Centralasien är en av de platser på jorden som man kan lära sig en hel del om utan att lämna hängmattan. Visserligen saknas viktiga delar av den centralasiatiska litteraturen som poesin på svenska. Långt fler centralasiater än svenskar kan både deklamera sina klassiker utantill och skriva poesi själva. I gengäld har de få böcker som översatts valts ut just därför att de lätt tar oss främlingar in i den värld där Centralasiens människor lever.

I höst publiceras två romaner av den i dag 89-årige kazaken Äbdi-Jämil Nurpejisov på svenska. Därmed har åtminstone någon författare från var och en av de fem stater som tillsammans kallas för Centralasien fått svensk språkdräkt under det senaste halvseklet. Först ut var kirgizen Tjingiz Ajtmatov (1928-2008) vars böcker från 1960- och 1970-talen kom ut på svenska med några års fördröjning. Den under Sovjetperioden uppburne Nurpejisovs ”Blod och svett” som ges ut hos oss i höst i Bengt Samuelsons översättning är från samma period och förmedlar liksom Ajtmatov traditioner och de ofta hårda livsbetingelserna för stäppernas och bergens nomader. Dessutom utges en av Nurpejisovs senare böcker,  ”Den yttersta plikten” från  2000 som handlar om katastrofen  för människorna längs Aralsjön när den torrlades.

Uzbeken Timur Pulatov skrev ”Den egensinnige från Buchara” 1980. Den publicerades på svenska under de år då Sovjet föll sönder och världen påmindes om att där fanns andra stora kulturer än den ryska. Pulatov berättar om sin barndoms stadsliv i den del av Centralasien som för tusen år sen var centrum för islam, blev berömd för Sidenvägen och vars lärda män studerades av Europas under renässansen.

Andrej Volos föddes i en rysk familj i Tadzjikistan och skildrar i ”Hurramabad” sitt land med värme men det finns ett vi och dom, det vill säga olika kulturer hos Centralasiens  européer och tadzjikerna. Och européerna kunde rädda sig till Ryssland under 1990-talets uppslitande inbördeskrig i Tadzjikistan. Turkmenistan representeras av Ak Welsapar som kom till Sverige som politisk flykting för 20 år sen och därför, med viss hjälp, börjat översätta sina egna böcker till svenska. Welsapar vårdar sagotraditionen, både då han skriver äkta sagor i folklig ton och häcklar dagens diktatur i allegorin ”Kobran”. De djur som förekommer hos både Welsapar och Ajtmatov påminner oss om att när islam kom till Centralasien vävdes inslag av den uråldriga shamanismen in i religionen, inte minst hos nomaderna.

Dessutom har vi fått några spillror ur den klassiska litteraturen. En av dem är fem berättelser ur det persiska nationaleposet Shahname (Kungaboken) återberättade på svensk prosa. Större delen av Centralasien dominerades av iranska folk fram till att de från 500-talet började beblandas med turkar från norr. Det är i Shahname man hittar myterna om de härskare som sägs ha grundlagt Samarkand och Buchara. Professor Bo Utas har i sin ”Den persiska litteraturen” till och med överfört ett kort avsnitt av Shahname på vers och ger oss därmed en aning om hur den litterära traditionen i Centralasien ”smakar”.

Tillsammans lär oss de här böckerna känna herremän, herdar, fiskare,  geologer, skogvaktare, lärare, barn och mormödrar från det vidsträckta Centralasiens oaser, stäpper och öknar och dess städer. Trots att några av dem skrevs för flera decennier sen bidrar alla till förståelsen av det som händer just nu. Människor och kulturer förändras inte över en dag även om landet där de lever plötsligt styrs av kommunister i stället för av en tsar eller 75 år senare som Sovjetunionen faller sönder i femton nya nationalstater.

Exempelvis känns ”Blod och svett” förbluffande aktuell trots att den skrevs för mer än 40 år sen och handlar om åren kring första världskriget. Där berättas exempelvis om hur kazakiska befattningshavare tar för självklart att använda sin makt för att sko sig på andras bekostnad, om de så får svälta på kuppen. Det intresserade inte tsarens styresmän så länge de lokala befattningshavarna levererade vad tsaren ville ha. Bilden kunde lika gärna ha hämtats från någon av dagens stater i Centralasien (som för övrigt tycks ha inspirerat de styrande i det moderna Ryssland och Ukraina).

Det här borde faktiskt vara obligatorisk läsning för alla i Sverige som arbetar med asylärenden eller asylpolitik. Hos oss finns ofta en föreställning om att det är skillnad på politisk förföljelse och att drabbas av ekonomisk orättvisa. Men om de som sitter på olika administrativa poster tar för givet att de kan använda sin makt godtyckligt, också för att stjäla det som driftiga människor arbetat ihop, går det inte att skilja ut en sorts förföljelse från en annan.

Också det våld som förekommer i skildringen av livet för hundra år sen går igen i dag. Nurpeisov skriver om män som misshandlar kvinnor och befattningshavare som självklart klipper till personer som de är missnöjda med. Det finns kända fall i Uzbekistan där nutida borgmästare och guvernörer har gett en tjänsteman en örfil; en av dem är numera premiärminister i Uzbekistan. När en av Nurpeisovs romanfigurer i desperation slår ihjäl en högreståndsperson går mina tankar till bosättningen Sjanyrak inte långt från Kazakstans största stad Almaty. 2006 började ordningsmakten där riva ett hundratal hus som byggts utan tillstånd av de fattiga invånarna. När häften av husen var rivna gick invånarna plötsligt till motangrepp. Ett 20-tal poliser fick föras till sjukhus, tre togs som gisslan och en polisman brändes till döds. Eftersom poliser och domare ses som verktyg för samvetslösa makthavare väljer en del människor att också försvara sig med brutala metoder.

Sammantaget ger oss de här nämnda översättningarna emellertid en bild av alla livets skiften. Det är lätt att svepas med av det exotiska i de här skildringarna men det är det alldagliga, det som vi känner igen från vår egen värld, som blir utgångspunkten för vår förståelse av människorna. Det exotiska lär oss att det finns andra sätt att betrakta världen. Men först  när vi insett vad vi delar med människor i andra världar kan vi närma oss det exotiska tillsammans med dem.

Några av de böcker som omtalats här finns inte längre i bokhandeln men alla går att få tag på i både bibliotek och antikvariat.

Poesins status har historiskt tagit sig uttryck genom att Centralasiens furstar höll sig med hovpoeter liksom Mozart och andra kompositörer hade furstar som mecenater i Europa. Att poesin sitter trångt till i dagens Centralasien beror till en del på att det blev dyrt att trycka böcker när marknadsekonom ersatte Sovjetunionens subventionerade utgivning. Men det beror också på att poesin varit ett folkligt och inte minst kvinnligt sätt att ge utlopp för allt som är tungt i livet. Och det är något som dagens diktaturer inte ser med blida ögon. Inte minst i Uzbekistan och Turkmenistan nagelfar den censur som inte får kallas censur populärmusikens sångtexter.

Poesin har dock förstås också ögon för det vackra i livet. I Centralasiens sommarhetta har i sekler strömmande vatten och månen som kan iakttas i nattens svalka fascinerat människorna. Därför är följande namnlösa dikt av Gafur Guliam (1903-1966) fortfarande ofta reciterad i Uzbekistan:

***

Nymåne du, min gamle vän,

så träffas vi då än en gång.

Stjärnor föll ur någons hand

som rök ur svärtad skorstensgång.

I busken vakteln tystnat har,

stilla flämtar vattendrag.

Allt är som det en gång var,

allt, och ändå inte allt i dag.

Åldrad poppeln suckar ut.

Vid vattnet tyngda träd på rad.

Ett gnissel från en stam på lut,

tystnad sjuder i dess blad.

Nymåne du, min gamle vän,

än höjer du ditt spröda horn,

som killing skuttar på en äng,

du vallas ibland gråa moln.

I vattnet dyker vid min fot

du upp som bilden av en egg

liksom av någon tappad bort

eller en skopa som är väck.

Du glänste, svann, till botten rann,

neråt mot svart förtegen dy,

men givet är du inte kan

gå under, du steg upp som ny.

Vi möten minns liksom farväl,

en gosse då, en gubbe nu,

nymåne du, min gamle vän,

gamle vännen min, nymåne du…

(den svenska tolkningen av Torgny Hinnemo är hämtad
 ur Berättelser från ett land som inte finns)