I närvaro av beväpnade ryska soldater utlyste Krims landstingsfullmäktige den 27 februari förra året en folkomröstning om anslutning till Ryssland. Minst 51 av de 61 ledamöterna skulle ha behövt vara på plats för att ha rätt att fatta beslut. Men några av de deputerade vars namn står i protokollet har berättat för medier att de inte var där. Antalet närvarande var uppenbart mindre.
Länge har försvarsutskottet i den ryska duman diskuterat att årsdagen borde firas på något sätt. I mitten av förra veckan bestämde president Putin att de som ska firas är de som egentligen genomförde annekteringen av Krim. Den 27 februari utlystes som en årlig återkommande högtidsdag för de väpnade styrkorna för specialoperationer.
På kvällen just den dagen påminde Boris Nemtsov i en lång direktsänd intervju hos radiostationen Echo Moskvy om hur det egentligen hade gått till. Han berättade också om det som de stora statskontrollerade medierna förtigit, att reguljära ryska soldater stupat i Ukraina. Och han ställde Rysslands kostnader i kriget i relation till andra skriande behov i samhället, exempelvis inom den sociala sfären.
Sannolikheten att vi kommer att få reda på vem som mördade Boris Nemtsov är liten. Antalet ouppklarade mord och andra våldshandlingar mot människor som ifrågasatt militära aktiviteter i Tjetjenien och nu i Ukraina är stort. Just därför vet vi emellertid något om var de skyldiga finns. Om de som styr landet bekymrat sig hade de flera gånger bytt ut ansvariga på olika nivåer inom rättssystemet. Att så inte har skett innebär landets ledare på ett eller annat sätt är beroende av eller skyddar de skyldiga.
På annat sätt är det också svårt att tolka de första officiella reaktionerna. President Putins talesman Dmitrij Peskov var snabb med att kalla mordet en provokation men avfärdade samtidigt Nemtsov som en inte särskilt betydelsefull person. Ansvariga för polisutredningen spekulerade i radikal islamism eller utvecklingen i Ukraina men inte kring Nemtsovs kritik av Putin. Moskvas myndigheter ville till en början inte tillåta att den demonstration med tiotusentals deltagare som utlysts till söndagen skulle få bli en hyllning till Nemtsov och protest mot mordet.
Den siste sovjetiske presidenten Michail Gorbatjov hör till dem som anslutit sig till konspirationsteorierna. Det kan vara värt att komma ihåg att han för ganska exakt 25 år sen uttryckte sig på liknande sätt när sovjetiska trupper skjutit ihjäl civila demonstranter i Vilnius. Då hade bland andra utrikesminister Sjevardnadze avgått i protest mot att den alltmer trängde Gorbatjov valt samarbeta med försvarsministern och säkerhetstjänsten KGB för att hålla ihop imperiet. Ett halvår senare försökte samma personer genomföra en kupp mot Gorbatjov. Det är just likheterna mellan Gorbatjovs och Putins svårtolkade interaktion med försvarsmakt och säkerhetstjänst som får Europas ledare att gå fram extremt försiktigt med kriget i Ukraina.
När ”familjen” kring Boris Jeltsin i slutet av 1999 beslöt att föra fram Vladimir Putin som hans efterträdare, inleddes en enorm kampanjverksamhet. PR-konsulter engagerades för att ge den för de flesta ryssar anonyme figuren en ”image”. Till det kom det andra Tjetjenienkriget som syftade till att med en storskalig militär operation sätta stopp för både separatism och terrorism i Kaukasien. Kriget fördes dock med metoder som långt ifrån alla inom försvaret sympatiserade med.
Ett av många offer för det politiska våldet blev en medlem av generalstaben, generalmajor Anatolij Pozdniakov vars helikopter sprängdes 2001 under flygning. Han hade själv uppgett att han på order av Putin var på väg hem med en rapport om korruption bland rysk militär i Tjetjenien. Därför antas korrupta ryska officerare ligga bakom nerskjutningen. Två år senare träffade jag en man som befann sig i ett upprört tillstånd. Anledningen var att han på grund av sin position hade haft anledning att tro att han skulle kunna påverka Putins politik i Nordkaukasien men kommit till insikt om att det inte var så. Det är inte så att jag inte har någon aktning för vår president, sa han. Men det är strukturer inom militären som styr Tjetjenien. Putin har ingen kontroll över dem, ansåg mannen.
I dag är Putins personliga ställning starkare efter att han successivt manövrerat ut många meningsmotståndare. Sedan länge har han också förvandlat de stora mediekoncernerna till toppstyrda relationskonsultföretag. Det pågående kriget i Ukraina bär Putins signum. När utländska företag råkade illa ut under hans tid som viceborgmästare i S:t Petersburg sa han också vid möten med utländska företrädare att han inte var inblandad. Samtidigt har han emellertid genom att kapa band till olika eliter i landet också gjort sig mera beroende av kretsar i den militära ledningen.
Boris Nemtsov såg jag första gången 1993 på en brygga i Nizjnij Novgorod där han bara 30 år gammal skaffat sig rykte som en dynamisk guvernör. Senast skymtade jag honom för några år sen på avstånd i en liten folkmassa nära Vinterpalatset i S:t Petersburg. Han greps där tillsammans med andra demonstranter som omringats av några hundra kravallutrustade poliser.
Hans jovialiska attityd minns jag från ett möte med honom under president Jeltsins besök i Stockholm 1997. Den med tiden alltmer oberäknelige Jeltsin hade överraskat både värdarna och sina medarbetare med att på stående fot inleda samtal om export av gas till Sverige. Presidenten hade beordrat att ett protokoll skulle finnas färdigt nästa morgon klockan åtta. När jag ett par timmar senare frågade Nemtsov om protokollet förklarade han och hans medarbetare att ”gubben” fått det hela om bakfoten. På planet till Stockholm hade de bett honom att lägga ett ord för rysk gas men visste mycket väl att Sverige var långtifrån moget för förhandlingar. När jag envisades med att vilja veta vad som stod i protokollet flinade Nemtsov. ”Äh, hördu, chefen sover fortfarande. Han ska få se det först.”
Två år senare valde den förvirrade Jeltsin, eller troligare ”familjen”, bort bland andra Nemtsov till förmån för Putin som hans arvtagare. Jeltsin motiverade det i en intervju med att Putin till skillnad från övriga inte var maximalist. Ändå var egentligen Putin den ende bland kandidaterna som inte kunde visa upp erfarenhet av politiska kompromisser. Nemtsov hade agerat för förhandlingar med Tjetjenien, den förre sovjetiske utrikesministern Primakov hade spelat en roll i förhandlingarna om fred i inbördeskriget i Tadzjikistan och industriförbundets ledare Arkadij Volskij hade försökt mäkla fred i Karabachkriget.
Om Putins utrikespolitik skrev jag ett par månader innan han första gången valdes till president år 2000 att han var ”klart mera öppen mot väster än kommunisterna… (men) mera reserverad än… tidigare reformministrar som Boris Nemtsov… En gissning är att Putin kommer att vinnlägga sig om en fortsatt dialog med väst men att Ryssland under honom kommer att utöva ett starkt tryck på sina grannar inom främst OSS.”
Nemtsov hade inte en ställning som en av de ledande inom oppositionen. Att det var länge sedan han innehade tunga politiska poster gjorde snarast att många betraktade honom som en föredetting. Men samtidigt var han just genom sitt förflutna den inom oppositionen som var mest känd bland allmänheten. Det han visste och kunde förmedla om kriget i Ukraina upplevdes som ett hot i Kreml. Moskva har på många sätt försökt hindra medierna från att sprida uppgifter om ryska stupade i Ukraina. Det har skett både genom direkt kontakt med anhöriga och misshandel av exempelvis redaktören Lev Schlossberg i Pskov.
Avrättningen av Boris Nemtsov uppfattas självklart som ett hot mot politisk opposition i Ryssland. Men den ger också en obehaglig känsla av att kriget i Ukraina inte är över.