I början av november 1913, för jämnt hundra år sedan, gick rättegången i Kiev mot Mendel Bejlis mot sin kulmen. Den tsaristiska regimen hade inscenerat en skådeprocess mot en judisk bokhållare som utan grund anklagades för att med en serie knivhugg ha ritualmördat en pojke i avsikt att komma över hans blod. Om denna skändlighet har det skrivits böcker och gjorts filmer. ”Fixaren” med Alan Bates i huvudrollen löper emellanåt i repriser på våra betalkanaler, den bygger på den Kievfödde Bernard Malamuds roman från 1966.
I efterhandsperspektivet kan det som utspelade sig i Kievdomstolen se ut som första steget till tsarväldets undergång. Det oerhörda inträffade att det till synes välregisserade spektaklet kantrade. De skickliga försvarsadvokaterna tog hem segern – mot alla odds. Till detta bidrog i hög grad den ryska intelligentians motståndsinsats. Ur alla läger hade man samlats till protest mot de orimliga anklagelserna: författare och läkare, akademiker och journalister. Också intellektuella som tidigare visat prov på antijudiska fördomar anslöt sig. Stor betydelse hade den legendariske neurologiprofessorn Vladimir Bechterev som mobiliserade en internationell opinion till stöd för Bejlis.
Bara en bekant röst avvek: författaren Vasilij Rozanov. Hans grovheter fick till följd att han uteslöts ur det prestigefyllda Religionsfilosofiska sällskapet i S:t Petersburg, en unik åtgärd. Med sina fortsatta hetsartiklar om judisk blodsskuld förvisades han till avgrundshögerns broschyrer och blad.
Under eftersovjetisk tid – när så mycken ny historisk dokumentation offentliggjorts – har det visat sig att Rozanov var fjärrstyrd. Hans förhållande till judarna hade tidigare varit mycket sammansatt. Bakom honom opererade den här gången Pavel Florenskij som fyllde honom med sitt judehat, drev på och eldade – samtidigt som han själv aldrig öppet bekände färg eftersom han var för feg för att offentligt stå för sin extrema hållning. Det är framför allt ett långt, tidigare okänt brev i ”blodsfrågan” samt två slutgiltigt identifierade, pseudonyma instick och ett anonymt förord av hans hand i Rozanovs hetsskrifter som klarlägger hans roll. Han fungerade helt enkelt som Rozanovs onda ande.
Vem var Pavel Florenskij?
Han brukar framställas som en av det gångna seklets främsta ryska kulturpersonligheter, en polyhistor med smått ofattbar kunskapsbredd. Han har liknats vid Leonardo da Vinci, Pascal och Leibniz. Han tycktes överbrygga de två kulturerna. På en och samma gång var han filosof, teolog, präst, konstvetare, poet, arkeolog, matematiker och fysiker. Han sysslade med träskulptur, han bedrev släktforskning, han ägnade sig åt ortodox namnmystik. Det var som om han hade tid för nästan allt. Ibland drömde han om att bli munk. Han log sällan, var inte begåvad för social kommunikation, saknade (till skillnad från sina generationskamrater) uttalade politiska intressen.
1913-14, just vid tiden för – och strax efter – Bejlisprocessens avslutning, gav Florenskij ut sin mäktiga, utsökt designade teodicé ”Sanningens pelare och grundval”. I förkortad version utgjorde den hans magisterarbete vid Moskvas Teologiska Akademi. I form av tolv omfattande brev till en vän (i själva verket hans svåger och nära samtalspartner) träder han här till försvar för en medeltidsförankrad kristet-ortodox livssyn med stöd likaväl hos de gamla kyrkofäderna som i modern kunskapsteori.
Bortom alla våra kategorier anas en gudomlig Enhet som omsluter antinomier och motsatser, skriver Florenskij. Mångfalden är till sist, som Platon lär, en och allena. Våra inre och yttre världar har samma väsensgrund.
Florenskij var alltigenom slavofil. Han besökte aldrig Västerlandet och stod i grunden främmande för det – trots referenser till allt från Planck till Freud. Den heliga helheten, den åstundade föreningen mellan Himmel och Jord, kan bara realiseras i Ryssland – det är hans övertygelse. Han accepterar varken Kopernikus eller Kant – splittrare som förminskade människan. Väst framträder för hans syn som atomiserat och inspärrat i sin förnuftsövertro, i grunden nihilistiskt – ytterst manifesterat i Mona Lisas sensuellt grunda leende.
Florenskijs utläggningar fick ett väldigt inflytande inom den ryska religionsfilosofin. Ur dem utvecklades en hel ”sofiologisk” skola: Sofia stod för den bibliska Allvisdomen, upphöjdes nästan till fjärde part i Treenigheten – den omslutande kosmiska principen, nära förbunden med ikonernas Gudsmoder.
1922 utvisade Lenin på livstid alla de berömda religionsfilosoferna utom Florenskij. Kanske kände den unga Sovjetstaten att man behövde honom. Han sägs ha deltagit i Statliga elektrifieringskommissionens möten i prästrock. Parallellt höll han föreläsningar hos De högre ateljéerna för konst och teknik (den sovjetiska motsvarigheten till Bauhaus) där han formulerade en egen teori om det omvända ikonperspektivet – en teckentolkning som lämnat spår i den moderna semiotiken. Den religiösa bilden var central i hans världsuppfattning: fönstret mot en immateriell verklighet. Han umgicks nu – mitt i den marxistiska materialismen – med drömmar om att kunna utforma en konkret metafysik, att helt enkelt sätta evigheten på matematisk formel.
Så småningom upphöjdes Florenskij till redaktör för den sovjetiska tekniska encyklopedin. Där skrev han en mängd artiklar i egna ämnen, bl a om elektriska fält och isoleringsmaterial. 1927 uppfann han en ickekoagulerande maskinolja. Den fick sitt namn, dekanit, efter oktoberrevolutionens tioårsjubileum. Men samtidigt blev utrymmet för honom allt trängre, när Stalin vidgade sin makt. Redan 1928 drabbades han av sitt första, temporära förvisningsstraff, till Nizjnij Novgorod.
Florenskijs många beundrare talar med en enorm vördnad om honom – särskilt som han ett decennium senare arkebuserades av bolsjevikerna utanför Leningrad, efter en tid i Sibirien och plågsamma interneringsår på fångön Solovki. Vad man vet är att hans kropp slängdes i en massgrav. In i det sista hade han försökt med forskning under de vidriga yttre omständigheterna. Han undersökte den sibiriska tjälen och sysslade uppe i norr med utvinning av jod ur alger.
Den mest kritiska rösten (innan de postsovjetiska avslöjandena kom) tillhör Florenskijs filosofkollega Nikolaj Berdjajev som i sin självbiografi talar om hans ”förfinade dekadens” och relativa likgiltighet för kristen moral. Han satte estetiska värden framom etiska. I hans själsliv fanns ”något kvävande”. Han hade aldrig blicken rakt fram. Han kunde själv medge att han bar på ett mörker, något dionysiskt som han i sitt skapande sökte tukta.
Det är ett faktum att Florenskij tidigt dukade under för GPU:s förhörsmetoder. Han lämnade ut vänner och tillstod groteska utlandsbaserade sammansvärjningar. Detta hände några år innan den stora terrorn bröt ut. Han var inte utsatt för fysisk tortyr – men väl psykisk.
Tjugo år tidigare hade han varit granithård i sina – dolda – utfall mot judarna. I breven till Rozanov och i de egenproducerade avsnitten i dennes småskrifter söker han – som forskare som Michael Hagemeister och Jefim Kurganov har framhållit – med alla medel bevisa sanningen bakom medeltidsmyten att den judiska religionen kräver blodsoffer. Bejlis måste vara skyldig till bestialiteterna och är han det inte i bokstavlig mening bär han ändå på sitt folks kollektiva ansvar – och det är just inte bättre. Exakt så formulerar sig Florenskij i förordet till Rozanovs häfte ”Israel i det förgångna, nuet och framtiden” (1915).
Samtidigt som judarna månar sig om ”renhet” inom den egna ”rasen” ser man genom blodsblandning till att ”smitta ner” andra folk, framhåller Florenskij. Så judaiseras successivt världen. Till och med tiondelsjudar visar sig vara farliga, eftersom de bidrar till skämningen av ariskt blod.
Michael Hagemeister betonar att alla vår tids antisemitiska stereotyper återfinns i breven och inpassen. Ryssland – och världen – är utsatt för en konspiration. Judar syftar till upplösning av familjer, seder, stater. De behärskar kapital och press. De är lierade med frimurare. När Florenskij söker efter botemedel mot den destruktiva ”smittan” finner han att den enda lösningen är ”kastration av alla judar” (hans egen kursivering i brev av den 26 oktober 1913). Men att genomföra detta vore ju att avsvärja sig den kristna tron. Vad som då återstår är att ”banka ut” det judiska ur judarna. Det gäller att få dem att slutgiltigt ”komma till sans och ge upp sitt lågsinne”.
Så talar alltså – ett sekel tillbaka i tiden – mannen med den häpnadsväckande lärdomen, den geniförklarade religionsfilosofen. Modifierade han sedermera sin inställning? Det vet vi inte. Men vi kan konstatera att han i mars 1933, just vid tiden för Machtűbernahme, skriver – i den 1991 publicerade uppsatsen ”Framtidens tänkta statsbildning” – om Hitlerregimen som ett viktigt ”övergångsstadium”. Nazismen ”avvänjer massorna från demokratiska tankeformer, från fördomar om partier och parlament” och pekar därmed framåt mot den globala nyordning där Hjälten skall pånyttfödas och Den Himmelska Helheten – äntligen – återskapas.