Från Stalin till Boris Godunov

Det finns nog ingen mera dansvänlig marsch än ”Den slaviska kvinnans avsked”-  en riktig klassiker från 1912. Rytmerna studsar fram över Moskvafloden när vårt kryssningsfartyg ”Rus” lägger ut från Flodstationen, Retjnoj vokzal, i Moskva. Från akterdäck flyger blåvitröda ballonger upp i skyn, resenärerna hurrar och solen tittar äntligen fram.

Vi är på väg söderut, mot Astrachan vid Volgas delta i Kaspiska havet, en resa på närmare 3000 km. Framför oss ligger vidsträckta vattenreservoarer och grönskande sandrevlar, kyrkor med glimmande kupoler, okända städer och stäpplandskap. Vår första etapp är Moskvakanalen, som förbinder Moskvafloden med Volga. Luften bubblar av äventyr och feststämning när vi närmar oss den första slussen.

Minst lika festligt var det våren 1937, när kanalen invigdes. Kommunistpartiets toppar med Stalin och NKVD-chefen Jezjov färdades på vimpelprydda båtar, orkestrar spelade och människor hurrade. Projektet var ett grandiost huvudnummer i partiets andra femårsplan och beslutet att bygga den 128 km långa kanalen hade fattats redan 1931. Året därpå anlades ett fångläger i den lilla staden Dmitrov norr om Moskva. Där, i ”Dmitlag”, skulle människor ”stöpas om” till goda socialistiska medborgare. Fångarnas verkliga uppgift var att förse kanalbygget med gratis arbetskraft och deras antal växte snabbt till närmare 200 000. Hela projektet sköttes av säkerhetstjänsten NKVD och lägeradministrationen Gulag, så tillgången på arbetskraft var säkrad.

I en propagandadokumentär från 1930-talet ser man hur de nyanlända fångarna ”sorteras in” i lägret. De får själva ange för vilket ”brott” de dömts och så får de veta att de har fått förmånen att vara med och förverkliga partiets storartade planer. Men när kanalen väl var färdigbyggd var det långtifrån alla som återvände hem. Tusentals fångar fördes till Butovo utanför Moskva och sköts ihjäl sensommaren 1937.

Även den högsta ledningen för ”Dmitlag” avrättades. Med sin osvikliga känsla för dramatik och scenografi grep NKVD lägerchefen Semjon Firin just när han klev ombord på båten inför den festliga invigningsfärden. Och kanalbyggets chef, Lazar Kogan, hann knappt hänga undan medaljen han dekorerats med förrän även han greps och avrättades. Idag står ett enkelt kors vid kanalstranden. Inskriptionen anger knapphändigt årtalen ”1932-1937” – en alldeles för diskret påminnelse om de brott som begicks i partiets namn.

En resa på Volga är inte bara en resa i rummet – förbi höghus, utrangerade industrier, fräcka reklamskyltar för Coca Cola och tålmodiga fiskare i gummibåtar. Denna resa genom Rysslands geografiska hjärta är lika mycket en färd genom tiden, genom Rysslands historia och de maktambitioner som landets ledare förverkligade på bekostnad av människomassornas lidande.

Uglitj, 274 km nedströms från Moskva, är en stad vars namn har en dyster och olycksbådande klang. De blå och röda reflexerna från Den helige Dmitrijs kyrka på blodet skimrar i flodvattnet. Strax bredvid försöker traktens befolkning sälja dockor, schalar och pälsmössor till turisterna. Den lilla kyrkan med sina blå kupoler uppfördes på den plats där ett gruvligt brott ägde rum. Enligt traditionen var det här som Boris Godunov år 1591 lät mörda den åttaårige tsarevitj Dmitrij, Ivan den förskräckliges son och arvtagare till det ryska riket. Andra versioner gör gällande att det var pojken själv som lekte med en kniv och helt enkelt råkade begå självmord.  Frågor om makt och maktöverföring har alltid varit högexplosiva i rysk historia och är så än idag. Dmitrijs död innebar en katastrof för hela landet.  Vilken dödsorsaken än var banade händelsen väg för Godunovs makttillträde och kastade in det ryska riket i ”den stora oredan”, en period präglad av främmande invasioner och lycksökare, som sade sig vara den ”riktige” Dmitrij och därmed gjorde anspråk på Rysslands tron.

I dagens Uglitj råder en växande arbetslöshet sedan stadens berömda klockfabrik ”Tjajka” i stort sett tvingats lägga ner. Flera tusen arbetare, främst kvinnor, blev utan jobb när de billiga kvartsuren dök upp på marknaden. För att hävda sig måste Uglitj nu luta sig tungt mot den berömmelse som historien kan skänka. Tack vare barnamordet 1591 har stadens turistguider en riktigt bra story att berätta, även om de inte alltid lyckas få ihop hela det häpnadsväckande och motsägelsefulla händelseförloppet till en historiskt korrekt skildring. Berättelsen om barnet som offras i en rå maktkamp har blivit ett signum för Uglitj och stadens vapensköld visar en barnslig tsarevitj med en kniv i sin höjda högerhand – ett något svårtolkat försök att symbolisera historien eller kanske ett försök att skipa postum rättvisa.

Uglitj är långt ifrån den enda staden längs Volga där man har förstått att det går mycket bra att slå mynt av sin dramatiska historia.  Mitt ute i vattenreservoaren utanför Uglitj dyker ett ensamt klocktorn upp i farleden, ett absurt utropstecken eller kanske ett varnande finger.

Här vid Volgas högra strand låg den medeltida staden Kaljazin, känd för sina vackra kyrkor, ikoner och kloster. Klocktornet är över 70 meter högt och stod en gång vid stadens centrala torg. I slutet av 1930-talet sprängdes både kyrkor och kloster på order av kommunistpartiet. Stadens äldsta delar med sina palats och präktiga bostadshus dränktes när vattenreservoaren anlades. Ett 700 år gammalt kulturarv förintades men detta ansågs uppenbarligen vara ett rimligt pris för att nå målet: en snabb utbyggnad av elektriciteten i den unga Sovjetstaten.  Klocktornet trotsade förödelsen och idag står det kvar som ett stumt vittnesbörd om den katastrof som en gång drabbade Kaljazin.

Numera har klocktornet blivit en turistattraktion och det finns de som säger att man vid mycket speciella omständigheter kan se ljusen tändas i stadens palats djupt nere i vattnet. Uppenbarligen föreligger inte dessa omständigheter när vår ”Rus” gör en försiktig gir runt tornet. Volgas vatten är grågrönt och grumligt och sluter sig tätt om alla hemligheter.