Revolutionen i Ukraina och Rysslands svar

Efter tre månader av demonstrationer på Majdan har snikenhetens och vulgaritetens centrala roll i ukrainsk politik blottlagts inför hela världen. Janukovitjs residens, som värderas till närmare en miljard kronor, har visats upp för TV-tittarna. Tiotusentals dokument som i panik slängts i en damm i trädgården har fiskats upp för att torkas och analyseras. I staden Lutsk har den lokale chefen för den numera upplösta specialpolisen Berkut berättat att hans mannar fått en bonus om 3.500-10.000 kr plus löften om lägenheter för sina insatser mot demonstranterna.

Genom ett aktivt arbete av flera opinionsinstitut vet vi också att demonstranterna har ett massivt folkligt stöd som inget politiskt parti har kommit i närheten av. Från 20 december till 3 februari ökade enligt instituten KMIS och Demokratitjeskije Initsiativy andelen ukrainare som stödde radikala demonstrationsmetoder från 38 till 56 procent, ockupation av byggnader från 19 till 41 procent och upprättande av egna militära grupperingar från 21 till 50 procent. Ett annat institut, Sotsis, uppmätte i mitten av december att 74 procent av de tillfrågade förhöll sig negativa till att Berkut den 30 november använt våld mot demonstranterna och att bara 9 procent accepterade det.

Mot den bakgrunden kan det förefalla märkligt att Ryssland, som är angeläget om ekonomisk integration och annat nära samarbete med Ukraina, inte snabbt tog sin hand från den för de flesta ukrainare så förhatlige Janukovitj.

(En annan sak är att han nu fått en fristad i Ryssland – även i ryska ögon är han nu förbrukad men man brukar ta hand om dem som tjänat landet.) Den enda rimliga förklaringen är desperation i den ryska ledningen. Det ukrainska gatans parlament måste svartmålas inför den ryska opinionen. Oppositionella i Ryssland och annorstädes i det forna Sovjet ska skrämmas från att försöka göra något liknande.

Dessutom finns ett uppenbart samband mellan ryskt vapenskrammel och uppträdande av små militära formationer på Krim som vägrar att identifiera sig och stänger av telekommunikationer med omvärlden. Detta är avsett att göra det svårare att styra Ukraina tills Ryssland hunnit fundera ut en ny Ukrainapolitik. Ryssland försöker uppenbarligen provocera fram ukrainska övertramp som motiverar att Ryssland redan förstärkt sin militära närvaro inte bara på sin flottbas i Sevastopol utan även på omgivande ukrainskt territorium. Här har förekommit begränsade konflikter tidigare, exempelvis om en fyr nära basen. Det är inte bara i väst som det här spelet följs uppmärksamt utan också i Belarus, Kazakstan och andra forna Sovjetrepubliker som minns det förspel som lockade in Georgien i ett förödande krig för drygt fem år sen.

BBC:s medarbetare på Krim uppger att de både sett militära fordon med ryska nummerplåtar och att en av de anonyma militära patrullerna sagt sig tillhöra den upplösta specialpolisen Berkut. Det senare låter inte orimligt. Liksom i deras sovjetiska föregångare Omon, som fortfarande finns kvar i några forna Sovjetrepubliker, brukar det knytas nära personliga band inom varje lokal Berkutpluton. Några år efter att Omon 1991 skjutit ihjäl fem personer på inrikesdepartementet i Riga hittade jag plutonen i miljonstaden Tjeljabinsk öster om Uralbergen. På min fråga svarade en av medlemmarna att de ville hålla ihop och att just Tjeljabinsk accepterat att anställa dem kollektivt. Nu har Rysslands generalkonsulat i Simferopol officiellt tillkännagivit att man delar ut ryska skyddspass till uppsagda poliser från ukrainska Berkut.

Samtidigt är det iögonfallande att både politiker som Janukovitj och talesmän för Ryssland tenderar att uppmärksamma ryska språkets ställning i Ukraina när man vill slippa diskutera andra ämnen. Det är framförallt nationalister i väster som för en aktiv språkpolitik för att främja ukrainskan på bekostnad av ryskan. När många väljare i öster och på Krim redan slutat betrakta Janukovitj som en beskyddare av det ryska språket lät han kuppartat genomföra en ny språklagstiftning inför parlamentsvalet för drygt ett år sen. Den nya lagen gav regionala myndigheter rätt att ge ryskan eller andra språk som är starkt representerade lokalt officiell status. Två län i väster gav rumänskan respektive ungerskan officiell status och ytterligare 13 av landets 27 län, främst i landets östra del, gjorde detsamma med ryska språket. Att parlamentet nu lika hastigt avskaffat lagen och därmed skapar ytterligare oro när det behövs nationell samling kommer naturligtvis inte att göra det lättare att styra landet i ett kort perspektiv.

Det ryskspråkiga Ukraina ser det också som en provokation att hela fyra ministrar i den nya ukrainska regeringen representerar det ultranationalistiska partiet Svoboda. Partiet vill bara tillåta etniska ukrainare att få anställning inom staten. När partiet grundades 1991 kallades det Ukrainas Nationalsocialistiska parti. De fyra ministerposterna står inte i proportion till att Svoboda fick drygt tio procent av rösterna i senaste valet utan beror på att partiet ingick i den hårda kärna som stod emot Berkuts attacker på demonstranterna i centrala Kiev.

Samtidigt ska man akta sig för klichéartade föreställningar om motsättningarna mellan öster och väster.  Det finns ingen tydlig gräns som delar landet. De flesta ryskspråkiga ser sig som ukrainare. I västra delen av landet talar man oftare ukrainska och är oftare katoliker (i den mån man tror alls) medan andelen ryskspråkiga och ortodoxt troende blir större ju längre österut man kommer. Men enligt en undersökning från Razumkov Centre 2012 var det inte mer än cirka tio procent av invånarna i de östligaste länen och på Krim som ville att deras regioner skulle bryta sig ur Ukraina.

Krim befolkades av ryssar när man i slutet av 1700-talet efter kriget mot turkarna började bygga upp den Svarta havsflotta som vid Sovjets upplösning delades mellan Ryssland och Ukraina och har sin bas i staden Sevastopol. Vid delningen kom man överens om att Ryssland skulle få arrendera sin del av basen från Ukraina fram till 2017. Men när Janukovitj behövde snabba pengar efter att ha blivit president för fyra år sen förlängde han arrendeavtalet till 2042 och möjliggjorde därmed den säkerhetspolitiska utpressning som Ryssland nu bedriver.

1944 förvisade Sovjets diktator Josef Stalin de tatarer som i århundraden levt på Krim till Centralasien. Många av dem dog under umbäranden i förvisningen. Till skillnad från de kaukasiska folk som drabbats av samma öde tilläts de muslimska tatarerna inte återvända till sin hembygd. Där uppfördes i stället semesterhem för hela den sovjetiska befolkningen och lyxanläggningar för kommunistpartiets toppar. Men när Sovjet löstes upp återvände omkring en kvarts miljon efterlevande till de förvisade tatarerna till Krim. Jag minns själv från den tiden deras tältläger utanför Krims regionhuvudstad Simferopol.

Senare såg jag hur tatarer byggde hela byar på mark på stäppen som myndigheterna anvisat. Efter många år började människor flytta därifrån eftersom de lokala myndigheterna aldrig borrat de utlovade brunnarna eller dragit de utlovade vattenledningarna. Arbetslösheten är i dag hög bland tatarerna och det märks en viss radikalisering bland de yngre. Traditionellt tar tatarerna ställning för ukrainarna i deras konflikter med ryska separatister.  Det är främst för att tatarerna räknas som ett ursprungsfolk som Krim fått en viss autonomi och både tatariskan och ryskan har i praktiken använts som officiella språk långt före den omtvistade språklagen. Men som i så många andra regioner med autonomi i det forna Sovjet strävar lokala intressenter efter större makt, främst över det lokala näringslivet.

Om den nye premiärministern Arsenij Jatsenjuk lyckas få sin regering och parlament att samarbeta ända fram till presidentvalet i maj och efterföljande parlamentsval innebär redan det något nytt i ukrainsk politik. Hittills har presidenten fått spela en tung roll som motvikt till ett splittrat parlament där röster köpts för betydande summor. Under mandatperioden 2007-2012 bytte hela 66 ledamöter eller 15 procent av de deputerade partiblock. I bakgrunden har hela tiden funnits mäktiga oligarker som betalat för att få sina intressen tillgodosedda men som samtidigt både kunnat motarbeta och samarbeta med varandra.

I det senaste presidentvalet kom Jatsenjuk fyra med sju procent av rösterna. Han har senare anslutit sig till Julia Timosjenkos parti. Ansvaret för utrikespolitiken delas nu mellan den rutinerade diplomaten Andrij Desjtjitsia som ska försöka få Ryssland på gott humör och den tidigare utrikesministern Boris Tarasiuk som nu blir vice premiärminister med uppgift att närma Ukraina till EU. Bland Svobodas fyra ministrar finns  en vice premiärminister och försvarsministern. Hälso-, kultur- och sportministrarna är aktivister från Majdan och ny chef för antikorruptionsbekämpningen blir den grävande journalisten Tetjana Tjornovil.

Men vad händer när en majoritet av väljarna i maj utser en president som inte självklart blir en i laget? Och vad kommer den regering som utses efter nästa parlamentsval och inte har sin plattform på Majdan att föra för politik?

Se även Månghundraårig språkstrid åter valfråga i Ukraina