När människorna i västra Georgien slog ner sina bopålar för flera tusen år sen gjorde de det bokstavligen. På landet runt den lilla staden Senaki står många byggnader fortfarande på stolpar en bit över marken. Vore det inte för dem skulle vi kanske ha förbisett att vi rullar genom en våtmark sex gånger så vid som Tåkern. Sensommarsolen värmer den sista söndagen i oktober. Mellan några kullar passerar vi ett fält med gullris så långt ögat når på båda sidor om vägen. Men när vi vänder åter i natten efter att i en byskola ha följt räkningen av rösterna i presidentvalet ligger dimman tät över den kurviga vägen där en och annan ko vankar fram i mörkret.
Dessförinnan har vi medan solen ännu gav värme hunnit besöka den ännu mindre skolan i Potskho. Ingen enda kommer för att rösta medan vi är där men det är ändå trångt i den lilla röstlokalen. De som får mingla därinne har ackrediterats som observatörer. Andra dröjer i korridoren när det nu samlats så många människor som man kan språkas med. Man frågar om även jag vill ha en knapp i västen.
Vår tolk som är lärare i den närbelägna regionhuvudstaden säger att hon inte visste att det finns byar här. Eftersom en del vägar i grannskapet knappt är farbara med en vanlig bil undrar jag om barnen måste gå till skolan. Nädå, vi har en minibuss, svarar man mig.
Hur många av er i valnämnden är lärare här på skolan, blir min nästa fråga. Fyra av de tretton ledamöterna stäcker upp handen. Jag hade faktiskt trott att det skulle vara fler. Och vad arbetar ni andra med då?
Detsamma som alla andra i byn. Vi är arbetslösa.
En halvmil bort reser sig de imponerande murarna från kungsgården i Nokalakevi i Svartahavsriket Kolchis eller Archaeopolis som den benämns av bysantinska historiker. En del figurer och bruksföremål visas i museet på platsen. De mera värdefulla fynden fördes i säkerhet till huvudstaden Tbilisi under de turbulenta åren kring upplösningen av Sovjetunionen. Några föremål från trakten visades upp på Medelhavsmuseet i Stockholm för fyra år sen.
Bara ett par mil från Potskho och Senaki börjar regionen Abchazien som härjades av ett inbördeskrig för tjugo år sen. Det kostade omkring 15.000 människor livet och en kvarts miljon blev internflyktingar i Georgien. Men det var inte på grund av kriget som fynden från Nokalakevi måste räddas till Tbilisi, det berörde inte Potskho och Senaki. I stället drabbades området av en omfattande plundring när rättssystemet kollapsade.
Sovjeterans fabriker är i dag ofta ruiner men utanför Zugdidi hittade jag för något år sen en som sedan tjugo år blivit ett fönsterlöst hem åt flera flyktingar från Abchazien. Annars bor flyktingarna ofta i forna hotell och hälsohem som inte renoverats på minst 30 år. När ryskt flyg fällde bomber över järnvägen genom Senaki en fredagskväll i augusti 2008 hamnade en framför entrén till ett av flyktinghotellen. Tre av dem som bodde där dödades och ytterligare 19 skadades. Fortfarande hänger innertaket halvvägs ner mot golvet i lobbyn där en hög meloner ligger i ett hörn och en kvinna rensar majs i ett annat. Inga pengar har funnits att göra något åt taket.
De arbetslösa bland ursprungsbefolkningen är trots allt mera lyckligt lottade än flyktingarna. Åtminstone några i släkten har trädgårdar som både ger mat för eget bruk och frukt och hasselnötter som kan säljas för pengar. Men uppköparna betalar i år lite för hasselnötterna som exporteras till bland annat Turkiets godisfabriker. Och efter krigen har gränserna stängts för exporten av frukt till Ryssland.
(foto: Torgny Hinnemo)
Fast ändå inte. Ryssland har erkänt Abchazien som en suverän stat och tog för ett år sen tog över patrulleringen av regionens gräns mot övriga Georgien. Trots det fortsätter människor från den georgiska sidan att smuggla in frukt till Abchazien (varifrån den ibland säljs vidare till ryska kunder) och att från den abchaziska sidan att smuggla hasselnötter till Georgien. Smugglarna lurpassar tills en rysk patrull har passerat och bär sen varorna över en spång eller kör dem över med häst och vagn om vattnet i gränsfloden står lågt.
Landskapet runt Potskho och Senaki genomkorsas av breda floder där det klara vattnet inte är särskilt djupt om hösten. De flyter upp i de svanetiska bergen som vi skymtar i fjärran. Runt omkring det landskap där vi rör oss har våtmarkerna omvandlats till en torvmosse som på sina ställen är tolv meter djup. Här kan forskarna botanisera i den eurasiska kontinentens tropiska och subtropiska miljöer ända upp till tio miljoner bakåt i tiden.
Potskho och Senaki har en rik historia och en rik flora men en fattig befolkning. Militärbasen som förstördes av ryska trupper 2008 har återuppförts och en ny motorväg som byggts med utländskt bistånd har förkortat restiden till Tbilisi avsevärt. Men nya näringar skapas inte i en hast och de närmsta exportmarknaderna förblir stängda så länge de används som brickor i spelet mellan Ryssland och EU och Nato.
