Ryssland och Ukraina har tagit timeout i slaget om Donetsk och Luhansk och slickar sina sår.
Annekteringen av Krim för sju månader sen blev enkel. Några tusen fallskärms- och jägarsoldater transporterades med flyg och båt från Ryssland till de baser som Ryssland arrenderade på Krim och där det redan fanns 11 000 man. Strax bortom den ryska gränsen hade ytterligare tiotusentals man ur ryska förband satts i beredskap som en maktdemonstration. När de grönklädda specialtrupperna utan nationsbeteckning dök upp vid alla strategiska byggnader var överraskningseffekten total och slaget redan förlorat för det illa underhållna ukrainska försvaret. En av dess officerare bragtes om livet vid en tumultartad utrymning av en förläggning.
Snart bekräftade president Putin det han tidigare förnekat, att det var ryska soldater som på ryskt initiativ kränkt Ukrainas gräns och erövrat en bit av dess territorium. Definitionsmässigt rörde det sig om ett krig från första dagen, om än med få blodsoffer så länge det utspelades på Krim.
När kriget utvidgades till östra Ukraina kunde Ryssland inte som på Krim ta stöd i redan befintliga baser. I stället sände man militära rådgivare och frivilliga som rekryterats i Ryssland, en del av dem med erfarenhet från 1990-talets inbördeskrig i Kaukasien. Utan deras stöd hade den lilla skaran militanta separatister i Ukraina knappast vågat agera på egen hand.
Även här stod de ukrainska myndigheterna till en början handfallna, i synnerhet som stora ryska förband fanns i rörelse på andra sidan gränsen. Inte heller var det lätt att återta byggnader där civila försökte sköta sina arbeten som vanligt. Till slut satte dock det ukrainska försvaret in en motoffensiv och lyckades till priset av många egna och motståndares liv återta en tredjedel av det förlorade territoriet.
I det läget kallade Ryssland i augusti hem sin befälhavare Igor Girkin och premiärminister i den självutropade Donetskrepubliken, Aleksandr Borodaj, båda Moskvabor. Några dagar tidigare hade deras andlige ledare, ultranationalisten Aleksandr Dugin, meddelat att han entledigats från sin tjänst som professor vid Moskvauniversitetet. I stället sattes ryska elitförband in vid Novoazovsk i sydvästligaste Ukraina.
Förlusterna blev förfärande för den ukrainska sidan. President Porosjenko vädjade om militärt stöd från väst och medarbetare till honom antydde vid ett par tillfällen offentligt att det var på väg. Men Natos medlemsstater avböjde överlag att bidra med offensiva vapen. Då accepterade Porosjenko snabbt ett avtal om eld upphör.
Men även för Ryssland blev förlusterna besvärande. Nu var det unga ryska soldater som återvände i kistor till ett samhälle där TV-nyheterna påstått att kriget helt var en intern angelägenhet mellan ukrainska demokrater som försvarade sina hem i Donetsk och Luhansk och regeringsstödda fascister som angrep dem.
Avtalet om eld upphör undertecknades den 5 september men så sent som dagen innan jag skriver detta träffades en bil tillhörande OSSE:s observatörer av splitter från granateld. I skrivande stund gör separatisterna som håller Donetsk ännu ett försök att i sista stund återta stadens internationella flygplats som normalt har förbindelser med Moskva, München och flera städer i Sydeuropa, Turkiet, Israel och arabvärlden.
Avtalet är kortfattat och kommer att behöva preciseras under de fortsatta samtalen i Minsk. Tolkningen kompliceras dessutom av att Ryssland visserligen har undertecknat avtalet tillsammans med separatisterna, Ukrainas förhandlare och medlaren OSSE (Organisationen för europeisk säkerhet) men utan att det klart framgår i vilken roll. Ryssland har ju förnekat att man är en krigförande part och har i stället utgett sig för att agera fristående med hänsyn till egna säkerhetsintressen i regionen. Pansarfordon med samma emblem som Ryssland använde för sin fredsbevarande styrka i Abchazien fram till kriget i Georgien 2008 har tidigare observerats på den ryska sidan gränsen och ett av fordonen fotograferades en vecka efter stilleståndsavtalet nära Luhansk av The Guardians medarbetare. Det finns alltså farhågor för att Ryssland kan försöka uppträda som en självutnämnd skiljedomare.
Den 16 september, samma dag som Ukraina och EU ratificerade associationsavtalet, godkände det ukrainska parlamentet också en lag som hör samman med avtalet om eld upphör. Den garanterar separatisterna amnesti och rätt att hålla sina egna domstolar och polisväsende utanför ukrainsk kontroll och dessutom egna administrativa kontakter med Ryssland. För övrigt är landskapet mellan Luhansk och Ryssland öde och har i många år utnyttjats av tungt beväpnade smugglare och det torde vara svårt även för internationella observatörer att övervaka. Mycket talar för att territoriet därmed är förlorat för Ukraina men det finns oklarheter: Rätten till självbestämmande gäller bara i tre år framåt. Om alla flyktingar återvänder och i demokratiska val väljer att förbli en del av Ukraina skulle relationerna kunna normaliseras om några år. Men hur många skulle våga trotsa separatisternas nu legaliserade rättsapparat?
Samtidigt är frågan om Ryssland ser en fördel i att låta de separatistkontrollerade områdena förbli en del av Ukraina och därmed ett påtryckningsmedel. I Donetsk har Ukrainas rikaste man och därmed enligt mångas uppfattning landets politiske kungamakare, Rinat Achmetov, sitt residens och flera stålfabriker. En del av dem har skadats under kriget.
Donetsk, Luhansk och Krim har tillsammans stått för 20 procent av Ukrainas BNP och 25 procent av exporten. Men samtidigt har oligarkernas grepp om ukrainsk politik gett dem stora skattelättnader som innebär att de här regionerna fått betydlig mer ur statens budget än de levererat i skatt. Därför är det svårt att bedöma hur mycket Ukrainas ekonomi förlorar på att gå miste om de här territorierna. Säkert har de en stor del i landets utlandsskuld och det är tveksamt om separatisterna eller Ryssland vill ta ansvar för den.
Hur som helst skulle Ukraina behöva ett verkligt eld upphör för att kunna koncentrera sig på parlamentsvalet den 26 oktober och alla de akuta problem som landet står inför utöver kriget. Två färska opinionsundersökningar från de ukrainska instituten SOCIS och KIIS tyder på att den avsatte presidenten Janukovitjs Regionpartiet som spelat en huvudroll i ukrainsk politik under de senaste tio åren försvinner från parlamentet liksom kommunisterna. Janukovitjs främsta medtävlare, Julia Tymosjenko och hennes parti Fäderneslandet, tappar nästan 20 procent jämfört med förra valet och hamnar på 6-8 procent. Ukrainas patrioter som är plattform för den talman och premiärminister som utsågs efter Janukovitjs flykt i februari hamnar i mätningen på 5-6 procent. Den nya valmagneten är i stället med över 40 procent Solidaritet bakom vilket står president Porosjenko och Kievs borgmästare Vitalij Klytjko vars eget parti var en av kometerna i parlamentsvalet för två år sen. Den andra, högerpopulistiska Frihet riskerar nu att hamna under 5-procentsspärren men kan komma att ersättas med Radikalerna vars partiledare Oleh Ljasjko också utmärkt sig för sitt rättsvidriga agerande. Det ser alltså ut som att många ukrainare sätter sitt hopp till att Porosjenko ska kunna få slut på kriget och korruptionen som betraktas som landets värsta gissel och dessutom få fart på ekonomin och se till att ukrainarna slipper frysa i vinter trots att Ryssland stängt av gastillförseln. Frågan är hur lång tid han får på sig innan medborgarnas tålamod tryter.
Under tiden visar det officiella Ryssland tecken på stress. De ryska soldatmödrarna, som har en lista över 400 som stupat eller sårats i Ukraina, tror att så många som 15 000 ryska soldater har avlöst varandra där. Efter uttalandet har soldatmödrarna brännmärkts som utländska agenter. En chefredaktör i Pskov och chefsproducenten på den Moskvabaserade TV-kanalen Dozjd har misshandlats till medvetslöshet efter att ha publicerat egna uppgifter om stupade soldater. Anhöriga till stupade har beordrats att radera minnesord på sociala medier.
På Krim har tatarerna vräkts från sitt högkvarter, deras två främsta ledare har landsförvisats och nyligen rånades en tatarisk forskare på sitt pass när han skulle resa till en FN-konferens i New York.
I Estland har en säkerhetsofficer kidnappats och förts till Moskva.
Samtidigt som ryska attackplan kränkte svenskt luftrum förra veckan agerade bomplan avsedda för kärnvapen längs Norges, Danmarks, Storbritanniens, Nederländernas, USA:s och Kanadas gränser. Syftet är rimligtvis att skrämmas på samma sätt som när ryska trupper defilerat på den ryska sidan gränsen för att avskräcka från motstånd inne i Ukraina. När Ryssland verkligen slår till gör man det dock i tysthet.