25 år efter enpartisystemens kollaps i Östeuropa kan det vara på sin plats att erinra sig hur detta sammanbrott kom till stånd. I Sverige talar vi ofta om ”murens fall”, som om det stora var att Berlinmuren bröts sönder. Utan att förringa det viktiga i denna händelse vill jag påpeka att den hade varit omöjlig om inte järnridån, som sträckte sig från Barents hav till Svarta havet, hade rämnat först, en process som det, trots 25-årsjubileet, inte alls talas lika mycket om. Därför vill jag ta upp hur järnridån demonterades och vilken betydelse det fick för Östeuropas enpartistater.
I början av 1989 hade järnridån existerat i 40 år. Under denna tid hade järnridån stegvis förstärkts med mineringar, spänningsförande ledningar och andra system för att avskräcka människor från att fly västerut, men i februari 1989 avtalade Österrike och Ungern om en demontering av de tekniska gränshindren längs den 35 mil långa gränsen. Nedmonteringen skedde i maj – juni och avslutades den 27 juni då de ungerska och österrikiska utrikesministrarna Gyula Horn och Alois Mock klippte ner den sista taggtråden nära Sopron. (Det finns fortfarande rester av järnridån kvar där den Paneuropeiska picknicken senare hölls.)
Avlägsnandet av den fysiska gränsbarriären väckte inledningsvis inte någon större uppmärksamhet. Anläggningarna var ofta i dåligt skick: att underhålla och rusta upp dem till en fungerande standard krävde investeringar och kostnader som Ungern inte hade råd med. Ungerska gränsskyddsvakter med hundar fortsatte också att patrullera gränsen. Den 19 augusti arrangerade emellertid Ungerns demokratiska forum och Paneuropeiska unionen den Paneuropeiska picknicken vid gränsövergången Sopronkőhída – Sankt Margarethen im Burgenland, som då hölls öppen i tre timmar. Under den tiden hann över 600 semestrande östtyskar i Ungern, officiellt på väg tillbaka till DDR, ta sig över gränsen. Tusentals östtyskar, som inte hade trott på den utannonserade gränsöppningen, hade sökt sig först till den västtyska ambassaden i Budapest, senare till campingplatser och andra tillfälliga läger, inväntande en möjlighet att ta sig över gränsen. För Ungern innebar situationen ett diplomatiskt problem.
Några år tidigare hade Ungern börjat arbeta upp diplomatiska kontakter med bland annat Västtyskland, kontakter som nu användes för att lösa situationen. Vid ett möte med det västtyska utrikesdepartementets statssekreterare på Västtysklands Budapest-ambassad föreslog utrikesminister Horn att östtyskarna på ambassaden diskret skulle kunna flygas från Budapest till Västtyskland. Statssekreteraren förmedlade också en kontakt med det västtyska utrikesdepartementets ledning. Detta ledde till att Ungerns och Västtysklands regeringschefer och utrikesministrar möttes den 25 augusti och kom överens om att vid någon tidpunkt öppna gränsen till Österrike, så att fler östtyskar skulle kunna ta sig över. Efter mötet utfärdades en kommuniké om att man hade diskuterat situationen, att Ungern ansåg att det i första hand var de båda tyska staternas sak att lösa frågan men att Ungern av humanitära skäl kunde medverka till en lösning.
Ju fler östtyskar som stannade i Ungern, desto tydligare blev det att en partiell lösning bara var kortsiktig. Det ungerska utrikesdepartementets ledning beslöt då att ta fram alternativ för en helhetslösning för alla östtyskar i Ungern. När den ungerska regeringen dryftade situationen var frågan hur DDR och Warszawa-paktens övriga medlemmar skulle reagera på de planerade åtgärderna, som utrikesminister Horn argumenterade för genom att DDR inte arbetade konstruktivt för en lösning, att Sovjetunionen inte längre uppfyllde sina ekonomiska åtaganden visavi Ungern och att förhållandet med Rumänien inte kunde bli sämre. DDR hade dittills konsekvent insisterat på att Ungern skulle sända tillbaka alla östtyskar och krävde nu ett möte om frågan. Motvilligt flög Horn till Berlin.
I Berlin möttes han av politbyråmedlemmen Günter Mittag och utrikesminister Oskar Fischer som Horn hade ett mycket dåligt förhållande till sedan ett möte några veckor tidigare i FN-huset i New York, då Fischer bl.a. påstått att västerländska agenter hade drogat de östtyskar som inte ville återvända till DDR, något som Horn besvarade med att kalla honom för träskalle. Mångordigt framförde Fischer DDR:s välbekanta hållning att östtyskarna skulle återföras till DDR, något han också trodde att östtyska åklagare kunde övertala dem till. Då Horn framförde Ungerns beslut om att öppna gränsen för östtyskarna blev Fischer bestört. Han betecknade det som ett förräderi och utpressningsförsök och krävde att Ungern skulle ta tillbaka sitt beslut (som han kallade ”förslag”), vilket Horn avvisade. Därefter önskade Mittag att Ungern lät DDR sända representanter dit för att tala med östtyskarna. Enligt Horn var det OK, men att detta i så fall var på eget ansvar och utan någon garanti för att inget skulle kunna hända dem. (Senare, när dessa representanter kom till lägren i Ungern, körde östtyskarna också ut dem.)
Den 8 och 9 september krävde först Fischer och sedan Honecker att Ungern skulle ändra sitt beslut, vilket Ungern bestämt avvisade. Den 9 september informerades Sovjetunionen om vad som förestod; utrikesminister Horn antog att Michail Gorbatjov och utrikesminister Sjevardnadze skulle ha stött Ungerns beslut om de deltagit i diskussionen. Kl 19 på lördagskvällen den 10 september kunde Horn i TV:s veckomagasin ”A Hét” (Veckan) till slut tillkännage nyheten om gränsöppningen, en nyhet som den ungerska nyhetsbyrån MTI samtidigt spred över världen. Enligt Horn var TV-huset belägrat av journalister – via bakvägar tog han sig in i TV-huset till sändningsstudion – men eftersom den österrikiska TV:ns Ungernkorrespondent ändå hade lyckats komma in i huset gav Horn honom den första intervjun efter sändningen. Genomslaget i internationella medier blev enormt. TV-team från hela världen bevakade östtyskarnas väg, där karnevalsstämning rådde, mot den österrikiska gränsen. Nyhetsstoffet räckte för dygnet runt-sändningar. Ungern, ungerska utrikesdepartementet och Gyula Horn fick beröm i västtysk press, medan dess östtyska motsvarigheter öste galla över tilldragelsen.
Gränsöppningen den 10 september erbjöd ingen återvändo – uppenbarligen innebar den ett avgörande steg mot DDR:s sammanbrott och Berlinmurens fall i november. Gränsöppningens psykologiska betydelse för stämningarna i resten av östblocket är också tänkvärd. Åtminstone indirekt kan gränsöppningen ha bidragit till de lyckade folkresningarna mot enpartistyret i Tjeckoslovakien och Rumänien senare under hösten.
En tillbakablick på järnridåns fall så här 25 år efteråt påminner oss inte bara om vad som hände och hur det gick till utan också om de som agerade för att möjliggöra den, deras resonemang och bevekelsegrunder. Det var mycket länge sedan det i Sverige talades om Ungerns roll för att öppna järnridån och dess betydelse för att östblocket föll samman. Varför? Kanske ligger Ungern för långt bort från Sverige? Kanske skapar språket avstånd? Kanske är de som jag lyft fram här inte några som vi i Sverige gärna vill tilldela någon viktig roll? Oavsett vilket, så anser jag att den gränsöppning som Ungern tog initiativet till och de resultat som den medförde är Ungerns kanske viktigaste bidrag till historien efter andra världskriget och något som både landet och alla ungrare borde känna stolthet över.
Med tanke på hur Ungern idag brukar beskrivas i svenska medier är det också tänkvärt att fundera över hur dagens ungerska regering hade agerat i en motsvarande situation, vilka överväganden den hade gjort och vilka lojaliteter den hade tagit hänsyn till. Det vore även intressant att jämföra hur Ungerns politiska ledning idag resonerar med hur samma människor formulerade sig för 25 år sedan, men en sådan jämförelse kräver sitt eget utrymme.
Fotnot: De delar av min redogörelse där Gyula Horns agerande behandlas bygger på hans egen berättelse.