När Raul Hajimba ställde upp i Abchaziens (stort som Västmanland) presidentval 2004 ville hans gamle KGB-kollega Vladimir Putin ge honom ett handtag. Den ryske presidenten visade upp sig tillsammans med Hajimba på valaffischerna. Troligen var det en av anledningarna till att han förlorade.
För en dryg vecka sen kom Hajimba till slut i alla fall att installeras som president efter att ha fått 50,6 procent av rösterna. Den här gången hade han lärt sin läxa och aktat sig för öppen draghjälp från Ryssland.
Det abchaziska kungadömet förenades för tusen år sen med Georgien under dess storhetstid som varade i ett par hundra år. Därefter kom Abchazien att som hertigdöme vara underordnat andra stater i regionen fram till Rysslands annektering i mitten av 1800-talet. När bolsjevikerna gjorde om Ryssland till förbundsstaten Sovjetunionen lobbade Abchaziens ledare för att man skulle få bli en egen Sovjetrepublik. Det slutade i stället med autonomi inom ramen för den georgiska Sovjetrepubliken.
Frågan blev aktuell igen när Georgien utropade sig som suveränt mer än 1 1/2 år före Sovjets upplösning. I början av 1992, veckorna efter att Sovjet upphört att existera, övertogs makten i Georgien av ett militärråd vars politik abchazierna uppfattade som ett hot mot autonomin. Det slutade med att Georgiens militära ledare på eget bevåg invaderade Abchazien men ett år senare drevs tillbaka när abchazierna fått stöd från bland annat ryska Kaukasien. I krigets slutskede kom de flesta etniska georgier, nästan halva Abchaziens befolkning, att fly till andra delar av Georgien. Vid den tiden var Hajimba chef för Abchaziens militära underrättelsetjänst.
Fram till 2004 hann Hajimba avancera till både försvars- och förste vice premiärminister. Det året var det dags för Abchaziens förste president Vladislav Ardzinba, som suttit i två mandatperioder, att lämna över till någon annan. Hajimba blev hans kronprins. Vid den tiden övervakades demarkationslinjen mot resten av Georgien enligt eldupphöravtalet 1993 av en mindre grupp FN-observatörer och ryska fredsbevarande trupper. Många abchazier ville dock inte göra sig beroende av Ryssland för annat än sin säkerhet. Så för en del av väljarna framstod det som att Hajimba inte höll på sig när han under valkampanjen poserade med Putin.
Vinnaren den gången, Sergei Bagapsh, fick liksom i årets val bara strax över hälften av rösterna och Hajimba som tillerkänts 36 procent rasade och talade om valfusk. Turbulensen pågick tills ett nytt val genomfördes tre månader senare och de båda ställde upp som ett team. Bagapsh blev president och Hajimba hans vicepresident.
Samarbetet mellan dem gnisslade dock och vid följande presidentval 2009 gjorde Bagapsh i stället sin premiärminister Alyksandr Ankwab till vicepresident. Då hade Rysslands inflytande ökat påtagligt efter att landet erkänt Abchazien som en suverän stat efter sitt krig med Georgien 2008. Efter det har Ryssland utvecklat sina baser i Abchazien. Väljarna var nöjda med både självständighetsförklaringen och det ryska säkerhetsstödet mot Georgien men såg fortfarande Hajimba som onödigt tillmötesgående mot Ryssland och han fick bara 15 procent av rösterna mot teamet Bagapsh‑Ankwabs övertygande 61 procent.
Efter två år avled dock Bagapsh av komplikationer efter en lungoperation och Ankwab utsågs till hans efterträdare i valet några månader senare. För Ankwab blev det en revansch eftersom hans kandidatur mot Bagapsh och Hajimba 2004 hade underkänts. Han hade visserligen tjänat som Abchaziens inrikesminister under inbördeskriget mot Georgien men hade bott i Tbilisi under hela 1980-talet då han lett kommunistpartiets arbete inom polisen. Efter kriget kom han under större delen av 1990-talet att leva som affärsman i Moskva. Därför ansågs han ha bott för kort tid i Abchazien och tala för dålig abchaziska för att vara kvalificerad som president.
Mellan 2005 och 2012 utsattes Ankwab för hela sex attentat. Efter det sista som kostade två av hans livvakter livet greps några misstänkta, bland annat en tidigare inrikesminister som tog sitt liv under förundersökningen.
Motgångarna för Ankwab fortsatte i maj i år när flera tusen demonstranter i huvudstaden Suchumi anförda av Hajimba krävde Ankwabs avgång. Några av demonstranterna stormade den byggnad där presidentens ämbetslokaler var inrymda och Ankwab flydde till en rysk militärbas. Han anklagades för allmän brist för kompetens och i synnerhet för att vara alltför eftergiven mot de etniska georgier som fortfarande bor i sydligaste Abchazien.
Rysslands president Vladimir Putin sände bland annat sin medarbetare Vladislav Surkov som medlare. Det hela slutade med att Ankwab avgick och att valet där Hajimba vann utlystes. Kort före valet berövades mer än 20 000 etniska georgier och megreler (som talar ett språk som står georgiskan nära) sin rösträtt. Deras abchaziska pass återkallades med motiveringen att de inte avsagt sig sitt georgiska medborgarskap. De utgjorde omkring 15 procent av alla röstberättigade i Abchazien, det vill säga att om de fått rösta hade Hajimba knappast nått upp till 50 procent av rösterna redan i första valomgången.
Ett av kraven på Hajimba är att han som president nu delar med sig mera makt till parlamentet. Inom det abchaziska samhället utgör band mellan familjer och ekonomiska intressegrupper en viktig plattform för konkurrens. Jag har förvånats över hur abchaziska medier ibland kan angripa landets ledare på ett sätt som skulle ha stått dem dyrt i andra delar av Kaukasien. ”Klanen skyddar mig”, förklarade en gång en av Abchaziens mest kända nyhetsankare i TV det hela för mig.
Samtidigt sluter sig klanerna mot inte bara georgier och megreler utan också de armenier, ryssar och andra etniska grupper som föredrar ryskan som officiellt språk i Abchazien. De har flyttat in över lång tid efter att många abchazier flydde till Turkiet efter Rysslands annektering på 1800-talet. Även efter att en kvarts miljon georgier flydde under inbördeskriget i början av 1990-talet utgör abchazierna mindre än halva befolkningen.
Det abchaziska språket talades i hemmen men sällan i det offentliga livet under Sovjetperioden. Därför har det varit fattigt på teknisk och politisk terminologi. För några år sen intervjuade jag Gunda Kvizenia som fått i uppdrag att formulera språkets ställning i konstitutionen. , Hon är en av de främsta översättarna av skönlitteratur till abchaziska, Kvizenia tyckte att man gott kan acceptera främmande termer i det abchaziska språket men berättade att stämningen kan bli upprörd när hon diskuterar med dem som vill skapa abchaziska ord för allt.
– Viktigare är att vi utvecklar språkundervisningen till alla nivåer inom utbildningsväsendet så att språket används likartat och överallt i samhället, menade Kvizenia. Hela vår identitet som stat hänger på det.
Oviljan mot georgierna och megrelerna längst i söder och utländska krav på att flyktingar från Georgien ska få komma tillbaka handlar inte bara om att stärka det abchaziska språkets ställning. Det finns sedan inbördeskriget, som kostade 15 000 människor livet, en genuin rädsla för allt som kan uppfattas som representanter för den georgiska staten.
Som en av sina första ämbetsåtgärder har Hajimba förklarat att fyra av de fem nuvarande gränspassagerna mot övriga Georgien ska stängas av säkerhetsskäl. Det kommer bland annat göra det omöjligt för en del georgiska barn i Abchazien att varje dag gå över gränsen för att få skolgång på sitt eget modersmål.
Förutom att georgierna och megrelerna i söder därmed isoleras alltmer innebär den skärpta gränsregimen ett bakslag för Armenien. Eftersom landet saknar gräns mot Ryssland hade armenierna hoppats få ingå samma associationsavtal med EU som det Ukraina nyligen skrev under. Med hot om repressalier tvingade Ryssland i stället för ett år sen Armenien att gå med i den Rysslandsledda tullunionen (även om bland annat Kazakstan bromsar). Armenierna hoppades då att Ryssland åtminstone skulle vara berett att förbättra sina relationer med Georgien så att det skulle bli möjligt att igen öppna godstågstrafiken mellan Armenien och Ryssland via Abchazien. Här liksom i Ukraina hamnar nationerna mellan Ryssland och resten av Europa i kläm.