvts från Ryssland och Sovjetunionen.
Armenien var den språkligt mest homogena delstaten i Sovjetunionen. Mot slutet utgjorde armenierna 93 procent av befolkningen, i dag 98 procent. I den nationella yran kring självständigheten avskaffades för en tid ryskan som skolspråk. Samtidigt har nätverk från Sovjettiden förblivit viktiga inom både ekonomi och vetenskap och många av de armenier som arbetar utomlands gör det i Ryssland. Avgörande för relationen till Ryssland har varit den militära alliansen mellan länderna. Den är Armeniens främsta säkerhetsgaranti efter det förödande kriget i början av 1990-talet med Azerbajdzjan om regionen Höga Karabach. Azerbajdzjan kan i sin tur räkna med stöd från Turkiet.
Samtidigt är den krassa verkligheten att Armenien inte gränsar till Ryssland. Mellan de båda staterna ligger Azerbajdzjan och Georgien. Med Azerbajdzjan har Armenien formellt befunnit sig i krig under hela sin självständighet. Så sent som i förra veckan dödades några armeniska soldater längs gränsen. Också på grund av krig har Georgien inte haft järnvägsförbindelser med Ryssland på över tjugo år. Utan andra direkta kommunikationer med Ryssland än flyg har Armenien haft goda skäl att sprida sin handel. EU står för 27 procent av utrikeshandeln, Ryssland 20, grannarna Iran och Georgien 7 respektive 6 procent och Bulgarien som lätt nås via Georgiens hamnar 9 procent. Länge accepterade Ryssland Armeniens argument för att inte gå med i den Rysslandscentrerade Eurasiska ekonomiska gemenskapen. Men när Ryssland för snart två år sen tappade tålamodet med försöken att närma Ukraina till EU drabbade det också Armenien.
Oavsett vad som sägs officiellt i armenisk utrikespolitik har besökare genom åren fått höra off the record att Armenien vill ha en relation till Ryssland som liknar den som Finland hade till Sovjetunionen. Det innebär goda relationer till grannen utan att slukas av honom och utan hinder för omfattande kontakter av olika slag med andra länder.
När Ryssland för två år sen slöt kontrakt med Azerbajdzjan om att leverera krigsmaterial för mer än tre miljarder dollar tolkade Armenien det som ett hot och gav upp försöken att stå utanför den Eurasiska ekonomiska gemenskapen. Medlemskapet inleddes vid det senaste årsskiftet men upplevs just nu som en kvarnsten kring halsen. Den armeniska valutan faller med den ryska och har förlorat femton procent av sitt värde i förhållande till dollarn under perioden närmast före och efter inträdet i den Eurasiatiska unionen. Rubeln faller dock ännu mer vilket har lett till att penningflödena börjat vända. Det kommer mindre pengar från gästarbetare och investerare i Ryssland medan betalningarna från Armenien till Ryssland har ökat.
Även i inrikespolitiken har Armenien nyligen sett en konflikt som utåt sett avslutades med en stilla reträtt. Det var när oligarken Gagik Tsarukian gav upp ledarskapet för partiet Blomstrande Armenien som han själv skapade för nio år sen. Tsarukian anses vara den rikaste mannen i landet näst den förre presidenten Robert Kotjarian och den nuvarande presidenten Serzj Sargsian. (På den inofficiella tio-i-topplistan finns tre personer som ”bara” är affärsmän. Resten innehar också höga politiska poster.) Genom att värva kända personer ur olika samhällskretsar gjorde Tsarukian sitt nya parti känt så snabbt att det noterades i väljarbarometrar redan innan det skaffat sig ett program. Tsarukian förkunnade att han inte tänkte gå i opposition utan vara lika lojalt mot den dåvarande presidenten Kotjarian som det dominerande Republikanska partiet. I dag ses han som allierad med Kotjarian medan president Sargsian har sin plattform hos republikanerna.
Under början av året har Tsarukian gått ut med hård kritik mot Sargsian och planerat genomföra en omfattande gatuprotest mot presidenten tillsammans med andra partier. Sargsian har i sin tur offentligt kallat Tsarukian för korkad och till skada för det armeniska samhället. Ett skäl till Tsarukians kritik har varit att Sargsian planerar en förändring av konstitutionen som ökar parlamentets makt på bekostnad av presidentens. Förändringen applåderas på en del håll som ett steg i demokratisk riktning. Men Tsarukian misstänker att Sargsian när han om ett par år lämnar presidentposten efter två valperioder tänker göra som Vladimir Putin gjorde i samma situation 2008 – han blev premiärminister och tog med sig makten till sin nya post.
Nu har Tsarukian fått sparken från sin plats i det tunga nationella säkerhetsrådet och Sargsian försökte få en majoritet av de deputerade att också kasta ut honom ur parlamentet eftersom han sällan visar sig där. Men Tsarukian sitter kvar och är därför än så länge immun mot rättsliga åtgärder mot sig själv och sitt finansimperium.
Nu ska Tsarukian ägna sig åt välgörenhet i stället för politik. Om man ska tro på vad han säger.