Jag roade mig med att kolla igenom några gamla tweets jag skickade ut 22-23 februari 2014, när Ukrainas dåvarande president Viktor Janukovytj flytt, en interimsregering var på väg att bildas och det rådde segerstämning bland aktivisterna på Självständighetstorget.

I en snabb jämförelse med situationen efter den sedermera kapsejsade orangea revolutionen 2004 noterade jag att aktivisterna denna gång tycktes mindre benägna att sätta sin tillit till enskilda politiska ledare. Det fanns en förståelse för behovet av att stävja maktmissbruk och korruption, inte genom att bara lämna över initiativet till oppositionspolitiker som påstår sig stå för protestens värderingar utan genom en aktiv medborgarposition gentemot politiker och tjänstemän. I kölvattnet efter de orangea ledarnas svek fanns en utbredd skepsis, som jag själv ofta stötte på i Kyiv och i västra Ukraina bara ett halvår innan Euromajdan, mot det ukrainska samhällets vilja och förmåga till massmobilisering mot den alltmer auktoritära och korrupta Janukovytjregimen.

Nu hade många ukrainare på kort tid lyckats gå från en nattsvart cynism till en aktiv medborgarposition. Det fanns en beslutsamhet att inte än en gång låta möjligheten till förändring dunsta bort genom elituppgörelser mellan nya och gamla oligarkiska nätverk och särintressen.

Med Rysslands annektering av Krim och den snabbt eskalerande Rysslandsstödda väpnade separatismen i Donbasregionen i östra Ukraina kom fokus dock nästan omgående att förflyttas från problemen kring demokrati, rättsstat och medborgarinflytande till frågan om hur Ukraina ska kunna säkra sin självständighet och överleva som stat. Den ukrainska statsmaktens, och inte minst dess försvarsmakts, svaghet kom i dagen efter många års korruption och underlåtenhetssynder. När allmänheten samlade in pengar till utrustning och proviant för den framimproviserade armén och uppmärksamheten var riktad mot det storpolitiska spelet kring Krim och händelseutvecklingen i Donbas kom andra prioriteringar sakta göra sig gällande.

Beslut som hade varit svåra att fatta i slutet av februari kom att accepteras och till och med mötas med entusiasm – som exempel kan nämnas utnämningen av Ihor Kolomojs’kyj till guvernör i Dnipropetrovs’k och den popularitet den resursstarke och handlingskraftige oligarken snabbt kom att åtnjuta bland många ukrainare. Även om det efter februari hela tiden funnits aktivister som sökt upprätthålla medborgarkontrollen gentemot myndigheter på olika områden kom hotet mot självständigheten och statens territoriella integritet att ställa frågorna om systemförändring i skymundan. Man kan föreställa sig att det inte bara är i Moskva som det finns aktörer som gläds åt detta.

Valet 25 maj 2014 av oligarken och långvarige toppolitikern Petro Porosjenko till president redan i första valomgången ska sannolikt ses mot denna bakgrund. Det kan tyckas märkligt att ett samhälle som under flera månader med stor intelligens, kreativitet och organisationsförmåga kunnat mobilisera omfattande resurser röstar på en person som, åtminstone i ytligare strukturell mening, tillhör liknande politiska, finansiella och administrativa elitnätverk som den tidigare regimen. För att uttrycka det lite drastiskt fryser man ändan av sig i tre månader, trotsar köld och till och med kulor, för att sedan rösta på chokladkungen.

Förklaringen till Porosjenkos seger ligger inte bara i dennes starka finansiella resurser för valkampanj och politisk reklam eller i att han uppfattas som mindre befläckad än t.ex. främsta motkandidaten Julija Tymosjenko (vars resurser knappast är mindre). Den ligger heller inte i att valet inte kunde genomföras på det av Ryssland annekterade Krim och bara i begränsad utsträckning i inbördeskrigets Donets’k och Luhans’k (15.4% respektive 38.9% valdeltagande). Denna faktor bidrog förmodligen till att Porosjenko vann redan i första valomgången, men det är osannolikt att någon hade haft en chans mot honom i en andra och avgörande valomgång.

Viktiga faktorer var i stället sannolikt dels det behov många ukrainare kände av att välja en legitim president redan i första valomgången för att undvika ytterligare tre veckors ovisshet i den situation som råder i Donbas, och dels att Porosjenko uppfattades som den trovärdigaste kandidaten för att både försvara och upprätthålla ukrainsk suveränitet och kunna genomföra förhandlingar med den ryska sidan.

Det hindrar inte att man kan ställa relevanta frågor om det ukrainska samhällets förmåga att omsätta sitt framgångsrika upprorskapital i långsiktig social organisering och institutionsbygge, men man bör inte glömma bort att det denna gång fanns yttre faktorer som försköt fokus och gav öppningar för gamla strukturer att återfödas.

Det är fortfarande en öppen fråga hur den nya presidenten i den situation som råder kommer att hantera de förändringskrav som kom med revolutionen. Porosjenkos tal vid sin installationsceremoni i parlamentet 7 juni, som genomgående mottogs mycket positivt i sociala medier, knöt an till det som aktivisterna kallar Värdighetens revolution och betonade Ukrainas europeiska färdriktning och kampen mot korruptionen, och förespråkade nyval till det parlament vars nuvarande uppsättning i januari 2014 röstat igenom de frihetsbegränsande lagar som blev startskottet för de våldsamma konfrontationerna mellan aktivister och polis. Man uppskattade även hans starka betoning av Ukrainas territoriella integritet och ställningstagande för en reformerad enhetstat och mot federalism (en idé som inte tycks ha något omfattande stöd utanför Donbas, och det området utlovades i talet förutom lokalval också garantier för fri användning av ryska språket och respekt för sina minnespolitiska särdrag).

Det finns dock orosmoln på horisonten kring hur den nya presidenten och hans politiska allierade tänker hantera sitt maktinnehav. Inte minns visade valet till Kyivs stadsfullmäktige hur Porosjenkos allierade i Vitalij Klytjkos UDAR, som blev överlägset största parti med 40.3% av rösterna, i sina partilistor fört fram flera kandidater som förknippas med den förre borgmästaren Tjernovets’kyjs djupt korrumperade styre. Vi bör komma ihåg att Porosjenkos väg till presidentposten kraftigt underlättades när Klytjko valde att avstå från att kandidera i presidentvalet för att i stället söka bli borgmästare i Kyiv (vilket han blev). Utan att gå alltför långt in på det spåret anses både Porosjenko och Klytjko ha goda förbindelser med oligarken Dmytro Firtasj som tjänat en förmögenhet som mellanhand för försäljning av rysk gas till Ukraina och som av FBI nu är misstänkt för ekonomisk brottslighet. Oegentligheter i samband med rösträkningen ska också ha förekommit när valkommissionen till en början försökte hävda att Demokratisk allians, ett av partierna med rötter i Majdan, inte klarat 3%-spärren.

Presidentens utnämningspolitik har redan väckt frågor, t.ex. valet av en tidigare rådgivare till Tjernovets’kyj som chef för administrationen av företag och organisationer knutna till de högsta statsorganen. Gårdagens val av mediamagnaten Borys Lozjkin, som anses ha starkt bidragit till ryska språkets dominans på tidningsmarknaden, till chef för presidentadministrationen noterades med oro av ukrainska språkaktivister. Dessutom ifrågasätts den nye presidentens beslut att inte göra sig av med sin TV-station Kanal 5, trots att han lovat att sälja andra delar av sitt affärsimperium.

Åtskilliga bekanta namn ur de oligarkiska nätverken kring förre presidentens nu kraftigt försvagade Regionparti dök upp på festligheterna i samband med presidentinstallationen. Pessimister i sociala medier drog snabbt slutsatsen att vad vi ser är hur den ukrainska oligarkiska pluralismen efter att ha lyckats göra sig av med Janukovytj och dennes allt mer tilltagande koncentration av pengar och makt till sin egen familj återkommit till makten med en långt mer presentabel, intelligent och t.o.m. engelsktalande president som ledare. Nu är det för tidigt att dra en så radikal (och konspiratorisk) slutsats, men mycket lite tyder på annat än att de snåriga oligarkiska nätverken – studiet av vilka utgör något av en motsvarighet till kremlologin i fallet Ryssland – kommer att fortsätta vara ett definierande inslag i den ukrainska politiken både som plånbok och kadersmedja.

Det innebär inte att allt förblir som det var under Janukovytj och att revolutionen var förgäves, men ukrainska demokratiaktivister bör, även när kanonerna dundrar i öst, komma ihåg läxan från den orangea revolutionen och inte ge alltför mycket förtroendekapital till politiska ledare framvuxna ur det gamla systemet.