I andra världskrigets blodigaste slag, slaget om Stalingrad, stod två totalitära system öga mot öga med varandra. I dagens Volgograd är de nazistiska angriparna – och förlorarna – bortsopade ur historien.
I det lätta regndiset dyker hon upp på Volgas högra strand, en enorm hjältemoder, som svingar sitt väldiga svärd över 80 meter upp i luften, en modern Nike från Samothrake, gjuten i betong. Man skulle också kunna se henne som en dödsängel men det är naturligtvis inte avsikten. Volgograd, staden som en gång var Stalingrad och dessförinnan Tsaritsyn, vill inte förknippas med död utan med seger. En seger visserligen köpt till priset av enorma mängder döda men en seger som vill gå till historien som någonting större och mera varaktigt än Stalingrads alla tragedier.
Monumentet på Mamajev Kurgan, kullen där oräkneliga människoliv offrades, gestaltar genom sina enorma dimensioner det hjältemodiga och historiska i den sovjetiska arméns seger över de tyska anfallarna vintern 1942-43. Här finns den eviga elden, hedersvakt, sorgemusik och blommor. Men det storartade och effektfulla skymmer sikten för det individuella lidandet, det individuella modet, hungern, sjukdomarna, kölden, smutsen, allt det tarvliga och hopplösa som är kriget medan det pågår. Monumenten reses av eftervärlden och vi vet att det är segerherrarna som bestämmer vad vi ska minnas och vad vi ska glömma.
Om man går rätt igenom varuhuset vid ”De fallna kämparnas gata” i centrala Volgograd, passerar man Ninas lilla shop för bysthållare, modell maxi. Därefter kommer man ut på Ostrovskijgatan, en oansenlig sidogata med lummiga träd och där, precis till vänster, står en port öppen. En liten papperslapp på dörren förklarar att museet är öppet och inträdet gratis. Ett tiotal trappsteg för oss ner till förlorarnas undanskymda minnesplats. Här, i källaren under varuhuset, genomlevde general Friedrich Paulus sina sista dagar som ledare för Hitlers legendariska 6e armé.
(foto: Hans Mårtensson)
Löjtnant Fjodor Iltjenko skulle snart fylla 23 år och var posterad utanför varuhuset. Han har berättat hur han tidigt en morgon plötsligt fick se en tysk officer med vit flagg komma ut. Iltjenko bestämde sig snabbt och tillsammans med några kamrater begav han sig ner i källaren under varuhuset, trots de uppenbara riskerna. Därnere satt, stod och låg hundratals tyska soldater på betonggolvet, röran var obeskrivlig och det luktade fränt av otvättade kroppar och avföring. En av männen hade ett eget rum, han var trött och orakad. Det var 6e arméns general Friedrich Paulus. Numera skulle han dock tituleras fältmarskalk, fick Iltjenko veta. 6e arméns stabschef, Arthur Schmidt, klargjorde omedelbart att han vägrade kapitulera till någon med så låg grad som Iltjenko. Iltjenko kontaktade då sina överordnade och en person med lämpligare gradbeteckning sändes till platsen.
Klockan var ungefär halv åtta morgonen den 31 januari 1943. Därefter återstod bara formaliteter om kapitulationens form och villkor. Andra världskriget hade tagit en ny vändning.
Det tar 3 minuter och 25 sekunder att gå från Ostrovskijgatan till Stadsteatern. Därutanför festar ett bröllopssällskap med fotoblixtar och champagne trots det ihärdiga duggregnet. Min mobil visar att jag har gått 340 meter. För 70 år sedan representerade dessa 340 meter avståndet mellan två fientliga arméer, mellan två politiska system.
Frontreportern och författaren Vasilij Grossman gjorde det oerhörda, när han i sin roman om Stalingrad, ”Liv och öde”, pekar på likheterna mellan nazismen och kommunismen. ”När vi ser varandra i vitögat ser vi inte bara ett förhatligt ansikte utan vi ser oss själva i spegeln också”, säger SS-officeren Liss i ett samtal med den sovjetiske fången Mostovskoj. ”Känner ni verkligen inte igen er själv och er vilja i oss?” Romanen förblev givetvis opublicerad under hela Sovjetperioden.
Då, det iskalla januari 1943, representerade dessa 340 meter något mera konkret och dramatiskt än ett abstrakt avstånd mellan två politiska ideologier. Då var detta helt enkelt avståndet mellan segrare och förlorare. Mellan dem som hade chansen att överleva och dem som kunde räkna med en tämligen säker död.
Över 90 000 tyska soldater tillfångatogs i Stalingrad. Av dem var 22 generaler, befälhavare för 22 krossade divisioner. Det är siffror så väldiga att man måste fråga sig varför berättelsen om förlorarna är nästan helt undansopad i dagens Volgograd. Besöket i Paulus högkvarter ingår inte i det officiella turistprogrammet och vi hittar dit enbart tack vare vår nyfikenhet och vår engagerade guide – mot löfte att inte säga något till de andra turistgrupperna och definitivt inte till hans chef, som är mest intresserad av att snabbt få tillgång till den buss vi färdas i.
Efter kriget kom de tyska fångarna väl till användning och i ett historiens jättelika projekt för recycling användes många av dem för att återuppbygga Stalingrad till dess forna skepnad. Andra hamnade i Gulags olika läger. Omkring 5 000 av dem återvände så småningom hem.
Tidigare avsnitt i serien:
23 dec: Från Stalin till Boris Godunov