Rysslands historia är full av tvära kast och dramatiska vändningar. I folks medvetande finns både en strävan att göra uppror mot det förgångna och en förmåga att trots allt samexistera med tillvaron som den nu har blivit.
Mellan Volgograd och Astrachan är Volgas stränder höga och branta. Under årtusenden har flodens sediment sakta höjt marken och jordlagrens olika färgnyanser framträder i en dramatisk genomskärning. Varken slussar, vattenreservoarer eller andra ingrepp har påverkat den här delen av flodens lopp och Volga flyter makligt fram i sin ursprungliga sträckning. Vi börjar närma oss målet för resan och känner ett stort lugn sprida sig. Volgas mäktiga delta i Kaspiska havet hägrar.
Det har blivit många kyrkor och många dramatiska fakta om olika tsarer och deras liv – det är denna berättelse om Ryssland, som turistguiderna lyfter fram just nu. Om vi hade gjort resan för trettio år sedan hade vi fått en annan bild – då hade det handlat om produktionsresultat inom jordbruket och industrin. Vi hade fått veta allt om partiets landvinningar och folkets ständigt ökade välfärd.
Idag är det annorlunda, idag gräver Ryssland i sin historia, söker vägledning och identitet i det förflutna. Vilken bild av landets historia som
skolböckerna skall ge är en fråga för den högsta politiska ledningen snarare än för historikerna. Men trots att de ryska arkiven innehåller lika mycket sprängstoff som en hel kärnvapenarsenal har ingen Nürnbergprocess ägt rum. Inga försonings- och sanningskommissioner har bildats för att komma över de uppslitande politiska strider som landet har genomlevt. Ryssland försöker sig på något annat: att samexistera med sin historia, att slå broar till det Ryssland som fanns före bolsjevikernas maktövertagande.
De branta stränderna längs Volga med sina skiftande jordlager är en bra sinnebild för detta förhållningssätt. Lager läggs på lager och långsamt formas ett nytt landskap, ett nytt samhälle.
Men förhållandet till historieskrivningen är motsägelsefullt. Under 1900-talet har städer och gator bytt namn ett antal gånger, beroende på den politiska konjunkturen. Statyer och minnesplatser är också utsatta för ständiga förändringar. Otaliga är de monument som har uppförts på socklar avsedda för helt andra historiska gestalter än de som just nu står på dem. I Saratov står stadens store son Nikolaj Tjernysjevskij, författare till den vänsterradikala romanen ”Vad bör göras?”, på ett fundament ursprungligen byggt för en staty av tsar Alexander II. I Kostroma är en tämligen liten Leninfigur upprest på ett jättefundament, avsett för tsar Nikolaj II och hans familj.
Trots denna iver att förinta det gamla och börja om på nytt, står faktiskt Leninstatyerna än idag kvar på gator och torg runtom i landet. I de städer vi besöker har ingen försökt utplåna minnet av Lenin. Tjuvasjiens huvudstad Tjeboksary har rekordet i antal Leninstatyer – man kan räkna till inte mindre än sex stycken och huvudgatan i staden heter förstås Leninallén. Utanför universitetet i Kazan står en ung och annorlunda Lenin med lockigt hår och jackan käckt kastad över axeln.
Astrachan?
(foto: Elisabeth Hedborg)
Att Lenin var en blodbesudlad politiker och hör till en epok som är förbrukad tycks inte bekymra folk – de flesta verkar se honom som en rätt harmlös figur och accepterar hans närvaro med en axelryckning. Överallt får vi höra anekdoter som förklarar vartåt Lenin egentligen pekar med sin evigt framsträckta arm. Den vanligaste varianten är att han visar vägen mot stadens fängelse. Eller att han pekar på närmsta kyrka, dit han är på väg för att bikta sina synder.
Så vad är det som gäller? En önskan att förinta det förgångna och dess symboler eller en strävan att knyta an till historian? Ett är i alla fall säkert: ryssarna har med tiden blivit experter på den svåra konsten att börja om från början, att ta dagen som den kommer och ständigt hoppas att framtiden kanske för med sig något bättre.
Några kilometer utanför Astrachan ligger den lilla byn Natjalovo. Det ryska ordet för ”början” – natjalo – ligger visserligen inbäddat i namnet men byn verkar snarare vara en slutstation än en plats där man inleder nya, djärva projekt. Skrothögar, ramponerade bilar och herrelösa hundar möter oss denna trista söndagseftermiddag. De sneda trähusen är hjälpligt uppiffade med blå eller grön färg och den lilla matvarukiosken är stängd för dagen. Det luktar sovjetisk vardag med varubrist och hopplöshet.
Plötsligt står Sergej där utanför sitt hus på Leningatan. ”Kom in och titta” föreslår han och fimpar cigarretten. Bakom träplanket finns Nina och en hel liten värld med hönor, hundar och kattor, gamla nedsuttna stolar och rostiga bildelar. Nina och Sergej är nyblivna pensionärer och för ett år sedan sålde de sin tvårummare inne i Astrachan. Det var dags att börja om efter nästan trettio år av perestrojka, inflation och varubrist. Ett liv i spillrorna av det sönderfallna Sovjetimperiet är inget de vill rekommendera. ”Nej”, säger Sergej, ”vi bestämde att nu var det dags att vända ryggen till allt det där och sätta igång något nytt. Tiden rinner undan.”
Så då blev det ett hus i Natjalovo. Sergej säger att sommaren har varit bra med mycket regn, det binder dammet och luften blir lättare att andas. Nina förevisar den stiliga tuppen och vill gärna att vi tar en bild på den nya vattentoaletten – den är särskilt bra att ha när barnbarnen kommer på besök.
Och jag tänker att kanske är det så här enkelt – och på en gång så svårt – när historien tar ännu ett litet steg framåt. Kanske är det så här den svåra konsten att börja om faktiskt kan te sig.
Tidigare avsnitt i serien:
23 dec: Från Stalin till Boris Godunov