Det är lätt att vara efterklok

EU är främst en ekonomisk union, som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter, och kunde därför inte göra annat än att stödja omvälvningen i Ukraina för ett år sedan politiskt och ekonomiskt. I efterhand kan man konstatera att man inte gjort det tillräckligt.

Vi lärde av Georgien-kriget 2008 att Ryssland är berett att kränka principerna om territoriell integritet, förhandlingar före våld och staters suveränitet, men EU lyckades genom förhandlingar stoppa den ryska frammarschen och rädda Georgien. Man hoppades därefter att Ryssland fortfarande höll på dessa principer. Men för Ryssland är Ukraina är viktigare än Georgien och viktigare än för EU. Vidare har Ryssland förändrats sedan Putin återkom till makten efter Medvedev 2012.

För EU är Ukraina dock viktigare än diverse arabländer, när Ukrainas självständighet står på spel och Ryssland med sin aggression hotar hela den europeiska säkerhetsordningen

sedan Helsingforsavtalet 1975. Ukraina är en suverän stat, vida mer demokratisk än Ryssland, och bör själv få bestämma sin utrikespolitik och om man vill försvara sig eller ej.

När Ryssland trappar upp konflikten, måste Ukraina stödjas än mer. Om Ryssland inte möter motstånd, fortsätter aggressionen. Det är tveksamt om Merkels och Hollandes diplomatiska ansträngningar räcker till, hur lovvärda de än är. Det yttersta medlet för att rädda Ukraina är att sända militär hjälp, men där är inte EU till större hjälp. Det är bara medlemsländerna som kan skicka vapen och Storbritannien gör det redan i liten omfattning. Det behöver inte göras med buller och bång utan man kan göra det lönnligt och genom ombud så som Ryssland gör. Ryssland har länge påstått att väst låg bakom omvälvningen i februari 2014 och rentav har legioner i Ukraina, så skillnaden blir inte så stor.

Huvudansvaret för konflikten vilar hos Ryssland. Det var Ryssland som först grep till våld mot Ukraina i Krim och nu stöder separatisterna med vapen och manskap, samtidigt som man hotar omvärlden med undergrävande verksamhet, informationskrig, kränkningar och kärnvapenhot.

Ryssland använder väst som förevändning för en operation, som främst drivs av inrikespolitiska krafter. Putin vill stärka sin regim mot inhemsk opposition och stärka statens makt på basis av rysk konservatism, ryska traditioner, revanschism och imperiedrömmar. För kriget i Ukraina väger den ryska ledningens geopolitiska motiv tyngre än ekonomisk vinning eller omsorg om ryska ”landsmän”.

Men inte bara väst utan också Putin har gjort missräkningar. Han trodde nog inte att EU skulle reagera så enat som hittills skett och skulle vidta kännbara ekonomiska åtgärder. Han var kanske inte helt klar över att kriget i Ukraina skulle bli så dyrt och så långdraget som det blivit. Han hade nog inte räknat med att centralmakten i Kiev skulle hålla stånd så länge och att kriget nu gjort de ukrainska ”bröderna” i den största delen av landet till fiender mot Ryssland, som det blir mycket svårt att kontrollera. Och Putin (och många andra) hade inte räknat med att oljepriset på världsmarknaden skulle sjunka så mycket som skett och allvarligt drabba den ryska ekonomin.

Men som sagt: för Putin är makt och säkerhet viktigast.  Kostnaderna av kriget för det ryska folket kan länge skyllas på väst, och Den starke ledaren kan utmålas som den enda garanten för fred och välstånd.  Men i det långa loppet förlorar Ryssland på denna konflikt med väst. Även om det har övertaget lokalt, är EU/Nato starkare politiskt, ekonomiskt och militärt.  Det vet den ryska ledningen. Vi bör med Hamlets ord inte låta beslutsamhetens friska hy övergå i eftertankens kranka blekhet.