Sommaren och hösten 1989 var en period av historiska omvälvningar för ungrarna. Inte nog med att järnridån föll – revolten 1956 med alla minnen återupprättades i och med ombegravningen av Imre Nagy och andra offer. Den samlade oppositionen förhandlade fram enpartistatens avskaffande med det styrande Partiet (officiellt: Ungerns socialistiska arbetarparti), som därefter sprack: en överväldigande majoritet av tidigare partimedlemmar valde att grunda ett nytt parti. Hur kunde detta ske? Förhistorien är lång, men jag vill peka ut revolten 1956, den Nya ekonomiska mekanismen, som med tiden ledde fram till företagande som ett alternativ till partimedlemskap för att nå social framgång, och Ungerns stora utlandsskuld som tre hörnstenar som gav förutsättningarna för enpartistatens avveckling.
Folk var missnöjda med den ekonomiska situationen: forintens värde urholkades kontinuerligt med nästan 16% inflation under 1988 och 17% 1989. Reallönerna föll och därmed konsumtionen när löneökningarna inte kunde hålla jämna steg med inflationen. Därtill kom att Ungern 1977 hade ingått ett avtal med Tjeckoslovakien om att bygga ett vattenkraftverk i Donau, ett bygge vars enorma miljökonsekvenser blivit alltmer uppenbara. Protesterna mot Gabčíkovo-Nagymaros-kraftverket mobiliserade massor av människor, såväl i Budapest och andra större städer som på plats. I maj 1989 svarade regeringen till slut på kraven med att ensidigt avbryta kraftverksbygget. När Rumänien 1988 beslöt att riva många byar och småstäder, inte minst i Transsylvanien, för att befolkningen skulle flytta till större städer uppfattade många detta som ett hot mot Rumäniens ungerska minoritet – de flesta ungrare i Rumänien bodde/bor just i Transsylvanien – och detta utlöste ännu fler stora demonstrationer. Sedan var många, inte minst de som upplevt revolten 1956, trötta på att inte få tala klarspråk om den.
Redan våren 1988 syntes tecknen på Kádár-ledningens bristande verklighetsförankring, när partiledningen, som då fortfarande dominerades av Kádár-generationen, uteslöt fyra partimedlemmar p.g.a. att de hade engagerat sig för att reformera Partiet. Att de långtifrån var ensamma om detta mål framstod tydligt när Partiet samlades till konferens i maj för att välja representanter till de högsta organen: Kádár och ett antal av hans mångåriga medarbetare uteslöts från politbyrån/partiledningen, och en del av dem valdes inte ens in i centralkommittén. Samtidigt var huvuddelen av den nya politbyrån nyvald, liksom var tredje medlem i den nya centralkommittén. Bara några veckor tidigare hade Kádár efter förstamajdemonstrationerna talat om hur folket visade sin lojalitet och solidaritet med partiledningen…
Under hösten 1988 började reformkretsarna inom Partiet organisera sig genom att anordna interna diskussioner om reformer för ett nytt politiskt och ekonomiskt system, baserat på flerpartival och marknadsekonomi. Parallellt med detta så organiserade även oppositionen sig. I september 1988 bildades Demokratiskt Forum som en oberoende demokratisk rörelse, som ombildades till ett parti i juni 1989. Många av de tidigaste medlemmarna hade deltagit i revolten 1956 men hållit sig borta från politiken under hela Kádáreran; den nyvalde politbyråmedlemmen Imre Pozsgay hade goda förbindelser med dem. Demokratiskt Forum engagerade sig hårt för Rumäniens ungrare. (Även regeringen försökte vid upprepade tillfällen komma till tals med rumänska företrädare, men först efter Ceaușescu-regimens fall började Rumänien-ungrarnas situation förbättras.) Sedan 1970-talet fanns också en underjordiskt organiserad Demokratisk opposition som skrev och tryckte samizdat-litteratur och som samlades i varandras hem för diskussioner, men när allmänheten började uttrycka sitt missnöje med Ungerns situation deltog denna liberalt orienterade opposition även i dessa protester. 1 maj 1988 bildades ett nätverk ”för fria initiativ”, som i november organiserade sig som partiet Fridemokratisk allians.
Redan i mars 1988 hade den oberoende ungdomsorganisationen Ungdemokratisk allians bildats – FIDESZ, samma parti som idag styr Ungern. Inte bara Viktor Orbán utan flera andra av dagens ledande ungerska politiker var med från början; många var engagerade i de ”yrkeskollegier” som växte fram vid universiteten med det brittiska college-systemet som förebild. FIDESZ bildades som ett oberoende alternativ till Partiets ungdomsorganisation. Från början rådde delade meningar om det enbart skulle vara en organisation för ungdomar yngre än 35 år eller bilda ett parti; i november antog FIDESZ sin politiska programförklaring.
Förutom Demokratiskt Forum, Fridemokraterna och FIDESZ bildades flera politiska småorganisationer. Dessutom återupptog flera partier från tiden före enpartistaten sin verksamhet. I mars 1989 hade oppositionen blivit så pass välorganiserad att den självständigt kunde fira minnesdagen av revolutionen 1848-49 den 15 mars, då den lanserade 12-punktsprogrammet ”Vad önskar den ungerska nationen?”. En vecka senare bildade den en gemensam organisation för rundabordssamtal, som i april antog Partiets erbjudande om förhandlingar med Imre Pozsgay som partiföreträdare.
Samtidigt utarbetade Partiets reformkrafter sitt program på nationell nivå. I april hade de blivit tillräckligt starka för att upphäva uteslutningen av de fyra partimedlemmar som hade uteslutits ett år tidigare, något som ytterligare underlättade kontakterna med Demokratiskt Forum. Under våren kom också Partiets omvärdering av revolten 1956, ledd av Imre Pozsgay (som i januari 1989 hade talat om revolten som en folklig resning), fram till att revolten var ett genuint folkligt uppror och att Imre Nagy och hans medåtalade var offer för en rättsvidrig politisk rättegång, något som bör ha glatt såväl många partimedlemmar som oppositionen. Därmed kunde Imre Nagy och andra offer för revolten ombegravas på Hjältarnas torg den 16 juni – då Viktor Orbán slog igenom som folktribun. Först den 6 juli, på Kádárs dödsdag, rentvåddes dock offren fullständigt. Vid det laget hade också Partiet beslutat att samla sig till en kongress i början av oktober.
Under sommaren kom rundabordsförhandlingarna mellan oppositionen, Partiet och några av Partiets stödorganisationer äntligen igång. Man bildade gemensamma kommittéer för att förhandla om formerna för parlamentsval samt tillämpningen av konstitutionen och andra delar av lagstiftningen. När förhandlingarna avslutades i september var dock FIDESZ och Fridemokraterna inte nöjda med förhandlingsresultatet, som bl.a. stadgade att presidenten skulle väljas direkt av folket efter parlamentsvalen. Detta ansågs gynna Partiet, eftersom Imre Pozsgay bedömdes ha störst chanser att vinna presidentvalet. Istället lyckades Fridemokraterna samla in tillräckligt många namn för att kräva en folkomröstning om bl.a. presidentvalets former och Arbetarmilisens avskaffande, något som också FIDESZ demonstrerade för. Folkomröstningen hölls i november och resulterade i att parlamentet skulle välja president efter de första flerpartiparlamentsvalen våren 1990, något som gav även folkligt ”okända” kandidater en chans.
I oktober samlades Partiet till en kongress, som först beslutade att upplösa Partiet och sedan bilda ett nytt – Ungerns socialistparti, som tillsammans med FIDESZ är de enda partier som överlevt dessa 25 år någorlunda intakta. Med Imre Pozsgay som en av de ledande företrädarna hade det nya partiet bra förbindelser med framför allt Demokratiskt Forum. Genom partiupplösningen försvann också dess arbetsplatsorganisation och Arbetarmilisen, något som folkomröstningen hade krävt.
I och med parlamentsvalen våren 1990 och valet av den då ganska okände dissidenten Árpád Göncz till president gick processen i mål. Sommaren och hösten 1989 lade grunden för det postkommunistiska Ungern – ett land med förhållandevis goda förutsättningar att klara övergången till demokrati, marknadsekonomi och gemenskap med Europa, mål som det rådde stor enighet om såväl inom oppositionen som i socialistpartiet. Den svåra ekonomiska situationen var dock en belastning redan från början; 1990-talets ekonomiska kris bidrog också till att Ungern och andra länder i samma situation inte kunde få det ekonomiska stöd för övergången som de hade hoppats på. Många ungerska regeringar har med växlande framgång slitit med den ekonomiska situationen, så även dagens. Även den politiska vägen har varit komplicerad med partisprängningar, avhopp, fraktionsbildningar, nya partibildningar, regeringsskiften och inte minst den sittande regeringens försök att permanenta sin makt. Ungern har dock lyckats bli medlem av både NATO och EU, även om premiärminister Orbán idag tycks ha helt andra förebilder än för 25 år sedan. Sammanblandningen av politiska och ekonomiska intressen med den åtföljande korruptionsrisken är ett stort problem, liksom att regering och opposition tycks sakna en minsta gemensam nämnare att styra Ungern utifrån. En befogad fråga att ställa 25 år efteråt är: Vart är Ungern på väg?