Jag hade rustat mig för det här. Jag visste ju att OS i Sotji är ett propagandabygge för Putin. Minst fem gånger dyrare än OS i Vancouver 2010, lär spelen vara. Så jag var beredd när jag steg av planet på Adler flygplats. Det kommer att lysa och glänsa och skimra, tänkte jag. Men Sotji hälsade mig på ett annat sätt – opolerat och naket.
Kusten och vattnet från Svarta havet gör Sotji till en sommarort. Och här ska vara vinter-OS! Men det går.
Den första jag mötte var David. Han kom från Armenien, var 46 år, hade sitt hem i Suchumi i Abchazien och jobbade som taxichaufför i Sotji. Vi pratade om livet.
När vi kom till mitt hotell tittade David på mig. ”Dricker du konjak?” ”Ja…” ”Varsågod.” David och räckte mig en Coca Cola-flaska fylld med mörkbrun vätska. ”Det är konjak. Jag har gjort den själv. Ring mig ikväll och berätta hur den smakade.”
På Hotell Green Club fanns ingen restaurang. ”Jag kan komma upp med pelmeni till ditt rum” sa damen i receptionen. Pelmeni är fyllda pastakuddar. Det var ju rart. Men jag ville ha luft och gick till en restaurang i närheten.
Kom sedan till rummet, läste e-post, drack några klunkar av konjaken, ringde David och la mig. Snäll stad det här, tänkte jag. Konjak och pelmeni.
Men rätt snart visade Sotji andra sidor. Hotellet konstrade. Receptionisten gav nyckel till ytterdörren och sa att jag skulle öppna själv. Jag rör mig hela tiden runt på hotellet, sa hon och jag trodde på det, tills jag senare såg henne sitta framför tv:n i lobbyns soffa. När jag sedan skulle betala ville hon inte ge kvitto. ”Du får det sedan. Vi ger kvitto i den ordning folk lämnar.” Lycka till med dina OS-gäster, tänkte jag elakt.
Nästa morgon väntade David. Han skulle köra till platsen där jag skulle möta pressbussen. Sträckan: 25 kilometer. Tiden: 90 minuter.
Köerna i rusningstid i Sotji är gigantiska. Så blir det när 70 000 specialanställda arbetare – förutom arenor – bland annat bygger och renoverar 200 kilometer järnväg, 370 kilometer vägar och broar, 40 hotell och 22 tunnlar. Totalt har OS skapat 560 000 nya jobb, meddelar pressmaterial. Det är en hel del människor. Det är ju bra. Och ännu bättre vore om det fanns plats för deras bilar också.
I pressmaterialet från Sotji-kommittén finns en speciell uppgift som jag särskilt har fäst mig vid. Den hör till informationen om arvet efter OS. I det stycke som handlar om immateriellt arv, står bland annat att detta arv är den mångfaldigade kunskapen och erfarenheterna, samt ”skapande av en känsla av patriotism och nationell stolthet, stärkande av landets och värdstadens rykte, på en internationell nivå…”
Det intressanta är kanske inte att Ryssland vill det här, utan att Ryssland skriver det här, rakt upp och ner. Men egentligen är det är inte konstigt. Patriotism är ett mycket viktigt inslag i den ryska politiken. Patriotism ska bygga och ena. Därtill är patriotism är en högt värderad hållning. Ordet är inte lika aggressivt laddat som hos oss utan har mer drag av äkta kärlek till landet.
”Nationell stolthet” är inte så mycket att orda om. Det vill väl alla länder ha, och alla människor känna? Och Rysslands rykte? Tja, ett land som är känt för korruption, MR-fientliga lagar och svajig ekonomi, gör nog rätt i att fundera på sitt rykte. Staden Sotji är kanske mest känd för sina bad och sina skidbackar. Att en ort med ett normalt vardagsliv intill det vackra Kaukasus anses behöva uppmärksammas för mer än så, kan jag gott förstå.
Jag grunnade på den nationella stoltheten och Rysslands och Sotjis rykte. Jag tror inte att mastodontprojekt som OS är fel för ändamålet.
Anläggningarna i Olympiaparken, där skridskosporten ska äga rum, är mäktiga. Kanske kan stolthet byggas in i arkitektur.
Nog gör OS många ryssar stolta. Gjorde spelen inte det, skulle inte 25 000 volontärer lockas att jobba i Sotji i februari och mars. Volontärerna valdes ut bland fler än 100 000 sökande. Ett OS-projekt är säkert bra för meritförteckningen. Men utan stolthet för Ryssland skulle nog några avstå från att avbryta sina vanliga liv en månad.
Sotjibor jag mött har blandad hållning. Några jublar. ”OS kommer att göra så gott” sa två damer på en bänk vid strandpromenaden idag. ”Allt städas. Staden blir vacker.” Andra är tveksamma. ”Idrottsresultaten bryr vi oss inte om” menade en man som jag mötte efter att ha ätit lunch. ”Huvudsaken är att organisationen fungerar och att de som kommer hit får det de vill ha.”
Men frågan är om nationell stolthet skapas av tv-kameror och gigantiska nya byggnader.
Taxiförare Murman körde runt med Krig och fred av Leo Tolstoj i sin bil. ”Haha, det hade du inte väntat dig, att en taxichaufför ska läsa klassiker?” skrattade Murman. ”Men jag bor i Ryssland. Jag vill läsa våra böcker.” Kanske behöver det inte vara lika tidskrävande som tusen sidor klassiker. Kanske är rysk nationell stolthet lika med blinier fyllda av kött eller kvarg, rätten som jag serverades på hotell Green Club.
Sotjis rykte: Visst ska saker fungera. Men kanske skapas ryktet inte bara av gatuskyltar med parallelltexter på engelska och skinande Marriotthotell i Krasnaja Poljana. Kanske skapas det också av den lokala befolkningen vilken talar för sina lokala stoltheter. Vid uppgången till en av gångarna under gatan i centrum, till exempel. ”Köp, köp” manade damen som stod intill en låda med äpplestora, röda frukter. Det är churma!” Jag hade aldrig smakat churma som på svenska heter persimon. Jag köpte ett halvt kilo. ”Frukten är en specialitet från trakten” sa damen. ”De här är från min egen odling!”
Med OS, vill Putin göra ryssarna stolta över sitt land och ge oss andra en bra bild av Ryssland och Sotji. Det är bra att veta, tycker jag. Frågan är stor. Vad formar ett land och ett folk? Vad går in och vad rinner av? Kan svaret ha något med äkthet att göra?
Från Sotji kom jag nyss hem; med massor av arbetsmaterial, minnen av välutrustade OS-anläggningar, förhoppningar om riktigt roliga och spännande vintertävlingar – och en tunn plastpåse gott kaukasiskt rykte.
