Det lågintensiva krig som nu pågått i Ukraina i tre månader har väckt oro i både Europa och de forna Sovjetrepublikerna i Asien. Räddast av alla är nog moldovierna. Förutom att de bor grannar med Ukraina finns här alla förutsättningar för en utveckling som liknar den i östra Ukraina.
I taxin från flygplatsen in till Chişinău frågade jag häromveckan chauffören om han var rädd att samma ska hända i Moldova som i Ukraina. ”Självklart”, svarade han.
Två familjer i samma bostadshus kan ha helt olika uppfattningar om vad som händer i världen beroende på vilka TV-kanaler de tittar på. Men jag möter också syskon och gifta par som träter om Rysslands roll i Ukraina. Mer än var tredje invånare i Moldova tar avstånd från revolutionen på Majdan.
Det människor är rädda för är att infiltratörer liksom på Krim och i östra Ukraina ska dyka upp från ingenstans och utnyttja de spänningar som finns
i den unga mångkulturella staten. En lokal källa med insyn i säkerhetstjänsten säger att den redan har identifierat ett minde nätverk i den sydliga regionen Gagauzien som kan fungera som verktyg för Ryssland och att några polismän har omplacerats.
Rött – det autonoma Gagauzien
(källa: www.nonformality.org)
Därutöver har Moldova ett ”eget Krim” i form av Transnistrien som sedan ett inbördeskrig 1992 står utanför centralregeringens kontroll. Det skyddas av ca 1 500 ryska soldater, en rest av den sovjetiska bas som upprättades här 1956. Av soldaterna har 350 ställning som fredsbevarande styrka. Härifrån skulle väpnade grupper som de som håller Slovjansk i östra Ukraina kunna utrustas för att dyka upp både i Moldova och angränsande delar av Ukraina, det är vad man säger mig överallt.
När jag nyligen besökte Transnistrien i fyra dar var läget spänt. Huvudtalare i huvudstaden Tiraspol när segern över Nazityskland firades den 9 maj var den vice ryske premiärministern Dmitrij Rogozin som har särskilt ansvar för Rysslands försvarsindustri. I sitt tal lovade han ett starkt stöd till Transnistrien. Han sa också att de som då nyss bränts inne i ett fackföreningshus i ukrainska Odesa hade kämpat mot fascismen. Rogozin finns på EU:s och USA:s svarta lista efter annekteringen av Krim men kunde obehindrat flyga till Chişinău (på som det hette ”privat besök”) för att därifrån fortsätta med bil till Transnistrien. Under återresan beslagtog Moldovas säkerhetstjänst däremot i hans bagage ett upprop för Transnistriens anslutning till Ryssland med flera tusen namnunderskrifter.
I Ukraina började turbulensen när den dåvarande presidenten Janukovitj i november förra året plötsligt backade från ett nästan färdigt associeringsavtal med EU. Moldovas regering har däremot fullföljt förhandlingarna och meningen är att avtalet ska undertecknas den 27 juni. Men därmed är det inte självklart att det kommer att träda i kraft.
När kommunisterna tvingades lämna ifrån sig regeringsmakten för fyra år sen fanns ett massivt stöd för den nya ministärens EU-vänliga politik. Korruptionsaffärer och samarbetssvårigheter har emellertid urholkat förtroendet för regeringskoalitionen. En undersökning publicerad i början av året visade att nu bara 44 procent av de tillfrågade föredrar associering med EU. Nästan lika många, 40 procent, vill att landet går med i den Rysslandsledda tullunionen. En annan undersökning visar att kommunisterna skulle få 40 procent av rösterna om det vore val i dag. Men mycket kan hända före nästa val som är planerat till den 30 november.
I Moldova liksom i Ukraina håller oligarker i trådarna till politiken (se tidigare inlägg). I Transparency Internationals korruptionsindex hamnade Moldova förra året på 102:a plats bland 175 länder. Liksom i Ukraina gör staten en del affärer som ser märkliga ut i ljuset av landets allmänna politik. Ett exempel var när driften av flygplatsen i huvudstaden Chişinău i höstas i en sluten upphandling arrenderades ut på 49 år till företaget Komaks som kontrolleras av ryska oligarker med goda relationer till president Putin. Handeln med omvärlden har i många år varit ett problem för Moldova på grund av både ryska sanktioner och korruption inom tullen i grannstaterna Rumänien och Ukraina. Hemlighetsmakeriet kring flygplatsavtalet gör därför att det betraktas med stor misstänksamhet i samhället.
Just nu när högsäsongen börjar drabbas Moldovas turistnäring av ett inkomstbortfall eftersom de ukrainska gästerna verkar utebli i år.
Spekulationerna om när provokatörer skulle anse att det är rätt tid att agera handlar dock om hösten. Det kan bli en hätsk debatt i parlamentet när det blir dags att ratificera avtalet med EU. Regeringskoalitionens majoritet är bräcklig och den förloras om några få ledamöter lägger ner sina röster. Ett hot mot deras privata affärer kan räcka till för att övertyga dem.
Ett annat tillfälle kan vara det parlamentsval som är planerat till 30 november. Valet 2009 följdes av kravaller som utlösts av anklagelser mot kommunisterna om valfusk. I år väntas båda blocken försöka manipulera valet eftersom det väger jämnt och mycket står på spel. Om den nuvarande koalitionen förlorar regeringsmakten kommer flera företrädare sannolikt också att berövas en del av sina affärsimperier av den nya regimen. Så om den sittande regeringen utropas till segrare med en lätt majoritet skulle det kunna vara ett lämpligt tillfälle att utnyttja protester mot valfusk för att iscensätta en moldovisk revolution mot EU. I själva verket har höstens valrörelse redan börjat: Att få den starke mannen i en mindre moldovisk tätort att rekommendera invånarna att rösta för ett visst parti kostar just nu omkring 500 euro.
Om regeringen trots allt får sitta kvar efter valet väntar andra hinder. En logisk fortsättning på ett associationsavtal är en ansökan om fullvärdigt medlemskap i EU. I mest gynnsamma fall skulle en sån ansökan kunna lämnas in om två år. Men EU kan inte lyfta in en militär konflikt i unionen. Därför har de nästan stillastående förhandlingarna mellan Moldova och Transnistrien nu hamnat under tidspress. Antingen måste Transnistrien acceptera att följa med Moldova in i EU i en eller annan form eller så måste Moldova acceptera att Transnistrien går sin egen väg.
När konflikten kring Transnistrien, som har en halv miljon invånare, uppstod i början av 1990-talet handlade den formellt om ryskans och rumänskans ställning. Båda språken förekommer dock som modersmål i såväl Transnistrien som övriga Moldova. En avgörande politisk roll spelade därför affärsintressena även i Transnistrien. Utbrytarregionens förste president, Igor Smirnov, hade genom en karriär som börjat hemma i Ryssland och fortsatt via Ukraina hamnat som direktör för ett företag i Transnistrien. Under hans styre fick Sheriff, ett företagsimperium som grundats med två polischefer som förgrundsfigurer, avsevärda tullprivilegier. Den gamla sovjetiska armébasen kom att få en politisk roll genom att garnisonschefen uttalade stöd för utbrytarna som också fick vapen härifrån.
Drygt 20 år senare lever många transnistrier fattigt men i genomsnitt ändå något bättre än moldovierna tack vare ryska subventioner. Den generation som vuxit upp under de senaste 20 åren känner inget annat fosterland än Transnistrien. Den affärspolitiska eliten vill se Transnistrien som en oberoende stat med nära band till Ryssland. Fast en betydande del av exporten går till EU-länder. ”Vanligt folk” föraktar däremot sina ledare liksom man gör i Moldova och bland dem finns ett starkt stöd för anslutning till Ryssland (trots att man inte har en gemensam gräns).
Med Rysslands nuvarande engagemang torde det vara svårt att locka Transnistrien till en fortsatt samexistens med Moldova såvida inte EU har något att erbjuda. Nästa samtalsrunda mellan Moldova, Transnistrien, Ryssland, Ukraina och OSSE samt med EU och USA som observatörer äger rum i Wien 5-6 juni. Ingen väntar sig något substantiellt av mötet men möjligen en signal om huruvida stormakternas motsättningar kring Ukraina nu också omfattar Moldova.
Jag träffar Veaceslav Kunev som är ordförande för de moldoviska IT-företagens samarbetsorganisation. Han säger att associationsavtalet med EU i sig inte hjälper branschen.
– Framgång förutsätter talang, teknologi och tolerans. Talanger har vi, den teknologiska utvecklingen stannade av med Sovjets upplösning men det värsta är bristen på tolerans i vårt samhälle, säger Kunev.
– Talangfulla människor har både olika bakgrund och sätt att vara och kan bara fungera i en tolerant miljö. Därför lyckas vi inte behålla dem inom landet trots att vår bransch i dag betalar de högsta lönerna. Därför innebär närmandet till EU en nackdel för oss eftersom det nu blir ännu lättare att flytta. Men jag hoppas att EU:s inflytande på sikt ska leda till mindre korruption och allmänt bättre levnadsförhållanden. Och förståelse för hur värdefullt det är att vi har så många kulturer inom landet.
Det där sista har jag funderat över under mina resor kors och tvärs genom Moldova. På de flesta ställen berättar man hur omöjligt det är att få ett land med flera språk och etniska grupper att fungera som en nation. Ja, det händer till och med att rumänskspråkiga i en by tycker att rumäner i en annan by är av en konstig sort. Ändå finns otvetydiga band mellan de flesta människor i Moldova och Transnistrien. När jag häromdan frågade en deputerad i Transnistriens parlament om han gillar moldovisk folkmusik fick jag det väntade svaret:
– Ja, det är klart. Det här är trots allt Moldova!
Och så har vi det här med alkoholen. Viner från de bästa vinhusen i Moldova finns naturligtvis på menyn på restauranger i Tiraspol och brandy av märket Kvint (som ägs av transnistriska Sheriff) serveras i Chişinău. Faktiskt såg jag dem alla dela monter på en vinmässa i Stockholm häromåret. Så nog skulle människorna i Moldova inklusive Transnistrien kunna leva i endräkt om inte makthungriga stater i omgivningen blåser upp motsättningar mellan språken.