Det är lätt att glömma.
Den rysk-ukrainska gränsen är en av många i världen som löper genom ett språkligt övergångsområde. Det är inte bara det att det bor många ryssar på den ukrainska sidan och ett par hundra tusen ukrainare på den ryska. I den här delen av Ryssland talas en dialekt som har vissa fonetiska inslag gemensamma med ukrainskan. Ungefär som vi skåningar har diftonger och tungrots‑r gemensamt med danskarna.
När sociologer i mitten av 1990-talet frågade invånare i miljonstaden Donetsk om deras nationella identitet svarade två av fem att de var Sovjetmedborgare. De var varken ryssar eller ukrainare. För drygt tio år sen var det en av fem. Under de senaste åren hade var tionde invånare längst i öster gärna hamnat på den ryska sidan gränsen. Men de flesta har oavsett modersmål blivit ukrainare.
Till det bidrog inte så lite att de som bodde på den ukrainska sidan slapp skicka sina söner till kriget i Tjetjenien. Fast bortsett från det var de inte så mycket för gränsformaliteter.
Som en överstelöjtnant vid de ukrainska gränstrupperna sa mig: ” Det finns inget berättigande i att man hindrar människor att passera en gräns annat än om de är brottslingar.”
Naturligtvis är det inte av omtanke om de här människorna som 40 000 ryska soldater, pansarfordon och stridsflyg väntar bakom knuten. I själva verket har ryska trupper under de senaste veckorna höjt beredskapen och tränat vid ryska baser i Armenien, Sydossetien, Abchazien, Tadzjikistan, ja till och med den förment fredsbevarande styrkan i Transnistrien.
I alla forna Sovjetrepubliker, inte bara i Ukraina, uppfattas det här som ett hot. När FN:s generalförsamling den 27 mars tog ställning till en resolution om annekteringen av Krim röstade de baltiska staterna liksom Georgien, Azerbajdzjan och Moldova emot Ryssland. Med tanke på att flera av de centralasiatiska staterna är i försvarsförbund med Ryssland måste deras nedlagda röster uppfattas som en tyst protest mot Ryssland. Så sent som i torsdags uttalade sig Kazakstans utrikesministerium ilsket efter att talmannen i den närliggande ryska delrepubliken Chakassien sagt att östra Kazakstan bör tillhöra Ryssland. Kirgizistan har nu än en gång börjat förhala anslutningen till den planerade ryskledda tullunionen.
Bara Belarus och Armenien röstade för Ryssland men då ska man komma ihåg att Armenien inte har råd att riskera att förlora Ryssland som militär beskyddare. Någon fred har fortfarande inte slutits med grannen Azerbajdzjan efter det krig om Nagorno-Karabach som utkämpades för 20 år sen och azerierna har en mäktig beskyddare i Turkiet. När jag var i Armenien för ett par veckor sen fick jag klara belägg för att armenierna är lika oroade för egen del som ukrainarna. Nu som förr sa man mig där att ”finlandisering” är en ledstjärna för armenisk utrikespolitik, att som Finland under kalla kriget få sköta sig själva i utbyte mot lyhördhet för Ryssland i säkerhetsfrågor. Och den vitryske presidenten Lukasjenka vågade före omröstningen i FN trots allt säga att Ukraina bör förbli odelat.
Hur sannolikt är det då att ryska väpnade förband kommer att försöka återta Tsarrysslands gamla kolonier (som Lenin vid den tid då nationalstatsidén var förhärskande i Europa förvandlade till en pseudofederation mellan nationalstater)? Låt oss igen gå några år bakåt i tiden.
Efter Sovjets upplösning drog sig Ryssland tillbaka från Centralasien som ansågs vara en ekonomisk belastning. De etniska ryssarna uppfattade signalen från Moskva och började emigrera till Ryssland. I Kazakstan minskade deras andel från 38 till 28 procent, i Kirgizistan från 22 till 13 procent.
Däremot bad Ryssland praktiskt taget på sina bara knän att just Ukraina skulle ingå i ett nära ekonomiskt samarbete. Det finns både emotionella och ekonomiska skäl bakom Rysslands intresse för Ukraina. Många ryssar har haft svårt att se Ukraina som ett annat land, i synnerhet som många – en del redan i barndomen – tillbringat somrar i de semesteranläggningar som byggdes på Krimtatarernas boplatser sedan Stalin deporterat dem under andra världskriget. Ändå har andelen ryssar i hela Ukraina minskat från 22 till 17 procent, bland annat därför att arbetsmarknaden i Ryssland har utvecklats bättre.
Med Putin som president återkom emellertid Ryssland som ekonomisk aktör i Centralasien under 2000-talet. I en artikel i den ryska tidningen Nezavisimaja Gazeta 2003 gav ordföranden för det ryska elektricitetsmonopolet, Anatolij Tjubajs, ett namn åt den nya ryska politiken som han kallade liberal imperialism. Sedan dess har Ryssland blivit operatör och ofta ägare av en rad infrastrukturprojekt och strategiska utvinningar i forna Sovjetrepubliker. Ofta har överlåtelserna varit ett sätt att betala flera års ackumulerade skulder för rysk gas och olja. I Belarus äger Ryssland huvudgasledningen, i Armenien gasledningar, elproduktion och kemisk industri och dessutom drivs de armeniska järnvägarna av Rysslands SJ. En av Georgiens största exportvaror, mineralvattnet Borjomi, produceras av ett ryskägt företag. Häromveckan la det ryska energimonopolet ett bud på Kirgizistans civila flygplatser. Bland dem ingår den främsta internationella flygplatsen Manas som förlorat en stor inkomstkälla när USA av politiska skäl inte längre tilläts använda den för försörjning av Isaf-styrkorna i Afghanistan.
I bakgrunden har emellertid också de ryska militärbaser, som funnits kvar sedan Sovjettiden, fått en roll som politiskt påtryckningsmedel under Putin. Under 1990-talet anförde Ryssland bostadsbrist som ett skäl att låta officerarna stanna kvar och därmed behålla baserna i utlandet. Därför betalade bland andra Tyskland byggandet av officersbostäder i Ryssland så att baserna i Baltikum kunde utrymmas. Vid ett toppmöte i Istanbul 1999 förband sig Ryssland att utrymma sin bas i Moldavien senast 2002 men den finns fortfarande kvar. Vid samma tillfälle lovade man att krympa baserna i Georgien och att komma överens med georgierna om en tidpunkt när de skulle stängas. I stället ledde diskussionerna med georgierna till en kris 2006 då Georgien utsattes för en omfattande ekonomisk blockad. Visserligen stängdes de flesta ryska baser där följande år men i gengäld upprättade Ryssland nya i Abchazien och Sydossetien efter att dessa 2008 utropat sig som självständiga från Georgien.
Redan den gången bedömdes den ryska politiken vara att invänta och agera när en tidigare Sovjetrepublik var tillfälligt försvagad eller begått ett felsteg – som Georgien gjorde genom att ge sig in i ett krig om Sydossetien. Samma tillvägagångssätt tillämpades när Ryssland nyligen annekterade Krim efter att den korrupte presidenten Janukovitj flytt undan protesterna i Ukraina.
När Ryssland nu spänner sina militära muskler talar mycket för att man än en gång vill skapa nervositet och instabilitet i sitt närområde och därmed blockera politiska processer som Moskva inte är en del av. I Ukraina skulle Ryssland för dagen antagligen nöja sig med att landet ombildas till en förbundsstat. Ryssland skulle då i lugn och ro kunna avvakta en lämplig tidpunkt för att iscensätta en vädjan från ett självstyrande Donetsk eller Luhansk om anslutning till Ryssland. All form av autonomi har i det forna Sovjet förr eller senare utmynnat i separatism – det är därför som Putin infört en lag där han själv utser kandidater till de ryska guvernörsvalen.
Säkert föredrar Putin det här alternativet framför att låta de 40 000 soldater som finns i beredskap välla in över Ukrainas gränser. Att ta Krim var som att stjäla godis från barn eftersom Ryssland redan hade en militärbas på plats – man behövde bara i smyg komplettera med några hundra specialtränade soldater utan nationsbeteckning. En reguljär militär invasion kan däremot gå fel och kommer hur som helst att kosta människoliv vilket vållar oro också på hemmafronten. Men just när det gäller östra Ukraina är det här ett scenario som inte kan uteslutas – även om det inte inträffar i år. Den planerade utbyggnaden av Rysslands militära kapacitet under de närmsta åren förutsätter leveranser av bland annat tusentals motorer till stridsflygplan, militära helikoptrar och fartyg från fabriker i Charkiv, Dnipropetrovsk, Zaporizjzja och andra ukrainska städer. Ryssland är kapabelt att ta hem produktionen men det skulle innebära flera års försening.
Så även om utrikesminister Lavrov vid mötet med sina kollegor från USA, EU och Ukraina på torsdag lovar att avstå från omedelbar invasion – och håller löftet – vore det fel att tro att krisen är löst. Så enkelt ändrar Putin inte en politik som varit hans ledstjärna ända sedan tillträdet som premiärminister 1999. I synnerhet inte som repressionen mot självständigt – inte nödvändigtvis oppositionellt – tänkande förstärkts hemma i Ryssland medan världens ögon har varit fästa på Ukraina.
Se även: