När jag i våras besökte Georgien hamnade jag i Borzjomi, det kanske vackraste landskap jag någonsin har upplevt. Det var som ett levande lantbruksmuseum. Man plöjde med oxar medan kossor och annat gick omkring fritt och betade, “uthängnade” från odlingsmarken. De betade kullarna lyste vårgröna, men på de branta bergen i fonden stod skogen mörk och bildade kontrast mot de ännu snöklädda topparna i fjärran. Körsbärsträd och gullvivor blommade. Livet lekte.
Borzjomi är annars berömt för sitt mineralvatten, vars smak enligt min mening så att säga vinner i längden. Någon har sagt att om man löste upp pansarkryssaren Potjomkin i Aralsjöns mineralmättade vatten skulle man få en smak som påminner om mineralvattnet från Borzjomi. Jag har alltid undrat var detta välkända vatten kommer ifrån. Nu fick jag se. Längs järnvägen på andra sidan den slingrande älven låg Mineralvattenfabrik nummer 1, vars oromantiska namn väl fångar dess utseende. Men jag kunde också konstatera att det lokala vattnet ute i skogen smakade alldeles förträffligt, fritt från salt och metaller.
Vistelsen i Georgien var dock ingen nöjesresa. Jag var där för att skaffa mig en uppfattning om landets skogar och skogsbruk. Snabbt kunde jag konstatera att skogsbruket i Georgien skiljer sig en hel del från det svenska. All skog är offentlig egendom och den avverkning som förekommer sker till största delen genom gallring. Mycket virke konsumeras lokalt som brännved och byggnadsvirke, men en del exporteras också till Turkiet och ger värdefulla valutainkomster.
En hel del virke avverkas dock utan tillstånd.
Lokalbefolkningen respekterar inte alltid de regler som skogsvårdsstyrelsen har satt upp. Många bondsågar var synliga i Borzjomi och andra för en mera diskret tillvaro i uthus och garage. Det är lätt att föreställa sig hur larmet går i byn när skogsinspektören siktas och hur en inspektör kan tvingas eller bringas att se mellan fingrarna med ett traditionellt virkesfång så länge det sköts diskret och inte orsakar betydande erosion eller andra skador.
Men den olovliga skogsavverkningen kan också vara av ett annat och politiskt mera känsligt slag. Här är det nödvändigt att göra en skogspolitisk återblick innan vi går vidare.
Efter Sovjetunionens fall har Georgiens skogspolitik utvecklats i vida svängar. Inledningsvis fortsatte man på ungefär samma som tidigare. Sedan Sjevardnadze avgått år 2003 inleddes en reformprocess med stöd av Världsbanken. Liksom på andra ställen i Sovjetunionen hade man i Georgien länge haft en statlig skogsindelningsmyndighet som inventerade skog och utarbetade områdesvisa skogsbruksplaner,vilka efter formellt godkännande infogades i den övergripande ekonomiska planeringen. Detta hårt regelstyrda statliga monopol monterades nu ned och ersattes med konsultföretag. En ny skogsinventering började genomföras med modern digital flygbildsteknik samtidigt som ett nytt regelverk och kontrollsystem utvecklades. Tanken var att behålla skogsmarken i statlig ägo men sätta bort skogsskötseln på entreprenad.
Plötsligt, år 2007, fick dock regeringen andra idéer. Världsbanksprojektet avbröts tvärt och anklagades för korruption. Generaldirektören för Skogsstyrelsen flydde till Tyskland för att undvika arrest. Den ekonomiskt mest attraktiva skogen sattes bort på 20-åriga entreprenadkontrakt. Det nya regelsystemet var inte färdigt men regeringen menade att det inte behövdes eftersom marknadskrafterna skulle styra skogsbruket i önskvärd riktning.
Med den nya regeringen år 2013 vände vinden åter en gång. Världsbankprojektet befanns nu efter vederbörlig domstolsprocess vara fritt från korruption och den forne generaldirektören återinsattes. Från Tyskland och Österrike hade han med sig idén att låta ett vinstdrivande statligt bolag svara för skötseln av all skogsmark. Med svenska ord skulle man kunna säga att Skogsstyrelsen nu vill utvecklas till ett Domänverk.
De 20-åriga koncessioner som den tidigare regeringen etablerade finns dock kvar och Georgien upplever därför ett slags skoglig personlighetsklyvning. Den statliga skogsmyndigheten har ett starkt intresse av att ta över koncessionerna och det är svårt att se hur den gamla och den nya skogspolitiken skall kunna samexistera.
Det är här den mera industriella olagliga skogsavverkningen kommer in. Det sägs i statliga kretsar att företagen som driver skötselkoncessionerna köper olovligt avverkade träd från kringliggande marker och säljer dem vidare inom ramen för sin egen kvot. Jag misstänker att staten kommer att granska koncessionernas verksamhet mycket noggrant för att finna skäl att bryta kontrakten.
När jag skriver detta nås jag av nyheten att Georgiens miljöminister har avskedats. Hon var den tionde miljöministern sedan 2004. Georgiens miljöpolitik är ännu inte stabil.
Sista kvällen i Tbilisi går för mig själv och strosar. Högt över staden tronar fosterlandsmodern Kartlis Deda, en 20 meter hög kvinna i aluminium som är det mest synliga minnet av Georgiens tid som Sovjetrepublik. Hon har tagit över stadens beskydd från den närbelägna gamla fästningen Nariqala som därmed är fri att ägna sig åt turisterna. Hukande bland sympatiska gamla hus och kyrkor för att undgå hennes blickar letar jag mig upp för den branta sluttningen tills jag når det bergskrön där hon fattat posto.
Här stannar jag en stund för att hämta andan. Utsikten är magnifik. Staden är märkvärdigt förskonad från sovjetiska paradbyggnader men sentida härskare har lämnat lätt synliga bidrag. Kanske har de velat gottgöra staden för århundraden av försummelse, då den höga bergsryggen där jag nu står tycks ha dragit till sig spektakulära paradbyggena.
De sentida härskarna har också rensat landet från ryska gatuskyltar. Jag har dock inga problem att kommunicera på ryska och bland skogsfolket i Borzjomi talas inget annat främmande språk. Ryska turister är välkomna i Georgien.
Men i dalgången bakom ryggen på den stränga sovjetiska Fosterlandsmodern, där ligger den botaniska trädgården och där får skälen frid. Här, i skydd av den lummiga och mestadels osystematiska vegetationen, finner man förälskade par och folk som går i egna tankar. Den botaniska trädgården är en oas, något som i mitt tycke väl uppväger dess skakiga vetenskapliga meriter. Enligt en dam jag talade med har den dock finansiella problem. Staden vill inte längre köpa lokalt producerade plantor; den föredrar importerade plantor till mer konkurrenskraftiga priser. Jag hoppas innerligt att den botaniska trädgården får möjlighet att fortsätta sin charmigt negligerade tillvaro.
Det är lätt att tycka om Georgien. Det känns som om solen alltid kommer att skina där.