Luftkonditioneringen är alldeles ny – triumferar hyresvärden. Det var den förre hyresgästen som hade insisterat innan han plötsligt hade varit tvungen att flytta. Givetvis vet jag att fatta misstankar om allt som är nytt och annorlunda och som ännu inte prövats – men snart tog såväl nyfikenheten som hettan överhanden. När termometern långsamt kröp över fyrtio grader så stack jag elkontakten i väggen. För säkerhets skull stannade jag kvar i köket för att läsa.
Snart luktar det bränd plast. Jag tittar på luftkonditioneringen utan att se minsta flamma. Jag tittar på förlängningssladden – som jag misstänkt redan innan – och så ser jag hur elkontakten står i brand. Utan minsta tanke på brandövningar och utbildning så får jag tag i sladden och rycker ur kontakten. Den lilla lågan slocknar och jag tackar allt på denna jord där jag förskräckt sitter på golvet vid en lång vit sladd.
Det var inte första gången det brann hos mig i Georgien. När jag bodde i Gori i början av 2009 – då förhållandena var erbarmliga så snart efter kriget i augusti 2008 – så exploderade mitt element i sovrummet och skapade förutom ett fantastiskt fyrverkeri även ett intrikat mönster av sotiga streck över den mintgröna väggen. Också i min lägenhet i Zugdidi hade det brunnit ett par gånger – bland annat just ett överhettat element – och elskåpet i trappuppgången bar de klassiska georgiska spåren av flammor.
När jag hade återhämtat mig så kontaktade jag hyresvärden för andra gången. Uppenbarligen hade deras tidigare åtgärder inte hjälpt – så jag bad om en genomgång av all min el. Nja, de drog på det. Under tiden pratade jag med en kollega som skrattade och sade att de förmodligen inte hade gjort något de tidigare gångerna och att de förmodligen inte skulle göra något nu heller. Det kostar ju pengar. Men om du är beredd att betala så kan jag rekommendera min elektriker – han är fantastisk. Sagt och gjort – ett par dagar senare hade jag besök.
En elektriker i sextioårsåldern, liten och krum med glasögon på nästippen. Tillsammans med en hantlangare gick han runt och tittade och hummade och det enda som verkade positivt var att jag kunde ryska. Helt kort meddelade han att han behövde köpa material på marknaden. Visst sa jag – jag betalar i förskott – hur mycket behöver du? Tjugo lari sa han. Vilket betydde åttio svenska kronor.
Nästa dag var han tillbaka. Fortfarande kärv men denna gång ensam vilket tydde på att jag var godkänd. Min ryska var min kvalitetsstämpel. Annars hade han insisterat på såväl hantlangare som sällskap som hyresvärd som tolk, så mycket visste jag. Utan att stänga av strömmen så bytte han samtliga eluttag – från de gamla gulnade sovjetiska till de nya vita moderna. Två mejslar och en ylletröja var allt som behövdes. Dessutom hade jag bett om ett par skarvsladdar så nu satte han sig och började dona. Som vanligt pratade jag på och fick reda på att han var från Sukhumi i Abchazien och utbildad elektriker redan som ung. Arbetet var roligt och han trivdes med livet även i Zugdidi. Det verkade som att han var beläst och han var mycket kunnig om skillnaderna mellan livet i Georgien och i väst – särskilt vad gällde elinstallationer.
Skarvsladdarna tog sakta form allteftersom jag frågade om processen – varför så mycket tejp eller så lite tejp, varför knipsa si och inte så och kanske framförallt – varför är det inte jordat? Skrattande berättade han att det kommer att dröja innan hela Georgien är jordat – men att i alla fall de nybyggda husen i de större städerna har jordad el. Kanske 5% är jordat i dagsläget. Det är faktiskt chockerande fortsatte han. Det är farligt. Och så satt vi tysta en stund.
Så plötsligt – i ljuset av denna långsamma utveckling – så säger jag spontant – inte undra på att de inte har skarvsladdar på marknaden här i Zugdidi. Förvånat tittar han upp på mig och säger Det är klart att de har! Va? sa jag. Varför gör du då skarvsladdar åt mig? För att det är tre gånger så dyrt för dig att köpa färdiga sladdar säger han bestämt och tittar ner igen. Jag förundras. Här lägger han tre timmar av sin söndag för att tillverka något som jag så enkelt skulle kunnat betala. Vilket han förstås vet. Men han gillade mig redan dagen innan, han ville spara mina slantar. Samtidigt hade vi båda haft en väldigt trevlig eftermiddag med ett stort utbyte av information. Så som det brukar bli i Zugdidi.
När han gick så bad jag att få ge vad skarvsladdarna skulle ha kostat som dricks. Du är galen sa han. Aldrig! Efter lite dividerande gick han i alla fall med på en uppjustering av priset. Så var vi båda nöjda.