Länge trodde jag att Putin, Rysslands ledare, var en rationell människa. Det var han inte. Jag trodde att han rättade sig efter ungefär samma logiska principer som vi. Det gjorde han inte.
Bäst syntes det efter intagandet av Krim. Kostnaderna för det är enorma. Själva försörjningen av människorna där kostar stora summor. Pensioner och höjda löner. Alla löften. Tillkommer vad det skulle kosta att etablera en fast förbindelse (en bro över Kertjsundet). Försörjning med vatten och elektricitet. Tidigare kom allt detta från resten av Ukraina. Ukrainare utgjorde två tredje delar av alla semesterfirare på halvöns fina badstränder. Nu gapar stränderna och tillhörande serviceställen tomma, trots Kremls uppmaning till alla statsanställda att åka dit i år. Även bidragen till flygresor slog slint eftersom alla chartrade plan försvann med sanktionerna.
Att annektera halvön var helt enkelt inte värt allt detta. Det kostar mycket mer än det smakar. Rysslands folk får betala. Alla långsiktiga kostnader kommer till. De är mycket större. Förtroendekapitalet är borta. Vem skulle vilja investera i ett land som inte håller sig till de internationella reglerna? Redan tidigare var det si och så med investeringar i modern teknik. Och förtroendet för landets ledning? Lita på överenskommelser som man bryter när det passar? Och nu kommer som tillägg isoleringen på det internationella planet. Allmänna prishöjningar för konsumenterna. Nedgång i prognoserna vad beträffar BNP. Nedgraderingar av valutan. Kursfall på börsen.
Nedskjutningen av det malaysiska planet erbjöd Putin ett tillfälle att ta avstånd från de alltmer besvärliga separatisterna. De har uppenbarligen frigjort sig från Kremls kontroll och agerar på egen hand. Men nej. Putin försvarade dem. Till och med den vita konvojen med förnödenheter till det belägrade Luhansk, en briljant idé, förfelades. Var fanns för övrigt det internationella samfundet med sina konvojer? Behovet av humanitär hjälp till de nödställda luhanskinvånarna var känt sedan länge. Det är ingen ursäkt att det är värre på andra håll i världen.
Allt detta skulle man kunna rycka på axlarna åt. Det angår oss i mycket liten utsträckning. Men det finns ett skäl att ta det på allvar. Det är Rysslands kärnvapen.
Jag är inte den förste som använder detta ord i sammanhanget. Det gjorde ryssarna före mig. Upprepade gånger. I en omskriven intervju hotade Putins rådgivare Sergej Markov med ett tredje världskrig. Vladimir Zjirinovskij, den ryska politikens pajas, talade häromdagen om att Polen och de baltiska länderna kommer att försvinna från jordens yta, att det av USA kommer att återstå bara radioaktivt avfall, och att han var övertygad om att ett beslut att starta ett krig redan är fattat i Kreml. Han sade allt detta i den regeringstrogna TV-kanalen Rossija 1. Ofta uttalar han sig på uppdrag av Kreml för att pejla reaktionerna. Saker som Kreml inte vill eller inte kan säga rakt ut. Bortsett från att han kommer med rena dumheter för egen räkning. Det är osäkert vilka som är vilka.
Putin trappar steg för steg upp konflikten i Ukraina. Han hatar att förlora. Det har han lärt sig på Leningrads bakgårdar och i KGB. Han hade Ukraina på sin sida i det stora projektet med en Euroasiatisk union under hans egen ledning. Men han blev arg på Viktor Janukovitj, Ukrainas ryssvänlige president, för att denne inte snabbt nog löste Majdankrisen. Krimhalvön blev ett tröstpris. Nu har han Ukraina emot sig för många år framöver.
Stoppas han inte blir priset högre för varje steg. Till slut kan vi vänta oss ett världskrig. Med sina ofattbara kostnader. Långt mycket högre än för företag som förlorar sina marknader i öst.