Jag vet inte om någon undersökt hur många ryssar som dödats av svenskar i Ryssland respektive hur många svenskar som dödats av ryssar i Sverige. Men om man skulle jämföra antalen så är ett säkert: det är vi som dödat flest. Och inte bara det – vi har t.o.m. under flera år ockuperat delar av västra Ryssland. Det vore alltså naturligt om det vuxit fram en ”svenskskräck” i Ryssland. Och mycket riktigt – så är också fallet. I många fall går traditionerna tillbaks till medeltiden och 1600-talet.
Svenskar var objudna gäster som inte bara rövade boskap, smör eller ull utan också brände och härjade. I en berättelse heter det att svenskarna jagat in 40 personer i en kyrka och där skurit halsen av dem så att blodet flöt i strömmar. Den som inte var med där vet inte vad ordet ”hemsk” vill säga.
I spåren av svenskarnas många angrepp har det växt upp en hel flora historier om hur kareler, ryssar och samer lyckas lura eller övervinna den förhatlige fienden. Rädslan för inkräktarna var stor också efter det att man dödat dem. I en tradition som går tillbaks till 1612 berättas att man först begravde svenskarnas lik i ett kärr och sedan lät 20 hästar släpa dit sten och vräka ovanpå för att förhindra ett nytt anfall.
Ibland är svenskarna både dumma och lättlurade: Från ett av våra många anfall mot Olonets i Karelen berättas hur svenskarna vid ett tillfälle flytt tillbaks efter att ha tagit en stor grandunge för en fiendehär, vid ett annat lurade de få byinnevånarna svenskarna genom att hänga kläder över en massa buskar på stranden och sätta dit låtsasvapen så att fienden i gryningen skrämdes på flykten av, som de trodde, den stora ”hären”.
Det finns en del gamla folkliga berättelser om hur vi betedde oss, här ett exempel som heter ”Nemtserklippan”. (Det ryska ordet ”nemoj” betyder stum. Avledningen ”nemets” borde egentligen betyda ”den stumme” men betyder i dag ”tysk” – eftersom många tyskar inte kunde ryska, betraktades de som ”stumma”. Också andra icke-ryssar, t.ex. svenskar, kunde kallas ”nemntsy”.)
När jag var pojke brukade min mormor skrämmas: – Titta, där det sticker upp en sten ur
klippan, som en stövel. Under den ligger det nemtser! Det är en av deras stövlar som syns! – Det här var för länge sen, det har gått 300 år. På den tiden strök det omkring svenskar i Pomorje, de kallades också nemtser. De kom hit fram mot sommaren. De brände det befästa Kem och intog Virma men Suma gav sig inte.
Nåväl, svenskarna plundrade Virma. Det fanns en kyrka där (äldre än den vi har nu, det var också en fin kyrka. Den stod i en dunge, det var skruvformade pelare i kyrkmatsalen!). Den plundrade de och brände ner till grunden, men dungen står där än i dag. Svenskarna gav sig därifrån längs vintervägen. De började dela upp sitt rov ute i skogen … De åt, drack och vilade sig. Men då föll det plötsligt ner en klippa från himlen – den föll över dem allesammans. Det var bara ett ben med en stövel som stack upp, och den blev också till en sten.