Kulturmöten som spegel av historien och politiken – visst går det att se sådana mönster också i den årliga Östersjöfestivalen i Stockholm. Den gick nu i höst in sitt andra årtionde med den blandning av musik- och miljöprogram som blivit dess särmärke.
Samtidigt vittnar programmet om en ambition att vidga vyerna utöver det baltiska innanhavet.
Det kan nog bara välkomnas av den som minns de återkommande men föga framgångsrika försöken sedan 1950-talet att placera Stockholm på musikens världskarta genom någon form av festival. Det är sant att tidiga svalor dök upp redan vid den tiden – Leningradfilharmonikernas gästspel med Jevgenij Mravinskij på dirigentpulten under Stockholms festspel 1961 var ett led i vidare musikkontakter mot västra Europa som prövades under det chrusjtjovska tövädret. Den polska musikvågens spridning i Sverige genom bland annat svenska Rikskonserter är ett något senare exempel.
Men andra minnen har också etsat sig fast, absurditeter till och med från det sena 80-talet. Estoniateaterns besök i Stockholm kringgärdades av närmast kasernliknande regler för de estniska musikerna på deras hotellbåt. Några av dem blev den avslutande kvällen kvar hemma hos en svenskest i Gamla stan och kom sent till båten eller blev rent av blev akterseglade. Då skrev en sovjetestnisk tidskrift att de hade utsatts för ett kidnappningsförsök av exilester – den som var där kunde vittna om att närvaron var helt frivillig!
Samtidigt vittnade Esa-Pekka Salonen om de svårigheter han hade i det trots allt gynnade Finland att som nytänd dirigentstjärna etablera ett musiksamarbete mellan Helsingfors och Leningrad. Tonsättaren Alfred Schnittke hämtades hem till Sovjet mitt under Helsingfors festspel, dock först sedan han lyckats skaka av sig sin ”överrock” efter en hotellfrukost och ge en kort intervju utan dennes närvaro.
Det tar tid att övervinna en sådan bakgrund och det tar tid att organisera en musikfestival. 1999 hade Esa-Pekka Salonen funnit vägen tillbaka till Europa efter många år i Los Angeles. Valerij Gergijev, Mariinskijteaterns musikaliska ledare, hade blivit känd i väst, bland annat efter ett hyllat framförande av Mahlers sjätte symfoni med svenska Radiosymfonikerna i Berwaldhallen. De båda dirigenterna åt en middag i S:t Petersburg med Berwaldhallens chef Mikael Tydén och skissade en festival som de ansåg hade ”legat i luften” ända sedan murens fall.
Hösten 2003 var det så dags, i en på många sätt ny historisk situation med öppna gränser och miljöengagemang. En samarbetspartner sedan dess har varit Stockholmsoperan, som vid flera tillfällen öppnat sitt hus för Mariinskijteaterns föreställningar.
I år kom dess orkester till Berwaldhallen med musiken till Stravinskys tre stora baletter: ”Petrusjka”, ”Eldfågeln” och ”Våroffer”. Sällan har väl lyssnarna kommit längre från det maskinmässiga, lite futuristiska som gärna sätter sina spår i framföranden av Stravinskys musik. Gergijev tog fram bredden, färgen och musten i musiken och kanske mer av den ryska grogrunden än vad som är vanligt.
Samma orkester och dirigent hade den något mindre tacksamma uppgiften att med fyra skilda solister, Aleksej Volodin, Denis Matsujev, Yeol Eum Sum och Olli Mustonen, framföra Rodion Sjtjedrins lika många pianokonserter från åren 1954-1991. Det var förvisso ett unikt tillfälle där i varje fall den sista konserten bjöd på en del uppfinningsrikedom och återblickar på 1900-talets musikaliska panorama.
Bara någon vecka före festivalen ifrågasattes Gergijevs politiska omdöme i New York Times av den lettiske violinisten Gidon Kremer som inte uppskattade Gergievs kritik av Pussy Riot, lika lite som han gillade Gergijevs hyllning av det ryska ingripandet i Sydossetien.
Från Tallinn kom Estlands nationella symfoniorkester med Neeme Järvi, den ”förlorade sonen” som tog över ledarskapet för orkestern för tre år sedan. Affischnamnet, den unge pianisten Mihkel Poll, solospelade i Griegs pianokonsert med mer teknisk briljans än resning. Höjdpunkten blev Eduard Tubins femte symfoni, det första verk Tubin skrev efter flykten från Estland till Sverige 1944: en utomordentligt stark och personlig musik som hölls i ett fast grepp från början till slut.
Som flyktingsymfoni var den naturligtvis ett lämpligare verk att spela på Raoul Wallenbergs dag än den ursprungligen annonserade sjätte symfonin av Kurt Atterberg, som några år efter symfonins tillblivelse utvecklade långtgående förbindelser med och sympatier för nazistregimen i Tyskland. Hans symfoni kan gott spelas någon annan gång. Östersjöfestivalen hade i år ett långt drivet samarbete med Raoul Wallenbergstiftelsen i frågor om ledarskap och civilkurage i Berwaldhallen just på Wallenbergdagen.
Ännu ett baltiskt bidrag var Litauens kammarorkester med ett synnerligen välspelat men kanske väl blandat program med verk av Bach, Sarasate, Saint-Saëns och den ganska profillösa tondikten ”Vid sjön” av den litauiske tonsättaren Balys Dvarionas (1904-1972).
Om ”Trollflöjten” i den version som framfördes på Drottningholmsteatern under Daniel Hardings ledning kunde kallas opera må andra som var där bedöma; att Berlioz fantastiska ”Roméo et Juliette” på invigningskonserten trotsar varje kategorisering är däremot klart. Salonen med Stockholmsoperans kör och orkester – det var länge sedan han dirigerade dem – klarlade ett verk helt sui generis. Av de utmärkta solisterna stannar nog mezzosopranen Katarina Karnéus längst i minnet. Kunde man kunde tala om en östorientering på den konserten var det inledningen: finländskan Kaija Saariahos korta ”Sombre” för bland annat barytonsolo och basflöjt. Men om någon finländsk tonsättare frigjort sig från föregångare och impulser i Finland är det väl hon, med sin blandning av asketism och exotism.