Många blev upprörda när Carl Bildt 2008 liknade Rysslands krig mot Georgien med Hitlers annekterande av Sudetenland. Och än större blev upprördheten när han i Krim-krisen (någon som minns den?) liknade Janukovytj med Quisling – och därmed underförstått Putin med Hitler. Jan Eliasson manade till verbal nedtrappning och dialog.
De som upprörs över att Ryssland idag liknas vid Tyskland på 1930-talet drar sig däremot inte för att likna behandlingen av Ryssland vid kalla krigets slut med den av Tyskland genom Versaillesfreden. Ja att den till och med var värre: Tyskland hade 1919 ovedersägligen förlorat ett krig, medan Ryssland 1991 inte alls hade förlorat det kalla kriget; det hade upphört genom förhandlingar. Och här, menar man, missade väst ett tillfälle att integrera Ryssland i sin gemenskap. I stället för en ny Marshallplan expanderade man NATO inpå Rysslands gränser och gav reaktionärer och revanschister vatten på sin kvarn.
Denna historieskrivning – accepterad på många håll i väst – är falsk. Låt mig ta upp påståendena i tur och ordning
1. Hur tog det kalla kriget slut?
Det kalla krigets slut var i själva verket slutet på en ideologisk konflikt som startade 1918. Sovjetunionen var en i längden omöjlig konstruktion, ekonomiskt och mänskligt. ”Socialismen är avskaffande av rationell ekonomi” sade den liberale ekonomen von Mises. Att den irrationella sovjetekonomin överlevde så länge
berodde på att den fick verka under sådaa abnorma förhållanden där planekonomi fungerar: inbördeskrig, militär upprustning, krig, uppbyggnad av infrastuktur och tung basindustri efter kriget, ny kapprusning inför ett eventuellt tredje världskrig. När Gorbatjov kände sig tvingad att demontera hotbilderna var nederlaget för det planekonomiska/totalitära systemet oundvikligt.
2. Inringades Ryssland av NATO?
Västmakterna, yrvakna efter den oväntade segern, hade inga tankar på att utnyttja tillfället och utvidga NATO för att inringa Ryssland. Tvärtom var den amerikanska linjen efter Sovjetunionens sammanbrott ”Russia first”, gör inget som kan fördärva Rysslands möjligheter att bli demokratiskt. Alliansen var villrådig om sin uppgift, när hotet försvunnit och den ideologiska konflikten likaså. Men det visade sig snart att demokratin och freden fortfarande kunde hotas av auktoritära regimer, såsom fridstörare av typen Milosevic. Alliansens roller under det kalla kriget hade utöver militär avskräckning varit att garantera demokratin i medlemsländerna, hålla fred dem emellan och skapa förutsättningar för en säker ekonomisk utveckling. I ett Europa där latenta nationalistiska och revanschistiska krafter frigjorts fanns det goda motiv för att inte bara behålla NATO utan också ta in nya medlemmar.
Initiativet till utvidgningen kom från de stater som sluppit ur Sovjetunionens maktsfär och inte vågade grunda sin säkerhet på fromma förhoppningar om att Ryssland var på rak väg till demokrati. De ville få en säker förankring i det västliga säkerhetssystemet. OSSE och EU var otillräckliga. OSSE hade inga maktresurser. Inträde i EU var en alltför långsiktig process, och organisationen hade visat sin maktlöshet i Bosnien 1991. Och framför allt: EU innehöll inte USA, och de öst- och centraleuropeiska staterna litade av historiska skäl mer på USA än på de europeiska stormakterna. På våren 1992 förklarade Tjeckoslovakiens, Polens och Ungerns ledare att deras mål var NATO-medlemskap. De framförde till president Clinton sina länders känsla av att leva i ett säkerhetspolitiskt vakuum.
Entusiasmen i väst var ringa. Europeiska NATO-stater var ovilliga att ta bort fokus från det transatlantiska kärnområdet och ta risken att involvera Alliansen i svårförutsebara konflikter i Östeuropa. Många västliga politiker var fångna i kalla krigets intressesfärstänkande, skrev under på de ryska hotföreställningarna och anteciperade ”rättmätiga ryska intressen”.
President Clinton stod inför ett dilemma: skulle han lyssna till de östeuropeiska staternas böner och riskera att äventyra den bräckliga ryska demokratiska utvecklingen? Eller prioritera Ryssland och låta östeuropéerna leva på det bräckliga hoppet? Kriget i Bosnien blev avgörande. Än en gång hade européerna misslyckats med att hålla fred på sin kontinent. ”The reason why we are in Europe is that we don´t trust your ability to mind your own business” sade den pensionerade amerikanske diplomaten John Ausland på en konferens i Oslo 1986. Nu besannades detta en tredje gång. Clinton började fundera på om inte NATO-utvidgning skulle utgöra ett medel att sprida demokrati, hindra konflikter och säkra USA:s närvaro i Europa.
Det tog tid att övervinna ”Russia first”-tanken i administration och kongress. Clinton lyckades kombinera de olika målen. Han var inställd på att få ryssarna att inse att de hade allt att vinna på att grannarna skulle känna sig säkra, att NATO-utvidgningen var en del i skapandet av ett nytt NATO, som inte var en försvarsallians mot Ryssland utan ett medel att stabilisera Europa och hantera nya hot, en fortsättning av Marshallplanen.
För att vinna tid introducerade den amerikanska administrationen Partnerskap för fred (Partnership for Peace, PfP), som kunde tolkas såväl som en ersättning för utvidgningen eller som förberedelser för den. Ryssland som tolkade den på första sättet anslöt sig, och det gjorde med samma motiv Sverige och andra traditionellt alliansfria stater, medan de forna Warszawapaktsmedlemmarna och f d Sovjetrepubliker hoppades att den andra tolkningen skulle vara riktig.
Det blev en lång, osäker och mödosam process, fylld av hopp och besvikelser. 1993 uttalade Jeltsin vid ett möte med Lech Walesa att han inte hade några invändningar mot ett polskt medlemskap i NATO. Det verkade för bra för att vara sant. Det kom också att snabbt dementeras från Moskva, och den ryska propagandan mot ”expansionen” tog fart. Till slut blev den dock kontraproduktiv. Ryssarna försökte skrämma med spöket av att utvidgningen skulle kunna leda till att reaktionära krafter fick makten i Moskva. Det födde tankar i väst att om den ryska demokratin var så bräcklig så var det kanske bäst att säkra upp de stater som ingått i den ryska sfären.
Med mästerligt handlag lyckades Clinton till sist få Jeltsin att de facto acceptera utvidgningen. Hans budskap var att utvidgningen inte syftade till att möta ryska hot utan att stabilisera Europa. Ryssland hade allt att vinna på alliansens kontroll av stater vid dess gränser. I Helsingfors 1996 gav Jeltsin t o m upp försöken att framtvinga ett löfte om att aldrig släppa in före detta sovjetrepubliker i Alliansen.
De stater som åtrådde medlemskap var misstänksamma mot Clintons strävan att vinna Rysslands bifall. De hade historiska erfarenheter av att stormakter gjorde upp över deras huvuden. misstänksamhet i kandidatländerna, framför allt Polen. Polackerna hade motvilligt accepterat erbjudandet om att delta i PfP, som de såg som ett dåligt surrogat och kanske slutet på deras hopp om medlemskap. Ryssarna hoppades att så var fallet, och många i väst delade denna syn. I själva verket blev PfP en succé, ett av de instrument som förde utvidgningsprocessen framåt genom att föra in kandidatländernas försvarsmakter i en västlig samverkan, en påtaglig demonstration av att det kalla kriget var slut och att nya realiteter gällde. Hoppet om att PfP var farstun till NATO ökade.
Det blev alltmer tydligt – särskilt efter Madeleine Albrights utnämning till utrikesminister 1997 att Clinton-administrationen visserligen var angelägen om att upprätta ett strategiskt partnerskap med Ryssland men inte tänkte låta ryssarna bromsa utvidgningsprocessen eller påverka dess innehåll.
Men det rådde delade meningar bland de europeiska medlemstaterna. Franske presidenten Chirac försökte uppskjuta beslutet , men han fick inget stöd av Tysklands Helmut Kohl som befarade att situationen i Ryssland höll på att förvärras med ökande nationalism. Det gällde att handla medan Jeltsin var vid makten och kunde fås att känna att han var med i beslutsprocessen.
Inför Madridmötet blev nu den stora frågan: hur många och vilka? Polen, Tjeckien och Ungern hade kommit att betraktas som självklara; det var de som först i samverkan drivit frågan, och de hade kommit längst i de reformer som krävdes för att kvalificera för medlemskap. Olika medlemmar förordade flera kandidater. Men den amerikanska administrationen såg häri en risk för att det skulle bli svårare att få till stånd en andra utvidgningsomgång och ett ryskt veto mot att ta in f d sovjetrepubliker.
Den amerikanska linjen segrade. Nu återstod att säkra två tredjedels majoritet i den amerikanska senaten. Det gällde att övervinna tvekan hos demokrater, rädda att stöta bort Ryssland och republikaner som befarade att NATO skulle bli en organisation för fredsbevarande operationer, ett andra FN eller OSSE? Att övertyga personer ur dessa flyglar liknade det problem man tidigare haft att på en gång vinna Jeltsin och Walesa.[1]
Med facit i hand ser vi att alla de skräckargument som framfördes av utvidgningens motståndare, om våldsamma ryska motreaktioner och andra katastrofer, kom på skam. Vi kan också konstatera att begränsningen till tre stater 1999 förmodligen var optimal: genom att ytterligare sju medlemmar kom in genom den öppna dörren 2004. Men här har sannolikt 11 september 2001 också spelat in. Denna händelse som av många först troddes innebära att utvidgningen skulle komma av sig – USA skulle få andra prioriteter och behövde ryskt stöd – fick den motsatta effekten. Enligt vad en av utvidgningens arkitekter, Ron Asmus, berättade på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 2002 skall George W. Bush ha sagt till sin administration angående utvidgningen: ”Finish the job!”. Innebärande ungefär: se till att vi inte behöver hålla på med detta eviga finsnickrande med den europeiska säkerheten. Skapa en hållbar struktur, så att vi dels klarar ut med ryssarna hur landet ligger, dels kan ägna oss åt de nya säkerhetshoten.
Amerikanerna betonade hela tiden att syftet med utvidgningen inte var att möta ett ryskt hot utan att stabilisera östra Europa, ett fullföljanda av Marshallplanens intentioner. För att till yttermera visso inpränta detta slöts före utvidgningen med Ryssland Founding Act on Mutual Relations, Cooperation and Security between NATO and the Russian Federation. Och 2002 bildades The NATO-Russia Council (NRC), för konsultationer och samarbete. Ryssland fick därigenom en unik ställning bland icke-medlemmar i vad avser insyn i Alliansen. NATO har också undvikit – till dessa dagar – att stationera trupp i de nya medlemsländerna.
När den ryska regimen nu utmålar NATO som ett hot är det därför svårt att undvika slutsatsen att det hot den känner är att Rysslands möjligheter att använda militära maktmedel mot grannländer begränsas.
3. Missades chansen att stödja Ryssland ekonomiskt och integrera det i Västeuropa?
Här finns anledning att jämföra med krigsslutet efter andra världskriget, ett exempel på en lyckad integration av förloraren inledd med två projekt, Marshallhjälpen och Kol- och stålunionen, utmynnande i EU.
Någon ekonomisk isolering av Ryssland har inte skett. Det har varit en boom av investeringar. Det ömsesidiga beroendet av olja- och gasleveranser är väl känt. Så integrerat att troskyldiga bedömare hävdar/hävdat att väpnad konflikt mellan Ryssland och Västeuropa varit otänkbar (en repris av Norman Angells profetia 1910)
Varför satsade väst inte på en massiv Marshallhjälp till Ryssland, som ett stöd för att bygga marknadsekonomi och demokrati? Svaret är enkelt: det saknades grundläggande förutsättningar för detta, nämligen traditioner av
- Kapitalism. Den var på gång före första världskriget, utrotades av bolsjevikerna (med en kort respit under NEP-perioden.)
- Konstitutionellt styre (med undantag av ett drygt halvår 1918)
- Rättsstat
- Sociala skyddsnät (överflödiga i kommandoekonomin)
I Tyskland hade sådana traditioner haft längre hävd och varit utrotade kortare tid, ett drygt decennium. Det fanns tillräckligt starka fundament att bygga upp den nya staten på.
En avgörande skillnad var också att den gamla staten rivits ner genom att Tyskland 1945 lidit ett alldeles påtagligt militärt nederlag, i motsats till Tyskland 1918 och Sovjetunionen/Ryssland 1991. I de sistnämnda fallen fanns det därmed grund för dolkstötslegender, och revanschistiska tendenser gjorde sig snart gällande.
Eftersom den gamla nomenklaturan fanns kvar kunde den privatisera sig och en rövarkapitalism uppstod ledande till dagens kleptokrati. Också säkerhetstjänsten är intakt (som om Gestapo behållits i Västtyskland!)
Den enda likheten mellan 1919 och 1991 är dolkstötslegenden. Men det kan inte USA eller NATO lastas för. Och vi bör inte agera nyttiga idioter genom att sprida den.