Några ord om Svoboda

När jag 2003 besökte den anrika ukrainska folkbildnings- och språkförsvarsföreningen Prosvita (Upplysning) på Rymarskagatan i Charkiv noterade jag de många kampanjaffischerna för Julija Tymosjenko och hennes dåvarande politiska allians BJUT. Aktivisterna i Prosvita, som kämpade för en ukrainska som i Charkivs urbana miljöer i de flesta sammanhang var ett minoritetsspråk, såg oligarken Tymosjenko som den mest kraftfulla oppositionsledaren mot dåvarande presidenten Kutjmas (1994-2004) auktoritära, och som man uppfattade det, ukrainskfientliga regim. När jag sommaren 2010 i Kyiv tittade in på det lite avsides belägna Muséet över den sovjetiska ockupationen, som betonade historiska aspekter av samma nationellt emancipatoriska, antisovjetiska narrativ som språkaktivisterna i Prosvita, såg jag inga tecken på stöd varken för Tymosjenko eller för Viktor Jusjtjenko (president 2005-2010), trots att den senare torde stått medarbetarna identitetspolitiskt tämligen nära. I stället såg jag på kontoret flaggor och annat material från partiet Svoboda, som då nyligen inlett sin marsch från de högerextrema politiska marginalerna i västukrainska Galicien till att bli en politisk spelare på nationell nivå.

Vad hade då egentligen hänt? Hade entusiasterna för pånyttfödelsen av ukrainskt språk, historia och kultur, som spelat en viktig roll för demokratirörelsen i Ukraina under de sista sovjetåren och för civilsamhället därefter, plötsligt blivit fullfjädrade neofascister? Nja. En rimligare förklaring är att Svoboda under åren 2009-2012 lyckades fylla ett politiskt tomrum som uppstått i besvikelsen över de etablerade Europaorienterade, ukrainsksinnade partiernas svek när det breda reformmandatet från den orangea revolutionen efter 2005 slarvades bort i korruption och politiska klanstrider. Efterfrågan var hög, både i stora delar av västra Ukraina och i Kyiv, på en politisk kraft som, oavsett slagord, inte var rotad i oligarkisk intressepolitik och som kunde bjuda effektivt motstånd mot vad som uppfattades som en alltmer auktoritär och identitetspolitiskt neosovjetisk Janukovytjregim efter presidentvalet i början av 2010. Svobodas omvandling till betydande nationell politisk aktör underlättades också av regimen som i sina mediakanaler såg till att ofta bjuda in talföra representanter för Svoboda till talkshows och debatter. Svoboda med sina neofascistiska rötter sågs som en enklare och mer lättmarginaliserad motståndare än oppositionspartierna från mainstream. Under dessa förutsättningar lyckades Svoboda hösten 2012 öka från 0.76% till 10.44% av rösterna och bli det tredje största oppositionspartiet i parlamentet efter de oligarkiska nätverkspartierna Batkivsjtjyna (Fosterlandet) och UDAR.

Svoboda är tvivelsutan ett i grunden auktoritärt högerradikalt parti, och den traditionen förs idag vidare av flera ledande ideologer i partiet. Det är inte svårt att hitta äldre minoritetsfientliga uttalanden av Svobodarepresentanter, inklusive av långvarige partiledaren Oleh Tiahnybok. Det är dock viktigt att skilja mellan partiet – och äldre partikadrer – och de nytillkomna väljarna från perioden 2009-2012. Svobodas framväxt sammanfaller inte med någon xenofobisk eller minoritetsfientlig våg i västra eller någon annan del av Ukraina. Partiets etablering i ukrainsk rikspolitik har inte beledsagats av negativ retorik mot specifika minoritetsgrupper, som ungerska Jobbiks mot romer eller holländska PVV:s mot muslimer, utan mot ”den kriminella regimen” (”zlotjynna vlada”). Nytillkomna anhängare och medlemmar, som de jag ofta sett vid ett stånd på Centraltorget i västukrainska Tjernivtsi, attraherades snarare av vad man hoppades vara en idealistisk och ukrainsksinnad – och inte plånboksstyrd som ukrainska politiska partier tenderar att vara – effektiv motståndskraft mot Janukovytjregimen.

Före valet hade meningarna gått isär inom den övriga oppositionen om hur man bör förhålla sig till Svoboda och om det är en möjlig samarbetspartner, men efteråt, när oppositionens seger i den proportionella, partilistebaserade delen av valet omvandlades till förlust genom regimens förmåga att knyta till sig tillräckligt många segrare i enmansvalkretsarna, ansåg man sig rent parlamentariskt inte ha något val. För att uttrycka det lite krasst kan man säga att kampen mot en auktoritär regim som var på väg att lägga under sig hela den ukrainska politiska, juridiska och ekonomiska spelplanen ansågs viktigare än att hålla en rågång mot högerradikaler. Detta samarbete fortsatte sedan under demonstrationerna november 2013-februari 2014 och har nu kulminerat i att Svoboda tillsammans med Batkivsjtjyna, men till skillnad det mer taktiska UDAR, nu ingår i den nya regeringen, där man fått fyra ministerposter (inklusive försvarsministerposten) och riksåklagarämbetet. Samtidigt bör man komma ihåg att den regeringsdeklaration som premiärminister Jatsenjuk från Batkivsjtjyna presenterat inte på något sätt är anmärkningsvärt nationalistiskt, utan snarare nyliberal med starka nedskärningar och samarbete med Internationella Valutafonden.

Man bör också ha i åtanke att Svobodas nuvarande relativt starka ställning ytterst grundar sig i en popularitet partiet åtnjöt hösten 2012, när Janukovytjregimen såg ut att sitta väldigt säkert. De opinionsmätningar som kommit under och efter demonstrationerna tyder på att Svobodas opinionsstöd är på stark tillbakagång. I en mätning från februari är partiet nere på 5.6%, och partiledaren Tiahnybok får bara ca 3% i en mätning inför presidentvalet som är planerat till 25 maj (här kan tilläggas att Dmytro Jarosj, ledaren för beryktade Högra Sektorn, i samma mätning får ännu svagare stöd). Trots de extraordinära omständigheterna ser Svoboda alltså ut att ha passerat sin kulmen, och förklaringen är entydig: många väljare är besvikna över vad de uppfattar som en blek och passiv insats av Svoboda i en revolutionär situation – trots att partiet ofta beskrivit sig som ”nationalrevolutionärt” och således kunde förvänta sig trivas som fisken i vattnet under de gångna månaderna. Partiet har, trots sin regimfientliga retorik, upplevts som mer intresserat av egen PR och av repression mot andra demonstranter, t.ex. vänsteraktivister, än av att ta verkliga risker i en utsatt situation. Svoboda har alltså för många väljare i ett avgörande läge svikit de förhoppningar som lades på partiet.

Det finns förvisso anledning att hålla koll på vad Svobodas representanter i officiell ställning gör med sina maktpositioner. Vad som främst står på spel här är dock inte, trots uppmärksamheten i svenska media, situationen för religiösa, etniska eller språkliga minoriteter. I stället är det den starka konflikt som, parallellt med den ryska aggressionen på Krim, pågår mellan å ena sidan de i verklig mening revolutionära, radikaldemokratiska och å andra sidan de pragmatiska, oligarkiska elementen inom den nya regeringen som bör lyftas fram. Det finns anledning att tro att Svobodas representanter på nationell, regional och lokal nivå snarare kommer att bromsa än främja nödvändiga demokratiska reformer och söka allianser med andra elitgrupper enligt känt ukrainskt mönster. Med andra ord kan Svoboda visa sig vara raka motsatsen till det parti deras nytillkomna väljare 2012 trodde sig rösta på.