Den store humoristen Dostojevskij

Fjodor Dostojevskij var inte bara en svårmodig metafysiker utan också en underbar humorist. När han mot slutet av sin ofrivilliga Sibirienvistelse återupptog författarskapet, med en helt ny livserfarenhet som skulle mynna i de mäktiga romanerna, kände han ett behov av att förlusta sig en smula, att släppa loss i lättsam prosalek.

I tukthuset i Omsk hade han under fyra år bara haft tillgång till en bibel. Nu öppnade sig världen sakta för honom i straffregementet i Semipalatinsk – men han levde fortfarande med en känsla av klaustrofobi och längtade ut.

I det läget skrev han 1858-59 dels romanen ”Människorna på godset Stepantjikovo”, där han i huvudpersonen elakt parodierar sin förebild Gogol, dels prosaskissen ”Farbrors dröm”, där han excellerar i just gogolska satireffekter. På senare år har båda dessa texter överförts till svenska, de ingår i en serie lyhörda nytolkningar av Dostojevskijtexter som Bengt Samuelson har signerat hos det lilla förlaget Bakhåll.

Det är ett sant nöje att läsa den lite bortglömde humoristen Dostojevskij. Inte minst ”Farbrors dröm” artar sig till rena läsfesten.

Uppenbarligen är det så att ”Farbrors dröm” har sin utgångspunkt i Gogols satiriska mästerstycke ”Revisorn”- om hur svindlaren Chlestakov vänder uppochner på en däven småstadshåla. Han kände den pjäsen utan och innan, skulle snart själv spela med i den i en amatöruppsättning (i postmästarrollen). Här som där utspelar sig skeendet i en från omvärlden isolerad liten enklav med den totala trångsyntheten som norm och inbyggarna som marionetter, i allt drivna av sitt maktbegär och sin råa egoism. Kråkvinkelns societetsskikt kläs av inpå skinnet, värst drabbas den maniskt manipulerande Marja Aleksandrovna med ett enda mål för ögonen: att få dottern rejält upphöjd via ett socialt förmånligt äktenskap.

Liksom i ”Revisorn” anländer någon utifrån – en i grunden identitetslös figur, en i det här fallet svårartat senil furste med emaljöga, löshår och träben. På den suddiga gästen hänger Marja Aleksandrovna upp alla sina desperata förhoppningar för dotterns räkning. Varpå gubben som en annan Chlestakov kliver in i rollen och börjar bravera med sin yttre likhet med Napoleon och sina nära vänskaper med både Byron och Beethoven.

Det blir i de bästa stunderna dråpligt intill absurditet. Dostojevskij ska själv inte ha varit riktigt nöjd efteråt. Kanske går han i ett par stycken något för långt, grotesken överträffar sig själv. Men inte minst finalen är magnifik – som i ”Revisorn” måste allt givetvis ända i en vådlig krasch.

”Farbrors dröm” är ett divertissement i väntan på de väldiga uppgifter Dostojevskij måhända redan hade förelagt sig. Samtidigt pekar den faktiskt rakt framåt mot 1860- och 70-talens romanbyggen. Den från tukthuset nyss frigivne har något väsentligt att berätta om makt och underkastelse. ”Dominansen blir gärna en vana”, sägs det i texten. Snart ska det perspektivet fördjupas.