Hoppa till innehåll

Tsvetajevas Ofelia

Sammanträffande omständigheter har kommit mig att se tillbaka på en diktsvit av Marina Tsvetajeva, (1892- 1941)skriven 1923. Tsvetajeva befann sig vid denna tid i Prag, efter att 1922 ha lämnat Sovjetunionen för att återförenas med sin man Sergej Efron. De hade då i flera år levt skilda åt, de sista mer än två åren i fullständig ovetskap om varandras öden.

Ofelia, målning av  John Everett Millais 1851–1852
Ofelia, målning av John Everett Millais 1851–1852

Tsvetajeva hade uppnått 30-årsåldern, nått höjder av konstnärlig utveckling och mänsklig mognad. Upplevelser och umbäranden under revolutionens och inbördeskrigets år hade varit fruktansvärda – hennes yngre dotter hade dött av svält på ett barnhem. Marina Tsvetajeva hade i Moskva fortsatt med sitt dagliga skrivande och hade fått stimulans och inspiration bl a med eleverna i teaterledaren Vachtangovs Studio 3. Hon hade också samarbetat med Majakovskij i ett ofullbordat projekt om att göra en nyuppsättning av Shakespears Hamlet.

Dikten som jag stannade vid ser i min översättning ut så här:

 

Ofelia – till Hamlet

Med Hamlet – inbunden- hårt,

i avslöjandets, vetskapens gloria,

blek – in till sista atom …

(i utgåva tusen – och vilket år?)

skall Ni inte med fräckhet och tomhet beröra mig!

(juvenil avlagring från vindsrum!)

Som något slags tyngande krönika

har Ni länge nog vilat på detta bröst.

Jungfrukarl! Kvinnohatare! Som föredrog

meningslöst icke-liv!… Tänkte ni på

någon enda gång – vad som rycktes loss

ur vansinnets lilla rabatt…

Rosor?… Men det är ju – tsss! – Framtiden!

Vi rycker – och nya skall växa! Skulle rosor

blott för en enda gång? svika – älskande,

skulle rosor blott för en enda gång? – döda?

Sedan ni fullgjort (doftat till slut!) drunknar ni…

– Har aldrig funnits!- Men vi i minnet står upp

i stunden då över bäckens krönika –

Ni som Hamlet – står upp – inbunden…

28 februari

Ofelia – till försvar för drottningen

Prins Hamlet! Nu nog med att störa

maskstungna kvarlevor … Till rosorna se!

Tänk också på henne, som – under en enda

dag – såg de sista dagarna fly.

Prins Hamlet! Nu nog med att smäda

tsaritsans sköte… De kyska tillkommer ej – dom

över lidelsen. Tyngre skuld bar då Fedra:

om henne sjunger man än.

Och skall fortsätta så! Men Ni i Er blandning

av krita och mull… Förtala benknotor!

Prins Hamlet! Ert förstånd tillkommer det inte

att döma ett inflammerat blod.

Men skulle så … Tag Er i akt! … Genom gravhällen,

upp! – mot Ert sovgemak – för mitt lystmätes skull

stiger jag till försvar för min drottning –

jag, Er odödliga lidelse.

28 februari

Hamlets dialog med sitt samvete

– På bottnen ligger hon, i dy

och sjögräs…gick att sova

bland dem, – sömn fanns ej heller där!

– Men jag har älskat henne

som fyrtiotusen bröder

inte kan älska!

 – Hamlet!

På bottnen ligger hon, i dy:

Dy!.. Och den sista kransen

flöt upp på stockarna vid bäckens kant…

– Men jag har älskat henne

som fyrtiotusen…

– Mindre

ändå än blott en enda.

På bottnen ligger hon,i dy.

– Men jag har –

( i tvekan)

– älskat henne??

5 juni 1923

Det brukar sägas, att poesi aldrig kan översättas. Ändå känns det ibland nödvändigt att försöka. För att på något vis övervinna avstånden i våra kulturer.

Tsvetajeva ställer stora krav på läsaren genom sin koncentration, sina underförståddheter. I denna triptyk får man kanske fundera över valet av pronomen – vi eller ni? Originalspråkets verbformer anger vad det skall vara – men vad står de för?

Det är Ofelia som har ordet – men inte den svaga, förintade som framgår av dramat. Rösten här är bestämd, uppfordrande – det är Tsvetajevas. Den skär rätt genom åren, in i vår tid – med dess diskussioner om manligt och kvinnligt bland feminister och andra.

Joseph Brodsky (1940-1996), som sätter Marina Tsvetajeva nära nog främst bland poeter i Europa under 1900-talet, understryker tidsmedvetandet i hennes dikter, inte minst i deras starkt rytmiserade form. I samtal med Solomon Volkov (1980-90) säger han generellt: ” Tiden är ursprunget för rytmen. Minns ni att jag har sagt, att varje dikt är reorganiserad tid?”

Marina Tsvetajeva skrev en djupsinnig essä om ”Diktaren och tiden” 1932. Men redan i hennes tidigare dikter ( 1916, 1919…) skymtar aningen om att hon skulle komma att bli förstådd av senare generationer:

”Till dig som kommer att bli född

ett sekel efter att jag slutat upp…”

Så är det kanske också på väg att bli.

Vänligen logga in för att kommentera.