Ibland är Polen portätterat som antisemiternas högborg. Med all rätt! Medan tyskarna som har genomfört holocaust, delvis på polsk mark, har gjort sin läxa och tagit avstånd från allt vad rasism heter har ingen polsk ledare vågat göra det. Flera decennier efter andra världskriget regerade kommunisterna som effektivt hindrade varje ansats till dialog och sund samhällsutveckling. Även efter demokratins genombrott ordnades inte välbehövliga folkupplysningskampanjer. Det kan ha att göra med demokratins regler som säger att man inte ska stöta sig med stora grupper i samhället.
Före kriget bodde det tre och en halv miljoner judar i Polen: det var nästan tio procent av befolkningen. Idag är antalet kanske några tiotal tusen. I gamla tider kom judarna inbjudna av välvilligt inställda kungar när de förjagades från Spanien. Den stora massan skiljde sig till språk, religion, klädsel, vanor, ja, på alla sätt från sina slaviska grannar. Varenda bonde fram till artonhundratalet kände till judar som ofta försörjde sig som bykrogägare och penningutlånare. Judarna var i allmänhet förbjudna att äga mark. Från den tiden härstammar den utbredda folkliga antisemitismen som är så svår att bekämpa än idag.
Idag finns det istället en konstig företeelse: en antisemitism utan judar. Den ger sig till känna när fansen till fotbollslag i t ex Kraków (Wisła och Cracovia) eller Łódź (Widzew och ŁKS) kallar motståndarna för ”judar”, vilket ska vara nedsättande och förolämpande.
Men polackerna är ett stort folk på över 38 miljoner. Bland dem finns det olika människor. Även hos de som under mellankrigstiden skrev antijudiska texter (som författarinnan Zofia Kossak- Szczucka, grundaren av Żegota) väcktes medmänsklighet och de tog initiativ, mitt i den tyska ockupationen, till hjälporganisationer för judar, trots att gömma någon som var på flykt bestraffades med döden för en själv, familjen och hela hushållet. Jämsides med dessa existerade de kriminella, så kallade szmalcownicy, utpressare som tjänade pengar på att ange judar som höll sig undan. Samtidigt som det fanns organisationer som Żegota, hände hemska saker som i Jedwabne (och på några orter till i nordöstra Polen) där de polska grannarna med eller utan tysk uppmuntran brände inne hundratals judar år 1941. Pogromen i Kielce där 9 judar dog, med eller utan den ryska säkerhetstjänsten NKVD:s (KGB:s och FSB:s föregångare) medverkan, ägde rum år 1946, alltså efter kriget.
Det fanns gott om personer som Irena Sendler (Sendlerowa), som ca 2 tusen barn har att tacka för sina liv. Hon som sjuksyster gick in och ut i Warszawas getto och smugglade ut judiska barn, som fick låtsas vara döda. Sedan skrev hon ner deras riktiga namn på papperslappar som hon stoppade i burkar eller flaskor och grävde ner i trägården på Lekarskagatan 10 i Warszawa. Det gällde att kunna identifiera barn efter kriget. Under tiden bytte de identitet, fick de ett polsk-klingande namn, lärde sig ”Fader vår” och började sin ockupationsodyssé via lägenheter till välvilliga människor eller nunnekloster.
Smugglingen ut ur gettot var bara första etappen. Sedan gällde det att hålla sig gömd resten av kriget. Oftast krävdes det flera personer beredda att riskera sina och sina närmastes liv för att rädda ett barn. Det var först på 1990-talet som en bortglömd Sendlerowa ”upptäcktes” av några amerikanska skolflickor som skulle skriva en uppsats och läste i någon amerikansk tidning att Sendlerowa räddade några tusen judiska barn. Först trodde de att det var ett tryckfel. Oskar Schindler räddade knappt ett tusen judar och blev berömd över hela världen genom en Hollywoodfilm. När flickorna så småningom kom till Polen hittade de Sendlerowa, gammal men vid liv på sitt ensamma rum i Warszawa.
Socialisten Henryk Sławik var en hjälte i det tysta. Före andra världskriget var han redaktör på en tidning i Katowice, huvudstaden för koldistriktet i sydväst. Under kriget var han diplomat i den polska Londonbaserade regeringens tjänst. Han var stationerad i Budapest fram till 1944 då han tillsammans med sin hustru arresterades av Gestapo och efter tortyr sändes till ett koncentrationsläger för att dö. Han hängdes i Mauthausen men hans hustru överlevde Ravensbrück. Deras lilla dotter Krystyna lyckades fly genom fönstret och drev omkring som ett hemlöst och föräldralöst barn i Budapest tills kriget var slut.
Sławiks insats påminde om Raoul Wallenbergs: Sławik utfärdade tusentals pass, på autentiska blanketter med autentiska stämplar, som han försåg flyende, inte bara polska, judar med. Han organiserade även, under katolsk täckmantel, för pengar som han fick från Vatikanen, daghem och skolor i Ungern. Enligt uppskattningar hjälpte han 30 tusen personer att fly över gränsen till Jugoslavien eller vidare till Frankrike, England och USA.
När kriget var över och hustrun och dottern åter var i Katowice skulle stadens myndigheter uppkalla en gata till Sławiks ära. Några veckor senare nådde nyheten de nya makthavarna från Öst i Warszawa. Man förbjöd att gator skulle benämnas med Sławiks namn medan staden Katowice hädanefter skulle kallas för Stalinogród. (Stalins-stad). Och Sławik själv föll i glömska under flera decennier framåt. Även idag är det ett okänt namn, bortsett från en handfull specialister som läst vetenskapliga artiklar i någon smal tidskrift eller ett fåtal överlevande i Israel eller i Polen. Tack vare dem har både Henryk Sławik och Irena Sendler sina träd bland tusentals andra ”polska” träd planterade i minneslunden Yad Vashem i Jerusalem, som ”De Rättfärdiga Bland Folken”.
Det fanns även ”vanliga” polacker som bekymrade sig om sina medmäniskor. En gång, det var på 1990-talet, fick jag en bok i min hand. Den hette ”Utanför getto och läger” (”Poza gettem i obozem”) och var skriven av en överlevare, Pola Wawer. Där fanns det ett helt kapitel om mina släktingar. Min farbror, hans hustru och mina äldre kusiner, hela hushållet, drog på somrarna från staden Wilno, dagens Vilnius, till en liten by Troki (Trokai) vid stranden av en stor sjö, Trockie (Trokai). Men hushållerskor, sömmerskor och barnflickor var inga vanliga flickor. Det var unga judinnor som på det sättet gömdes undan tyskarna och eventuella elaka grannar. Bland dessa kvinnor fanns Pola Wawer.
Jag gick genast till min gamle far med frågan ”Varför kände jag inte till det? Varför har Du inte berättat det för mig? Du var ju med på den tiden.” Svaret, åtföljt av en axelryckning, var: ”Det fanns inget att berätta. Så gjorde man helt enkelt.”