Anteckningarna från mina besök i Moldova i april 1992 och maj 2014 är märkligt lika. För 22 år sen stod jag tillsammans med Nadja Kevidir i byn Gura-Bykuluj på floden Dnestrs västra strand. Vi tittade på hålen i hennes hus efter tre pansarvärnsprojektiler som skjutits från den transnistriska sidan några timmar tidigare. Nyss hade jag några kilometer bort i Bender hukat i en skyttegrav för krypskyttarna som kontrollerade omnejden från höghusen. Dagen efteråt intervjuade jag Moldovas premiärminister Valeriu Muravschi. Så här citerade jag honom i Svenska Dagbladet:
– Vi vet att utbrytarna på östra Dnestrstranden har en idé om att samverka med de intilliggande regionerna i Ukraina och till och med Krim för att kunna diktera sina villkor för Ukraina.
Muravschi berättade att han tidigare under dagen träffat ledare från Transnistrien.
– Vi skrev under ett protokoll om eld upphör. Men så får vi på den centrala televisionen från Moskva höra att Moldova ställt ett nytt ultimatum. Fem minuter senare ringer Dnestrsidan oss och säger med hänvisning till detta nej till vår överenskommelse. Men det var inget nytt ultimatum vi skickat över per telefax. Det var just vårt gemensamma protokoll.
Den transnistriska omsvängningen sammanföll med att den ryske vicepresidenten kom på besök. När han ett par dar senare framträdde inför sitt eget parlament i Moskva
sa han att det var moldoviska terrorister som låg bakom våldet. Han hävdade att det var Rysslands plikt att skydda ryska medborgare på vilket territorium de än befinner sig.
Rött – det autonoma Gagauzien
(källa: www.nonformality.org)
På Segerdagen den 9 maj i år höll Rysslands förste vice premiärminister Dmitrij Rogozin ett tal med liknande innehåll i Transnistriens huvudstad Tiraspol. Trots att jag fått en officiell pressackreditering i Transnistrien sa man plötsligt nej till alla officiella intervjuer med hänvisning till ”en ny situation”. När jag protesterade svarade utrikesministeriets talesman ”Vi förstår er mycket väl. Vi önskar er allt gott.”
Detta hände alltså två månader efter Rysslands annektering av Krim och bara några dagar efter att mer än 40 personer blivit innebrända i Odesa i samband med ett framprovocerat gatuslagsmål. Det var de platser i Ukraina som premiärminister Muravschi redan 22 år tidigare förknippat med att regionen Transnistrien utropat sig som självständigt från Moldova. Transnistrierna fick då liksom regeringsmotståndarna i östra Ukraina i dag sina vapen från ryska förråd. Det fanns och finns en rysk armébas i Transnistrien vars befälhavare uttalade sitt stöd för separatisterna. Då som nu fanns ryska officerare som rådgivare i bakgrunden.
Därför är det inte konstigt att det i dag i skuggan av lönnkriget i Ukraina råder en nervös stämning i Moldova inklusive i Transnistrien.
För mer än tusen år sen när Dnestr var den viktigaste transportleden i regionen byggdes några kloster vid eller nära floden. De utgör en framträdande del av kulturarvet men besöks också av många på grund av den vackra naturen runt dem. Franciscus skulle ha känt sig hemma bland fågelsången kring dem fast kanske inte med att exotiska duvor och svanar trängs i små burar på det av pilgrimer flitigt besökta Saharna.
Ensligt beläget i en skog på en höjd över floden i norra Transnistrien hittar jag Johannes Döparens kloster som grundades så sent som 2003. Det är inrymt i ett förfallet pionjärläger från Sovjettiden. Från en utskjutande klippa ser man byn nedanför vid själva flodstranden. Den ligger i radioskugga och husen saknar varje form av TV-antenner. Uppe vid klostret skvallrar bara ett krucifix vid infarten, en ställning med klockor under träden och grunden till en ny kyrka om att det inte längre är Lenins barn som vistas här. Ingen av de femton munkar som flyttat in hade tidigare varit kyrkans tjänare. Zosima som visar mig runt var rörmokare.
När vi passerar munken som säljer pappersikoner till besökarna får jag veta att han heter Nikon. ”Som kameran”, ler Zosima.
Den 7 juli som är klostrets egen helgdag utspisades sist 800 tillresande besökare med hjälp av ett militärt soppkök. Än så länge producerar klostret själv inget annat än honung från sina egna kupor. Munkarna är i hög grad beroende av frivilliga gåvor.
”Gud ger vad han anser att människan behöver. Han tycker absolut inte att vi behöver för mycket”, säger Zosima och ser inte helt belåten ut.
(foto: Torgny Hinnemo)
Att pengar till klostret skänks från både Transnistrien, Moldova och den del av Ukraina som sträcker sig mot Odesa säger något om den kulturella samhörigheten. (Ukrainas president Porosjenko är för övrigt född nära Odesa och flyttade under skolåren med sina föräldar till Bender i Moldova.) Det är ett område där det efter att Ryssland för 200 år sedan trängt ut de tidigare turkiska härskarna talas många språk, främst rumänska, ukrainska, jiddisch, gagauziska (ett turkiskt språk),romani, ryska, tyska, grekiska och armeniska. Bortsett från judarna har de flesta traditionellt tillhört någon del av den ortodoxa kyrkan.
– Det är värdefullt att vi kan visa upp så många kulturer, säger Veaceslav Cunev som är ordförande för den moldoviska IT-branschens samarbetsorganisation. Han ser i dag större möjligheter för sitt land att tjäna pengar på turism än på högteknologi.
Efter att ha levt sida vid sida i tvåhundra år har kulturerna påverkat varandra men man har tvistat om huruvida man står närmast Ryssland eller Rumänien. Att dagens diskussion var lika aktuell för 80 år sen framgår exempelvis av reseskildringen ”Bessarabia and beyond ” från 1935 av den brittiske journalisten Henry Baerlein.
När Sovjetunionen kring 1990 gick mot sin upplösning växte spänningarna. En del av Moldovas rumänskspråkiga majoritet förespråkade att man skulle gå samman med Rumänien dit en stor del av territoriet hört fram till andra världskriget. Motsättningarna förvärrades av att Moskva via sitt språkrör, tidningen Pravda, men faktiskt också genom uttalanden av president Gorbatjov satte likhetstecken mellan moldovisk och baltisk nationalism och fascism. Då utropade sig den gagauziska befolkningen i söder sig som självständig. Med stöd från omvärlden fick den också senare autonomi inom Moldova.
Transnistrien, där det blev krig, skiljer sig däremot inte markant från resten av Moldova ur etnisk och språklig synpunkt. Den enskilt största gruppen var även här den rumänskspråkiga medan ryskan och ukrainskan har en stark ställning också i Moldovas näst största stad Bălți (som inte ligger i Transnistrien). Avgörande blev i stället att större delen av Moldovas industriproduktion hade lokaliserats hit. Precis som Janukovitj och andra oligarker insåg vilken ekonomisk makt de kunde få om Ukraina blev en egen stat spelade Transnistriens ekonomiska elit en betydande roll vid separationen från Moldova.
Den viktigaste ekonomiska aktören jämte ett stålverk blev koncernen Sheriff som fick sitt namn av att den grundades av två polischefer. De har placerat en stor del av tillgångarna på brittiska Jungfruöarna och en av dem avgick för ett par år sen och lämnade Transnistrien. Medan en majoritet av Transnistriens befolkning tycks föredra att regionen blir en del av Ryssland vill affärseliten ha full suveränitet om än med nära band till Ryssland. En stor del av exporten har nämligen gått till EU via Moldova. Nu har Ryssland emellertid tröttnat på att subventionera Transnistriens socialbudget och krävt att dess export styrs om till Ryssland.
Eftersom Transnistrien inte gränsar till Ryssland är det tveksamt om Moskva är intresserat av en anslutning, åtminstone just nu. Här finns också en svag punkt – Transnistrien får sin olja från Ryssland via Ukraina. Men Rysslands starka grepp är nog för att skapa oro i både Ukraina och Moldova. Det senare har redan straffats för sitt färska EU-avtal genom ryska handelssanktioner och en ytterligare försvagad ekonomi kan fälla den redan måttligt populära regeringskoalitionen vid parlamentsvalet i november.