Ryssland kan idag framstå som mer motsägelsefullt än någonsin. Allt var så mycket enklare på Sovjettiden. Under ett kortare konferensbesök i Moskva slår paradoxerna emot mig.
Jag försöker skapa överblick med den 95-årige författarnestorn Daniil Granins hjälp. Hans nyutkomna bok heter ”Det var inte riktigt så”: fragment, aforismer, dagboksanteckningar, miniessäer. Han har minnen från 20- och 30-talen. Han kämpade i kriget. Han banade väg för avstaliniseringen med sin roman ”En egen mening”. Hans ”Buffeln” – om en motståndskraftig vetenskapsman under de svåraste åren – gav ton åt glasnost. Han har prisats av makten och utnämnts till hedersmedborgare i S:t Petersburg.
Granin nämner i sin text bara ”V. V. Putin” en enda gång – med demonstrativt kylig distans. Han finner den nuvarande situationen i landet på flera plan absurd. Korruption och konformism. Regimens oändligt kostsamma skrytprojekt. Människor har efter kommunismens fall visserligen slutat ljuga – men i stället tiger man på ett nästan öronbedövande sätt om den stalinistiska terrorn. Det upprör honom.
I nationalistmiljöerna (och inte bara där) är det tsarregimen och Stalin som står i blickpunkten – Lenin har reducerats till en historisk parentes. Det gamla intelligentieorganet Literaturnaja Gazeta företräder en rent chauvinistisk linje: här hyllas nattsvarta reaktionärer – som Bödels-Muravjov, mannen som dränkte 1863 års polska uppror i blod. Bokhandlarna uppvisar speciella Stalinhyllor, sista skriket är planschverk om diktatorns liv.
Hos organisationen Memorial lyssnar jag på Stasiarkivchefen Roland Jahn som delar med sig av sina erfarenheter av Vergangenheitsbewältigung. Tyskland har lyckats med både avnazifiering och avstalinisering. Vad har Ryssland lärt av detta? Hittills knappast någonting.
Memorial gör sina försök. Den 29 oktober var det Stalinoffrens dag. Under ett helt dygn lästes namn på avrättade upp vid minnesstenen utanför Lubjanka. Ett dygn räcker förstås inte: bara i Moskva var det 40 000 som mördades. Men ändå. Memorial tränger – så långt det tillåts – in i arkiven och dokumenterar det fruktansvärda. ”Vi lever under rättegångshot,” medger chefen Arsenij Roginskij. ”Men läget känns ändå rätt stabilt. Vi strävar på.”
Hur blev det så här? Varför Sovjetnostalgi i stället för kardinaluppgörelse? Varför dessa retuscherade historieläroböcker som nu påbjudits av Putin? Vitalij Sjentalinskij – mannen bakom tre digra volymer om hur NKVD på 1930-talet i vissa fall bokstavligen bröt ryggraden på författare, skändade, torterade och arkebuserade dem i hundratal – betonar för mig de grundläggande skillnaderna mellan Sovjetunionen och Nazityskland. Kommunisteran varade så mycket längre och drog nästan alla med sig. Han citerar sin vän Bulat Okudzjava, trubaduren och prosaisten, som förlorade sin far, en ledande georgisk bolsjevik i utrensningarnas 1937. Okudzjava levde ett helt vuxenliv i saknaden efter fadern, väl medveten om att denne hade hunnit bloda ner sig ordentligt innan han sköts. Efter Stalins död gick han själv med i partiet. Samtidigt var det hans ballader och visor som på 60-talet blev den antitotalitära frihetsdrömmens signatur. Så sammansatt var det.
Det ryska samhället blickar envist bakåt, bara inte mot 30-talsslakten. Det känns då nästan omöjligt att sia om vad som kommer – i landet som har avsvurit sig framtiden. Liberalismen är lamslagen. Putin sitter där han sitter så länge oljan rinner till.