Efter presidentvalet den 27 oktober kommer Micheil Saakasjvili att avgå som Georgiens president. Han har präglat landets politiska liv sedan han valdes till president efter rosenrevolutionen i januari 2004 men får nu efter två mandatperioder inte ställa upp i valet. Fast början till slutet på Saakasjviliepoken inträffade redan förra hösten, då hans parti, den Nationella rörelsen, led ett förkrossande nederlag i parlamentsvalet. Sedan dess har Georgien styrts av politiker ur två olika läger, president Saakasjvili å ena sidan och premiärminister Bidzina Ivanisjvili från den Georgiska drömmen å den andra. Det har givit upphov till en tidvis ganska stormig cohabitation.
(bildkälla Wikipedia)
(bildkälla Wikipedia)
Om Nationella rörelsens kandidat, Davit Bakradze, skulle ta hem segern i presidentvalet så skulle Saakasjviliepoken ändå i viss mening kunna sägas fortsätta, fastän med delvis andra politiker vid rodret. Men så verkar det inte bli. Enligt senaste opinionsundersökningen skulle Bakradze endast få 18 % av rösterna, medan 39 % av de tillfrågade skulle rösta på Georgiska drömmens kandidat, Giorgi Margvelasjvili. Trea skulle f.d. rosenrevolutionären, sedermera talmannen Nino Burdzjanadze bli med 7 % av rösterna. Arbetarpartiets Sjalva Natelasjvili och kristdemokraternas Giorgi Targamadze skulle få 3 % vardera, f.d. utrikesminister Salomé Zourabichvili skulle få 2 %. Ingen av övriga 17 kandidater skulle få över 1 % av rösterna.
Osäkerhetsmomentet är emellertid stort, eftersom 26 % av de tillfrågade ännu inte bestämt sig för hur de skall rösta. Det kan innebära att en andra omgång blir nödvändig för att avgöra valet. Valkampanjen har hittills varit lugn och i stort sett utan ömsesidiga anklagelser om oegentligheter. Yttrandefriheten och objektiviteten i massmedierna har förbättrats. En delegation från Europarådets parlamentariska församling betecknade häromdagen förvalsklimatet som ”öppnare och rättvisare” jämfört med tidigare val. Georgien fortsätter m.a.o. att göra framsteg i demokratiseringsprocessen.
Margvelasjvili är en ganska okänd figur i georgisk politik och har ingen särskilt karismatisk framtoning. Premiärminister Ivanisjvili har lyft fram detta som en fördel och menar att ”Georgien för först gången i sin historia kommer att få en riktigt intelligent och europeisk president … inte en superman och var och ens beskyddare.” Han har också på kort tid lyckats bli en av Georgiens populäraste politiker och är nu klar favorit i presidentvalet.
Bakradze ligger dock inte långt efter i popularitet. Det är så mycket mer anmärkningsvärt som hans parti, den Nationella rörelsen, fortfarande dras med låga opinionssiffror: endast 12 % uppger sig stödja dem medan 50 % säger sig sympatisera med Margvelasjvilis parti, den Georgiska drömmen. Övriga politiker från Nationella rörelsen är i allmänhet mycket impopulära (Saakasjvili, Tbilisis borgmästare Ugulava och allra mest f.d. inrikesministern Merabisjvili och den grå eminensen Bokeria). Men Bakradze har förklarat att han vill bryta med delar av sitt partis förflutna: ”Den Nationella rörelsens styrka ligger i dess önskan att förnya sig … Vi lämnar för alltid bakom oss i det förflutna allt som samhället anser vara våra misstag.” Denna mea culpa-inställning har uppenbarligen vunnit genklang hos vissa delar av befolkningen.
Under det år som gått sedan regeringsskiftet förra hösten har georgisk inrikespolitik präglats av en uppgörelse med vissa delar av Nationella rörelsens metoder, framför allt godtyckliga exproprieringar och säkerhetstjänstens framfart. Nationella rörelsens ledare har å sin sida anklagat den nya regeringen för politiska processer och selektiv rättsskipning. För att skapa klarhet tillsatte EU en särskild rådgivare, Thomas Hammarberg, som fick i uppgift att utreda läget i fråga om iakttagandet av mänskliga rättigheter i Georgien. Han publicerade häromveckan sin rapport ”Georgia in Transition”. Där konstaterar han att rosenrevolutionärerna genomförde många radikala, positiva reformer men att allting inte var perfekt: ”allvarliga problem började uppstå” på en rad områden. Dessa ledde till tusentals anmälningar till åklagarmyndigheten efter maktskiftet förra hösten, anklagelser som alla bör undersökas och besvaras enligt Hammarberg. Han sammanfattar sin utredning på följande salomoniska vis: ”Medan det å ena sidan är viktigt att bekämpa straffrihet inte minst när det gäller brott begångna av offentliga tjänstemän, är det å den andra nödvändigt att få till stånd absolut öppna och rättvisa processer som är fria från politisk inblandning”.
Även företrädare för den Georgiska Drömmen bekänner ibland sina misstag. Talmannen Usupasjvili beklagade sålunda i somras att nuvarande regering under det år den suttit vid makten ägnat alltför mycket tid och energi åt det förflutna. Han ansåg också att regeringens beslutsprocess varit för långsam. Större klarhet borde vidare bringas i den ekonomiska politiken som enligt talmannen hittills varit för otydlig.
I och med presidentvalet träder en förändring av den georgiska grundlagen i kraft som ger den nye presidenten mindre befogenheter och större makt åt premiärministern. I detta känsliga läge har premiärminister Ivanisjvili tillkännagivit att han tänker avgå efter presidentvalet. Många fruktar att den Georgiska drömmen då kommer att splittras, med en period av instabilitet i georgisk politik som följd. Talmannen uttalade sig däremot häromdagen i positiva ordalag om Ivanisjvilis beslut, som han menade skulle bidra till att starkare institutioner byggs upp i det georgiska politiska systemet, med större ansvarstagande och bättre maktfördelning. Under alla förhållanden kommer den olyckliga dragkamp som nuvarande cohabitation inneburit att försvinna i och med presidentvalet den 27 oktober.