Den nionde oktober hålls presidentval i Azerbajdzjan. Tack vare den ändring i konstitutionen som gjordes 2009 då tvåperiodersspärren för presidentposten togs bort kan den sittande presidenten Ilham Alijev ställa upp en tredje gång (och en fjärde och en femte och så vidare, ni förstår poängen).
Han har låtit meddela att han inte behöver bedriva någon valkampanj eftersom hans kontinuerliga insatser för att förbättra folkets situation de senaste tio åren ”talar sitt eget tydliga språk”. Med tanke på att det redan är presidentens uttalanden och aktiviteter som dominerar i både eter- och tryckmedia i Azerbajdzjan är beslutet ganska förståeligt. Många gissar att det är just för att försäkra sig om folkets stöd som presidenten under våren höjt lönerna för i princip alla kategorier av statsanställd personal inklusive militärer samt social- och studiebidrag med minst 10 procent.
Även om Ilham Alijev personligen inte driver någon valkampanj finns dessutom redan en hel rad offentliga personer, såsom ordföranden för Kaukasus Muslimska Råd, ett stort antal olika parlamentsledamöter och till och med andra presidentkandidater, som inte försitter en chans att i publika sammanhang nämna den sittande presidentens storslagenhet och nödvändigheten att rösta på honom.
Statliga valundersökningar försäkrar att presidenten har stöd från nästan hela befolkningen och också de flesta analytiker och azerbajdzjaner i allmänhet är tämligen övertygade om att den sittande presidenten går segrande ur valet. På ett eller annat sätt. Inget fritt och rättvist val har hållits i Azerbajdzjan sedan självständigheten (med valet 1992 där Folkfronten kom till makten som möjligt undantag) och det mesta pekar på att detta val blir just lika ospännande som de tidigare i detta avseende.
Det ligger nära till hands att misstänka att myndigheterna söker gardera sig mot omfattande protester mot valresultatet. Ett stort antal demokratiaktivister, oppositionspolitiker och människorättskämpar sitter redan häktade eller fängslade på mycket tveksamma grunder och ett som är säkert är att de inte kommer ut förrän valet är avklarat.
Bland dessa återfinns många medlemmar av de ungdomsorganisationer som under senare år alltmer högljutt förespråkat förändring och frihet i Azerbajdzjan. Organisationen NIDA har drabbats särskilt hårt. Sedan i våras sitter sju av deras medlemmar häktade, den yngsta just 18 år fyllda. Från att ursprungligen ha beskyllts för narkotika- och vapeninnehav har anklagelserna mot dem nyligen även kommit att omfatta försök att starta våldsamma protester, vilket gör att de riskerar upp till tolv års fängelse.
Förutom Ilham Alijev är nio andra kandidater nominerade. Av dessa är fem nuvarande parlamentsledamöter som beskrivits som mer eller mindre del av den sittande presidentens stödtrupp. Även Hafiz Hadjijev, ledare för Yeni Musavat partiet (inte att förväxla med det traditionella oppositionspartiet Musavat) verkar sälla sig till den skaran. Ledarna för för Azerbajdzjans Demokratiska Parti och Azerbajdzjans Socialdemokratiska Parti är också kandidater, men anses inte ha tillräckligt stöd för att utgöra något hot mot Ilham Alijevs vinst. Så långt är allt som vanligt i den azerbajdzjanska presidentvalsillusionen.
I juni nominerades även Merhiban Alijeva, presidentens fru, till presidentposten av ett litet okänt parti. Hon valde att inte kommentera nomineringen som då rann ut i sanden, men utspelet gav upphov till diskussion kring huruvida regimen planerar ett maktskifte på egen hand. Att Alijeva några dagar tidigare valts till vice ordförande för presidentens stödparti bidrog till spekulationerna då de flesta minns att det var på detta vis hennes mans resa mot toppen började.
Mer intressant är att det dykt upp en oppositionskandidat som faktiskt gör det här valet värt att hålla ögonen på. I början av juni deklarerade en valkoaliation som kallade sig det ’Nationella Rådet för Demokratiska Krafter’ (Milli Şura) att man planerade att lansera en gemensam kandidat som representant för den samlade demokratiska oppositionen. I Nationella Rådet ingår ett tjugotal oppositionspartier inklusive de mest namnkunniga sådana: Folkfronten och Musavat. Dessutom finns representanter för ett antal ungdomsorganisationer, religiösa grupper, akademiker, människorättsaktivister samt andra mer eller mindre kända personer med på listan över de 129 personer som är Rådets grundare (http://blog.razinurullayev.com/?p=1236).
Deras mål är att göra Azerbajdzjan till en sann konstitutionell demokrati och enligt deras stadgar ska kandidaten, om han blir vald, lämna sin post efter två år varpå nya fria val ska hållas.
Den stora frågan var förstås vem som skulle nomineras. De etablerade oppositionspartierna har ofta kritiserats för sin oförmåga att samarbeta och presidentvalet 2003 pekas ut som ett skräckexempel där oppositionens misslyckades med att enas kring en kandidat främjade Ilhams tillträde till presidentposten. Kanske därför så valde Rådet att inte nominera någon av de traditionella oppositionsledarna utan istället regissören Rustam Ibrahimbekov, känd i synnerhet för sin regi av Nikita Michailkovs Bränd av solen som vann en Oscar för bästa utländska film 1994.
Ibrahimbekov var på många sätt ett bra val. Han hade inget större politiskt bagage och lär haft goda relationer med Alijevfamiljen. Emellertid avslogs hans kandidatur med hänvisning till att en kandidat måste ha bott i landet under senaste decenniet och i Ibrahimbekovs fall kunde bara cirka 1000 dagar i Azerbajdzjan under den tiden påvisas. Dessutom har han förutom sitt azerbajdzjanska även ett ryskt medborgarskap vilket komplicerade situationen.
Under några ångestfyllda veckor verkade det osäkert om och hur Rådet skulle lyckas hantera detta bakslag. Många fruktade att koalitionen skulle splittras. Till sist så dök det ändå upp ett namn. Den nya oppositionskandidaten blev Jamil Hasanli, välkänd historiker vid Vetenskapsakademin och expert på kalla krigets historia. Trots att mottagandet av Hasanlis kandidatur till en början kan beskrivas som minst sagt ljumt tycks många som hoppas på förändring slutligen fattat tycke för honom.
Hans aktiva kampanjande via både Twitter och Facebook har säkerligen bidragit till att stärka hans profil bland ”Internet-generationen” och likaså lär hans tappra insats i den första tv-sända presidentvalsdebatten i september ha berört många. Under debatten angreps Hasanli först verbalt av ovannämnde kandidaten Hafiz Hadjijev, som skrek och domderade trots att det var Hasanlis tur att tala. Sedan, när Hasanli lyckades inflika en replik om korruptionen under Alijevregimen gick Hadjijev över till att fysiskt försöka få tyst på oppositionskandidaten genom att kasta en full vattenflaska på honom! (http://www.rferl.org/content/azerbaijan-election-debate-attack-television-president-hasanli/25111775.html) Detta debacle visade med deprimerande tydlighet hur svårt det är att försöka bedriva politisk opposition i ett land som präglas av ideologisk hegemoni.
Det är också värt att nämna att en relativt nybildad oppositionsgrupp, som av många ses som en framtida politisk kraft, valt att inte delta i det Nationella Rådet. ReAL – Det Republikanska Alternativet tillhör dem som mest högljutt kritiserat de traditionella oppositionspartierna och denna rörelse nominerade sin egen presidentkandidat, Ilgar Mammadov, vars kandidatur dock också avslogs av Centrala Valkommissionen som ansåg att 4000 av de 40000 underskrifter som han lämnat in var förfalskade. Många analytiker menar att den utvecklingen faktiskt bidragit till att stärka oppositionen då Mammadov, som för tillfället sitter fängslad anklagad för att ha organiserat upploppen tidigare i år i Ismaijli, efter avslaget uppmanade sina potentiella väljare att rösta på Rådets kandidat trots allt.
Det är som sagt inte många som faktiskt tror att någon annan än Ilham Alijev kommer att vinna valet. Men trots allt genererar det Nationella Rådets samarbete mellan ”gamla” och ”nya” demokratiförkämpar, med religiösa aktivister med i blandningen, en dynamik som i stort sett varit frånvarande under tidigare val och i den azerbajdzjanska politiken i stort. Dessutom är det en indikation på att det generationsskifte i demokratirörelsen som under senare år märkts genom mer högröstade diskussioner och förändrad taktik kanske gradvis håller på att formaliseras på den politiska arenan. Även om valet den nionde oktober inte går oppositionens väg kan detta vara precis den vitalisering den azerbajdzjanska demokratiska rörelsen behöver för att överleva och blomstra. Man måste få hoppas.